Vardagsdagbok om en trädgård

Orättvisor mot kvinnor har alltid varit stora i hela världen. Rösträtt är bara ett exempel där männen länge fått rösta och kvinnorna tycka i tysthet. I Schweiz fick kvinnor vara tysta ända fram till 1971. Så sent som 1990 fick kvinnorna i kantonen Appenzeller rätt att rösta i kantonala val. Kvinnorna i Schweiz måste vara av en säskilt tålmodig sort.








Patriarkat har funnits och finns lite här och där medan matriarkat är mycket ovanligare. Om jag inte minns fel finns det en folkgrupp på Sumatra som leds av en eller flera matriarker. Det skulle vara intressant att veta hur det fungerar. Om det är fred- och fridfullare, hur man behandlar männen och hur man fördelar uppgifterna sinsemellan. 







Lika lön för lika arbete är väl något som ännu så länge inte är helt genomfört. En man får alltså högre lön för att han är - man! Här kan det alltså vara befogat med könsbyte om man vill ha en hundralapp mer i lönekuvertet.






Det finns många orättvisor på det lilla planet också.
Ni som är lite äldre minns säkert tidningen "Lyckoslanten" som vi fick i skolan.







I tidningen fanns serien om "Spara och Slösa".

Spara hade välflätat blont hår, prydliga klännningar och hon stoppade minsta slant i sin redan välfyllda spargris. Hon var glad, artig, vänlig och snäll mot människor och djur.

Slösas hårrosett satt alltid på trekvart i det slarvigt kammade mörka håret. Strumporna brukade vara nedhasade och hon handlade godis för vart korvöre hon fick i sin hand. Hon var alltid sur och trumpen och hennes spargris var tom.







Min storasyster var och är (med lite hjälp) blond med förtjusande lockar. Jag var och är (med lite hjälp) mörk med spikrakt hår. Min syster var ordentlig, jag slarvig. Min syster var förtjusande, jag blyg och trumpen. Min syster åt sitt godis långsamt, jag snabt och tiggde sedan av henne. Min syster sydde dockkläder med fina små stygn, jag tråcklade med stora stygn. Min syster var Spara, jag var Slösa.
Min syster är/var  tre år äldre och stark, hon klarade nästan att kväva mig med en kudde. Jag var spinkig och klen och kunde inte göra om det konststycket, utan fick nöja mig med att banka på henne med trägalgar så att flisorna rök.







Nu har Spara/Slösa-gränserna suddats ut och trots kvävningsförsök och sönderslagna galgar är storasyster och jag såta vänner,







En Slösa fick aldrig vara Lucia. Därtill krävdes en Spara, som dagen till ära fick lösa upp sina flätor och låta guldlockarna svalla fritt över vita linnet. I min klass i småskolan (klass 1 och 2) gick en Spara som alltid fick vara Lucia. Det var ju bara det att hon lurades! Hon såg ut som en äkta Spara med guldlockar och allt, men hon var i själva verket en förklädd Slösa!  Hon var stygg och elak när ingen såg på. Hon slogs som en Slösa. Denna blondlockiga och i övrigt useendemässigt ljuva varelse fick ävenså vara Prinsessa i en pjäs som sattes upp inför en avslutning. Sitta i kungens knä och Uttala Önskningar iförd Rosa Prinsessklänning. 






Jag fick vara sotare! Sot på kinder och näsa, svart luva på det spikraka håret, svarta kläder! Fult och otjusigt. Att mina repliker var fler än Prinsessans var inte viktigt för mig. Att jag hade lätt för att lära mig alla verser som sotarmurren skulle rabbla gjode nog en del i vår frökens val, men jag är också övertygad om att hårfärgen hade stor betydelse. I alla fall för att jag inte skulle få vara prinsessa.






Ett livstrauma - Aldrig Lucia, aldrig prinsessa!