Vardagsdagbok om en trädgård

Det var bättre förr. En sliten fras som jag använder ofta! Det låg ett skimmer, inte bara över Gustavs dagar, utan även över den egna barndomen, ungdomen. Allt var möjligt, inget berg för högt att ta sig över, livet oändligt...






Med ålder kommer begränsningar av olika slag. När man blir äldre inser man att det är oändligt mycket man inte vet. När man blir äldre krymper tiden (och man själv). När man blir äldre får man krämpor. 






Positivt med åldrandet är att jag vågar erkänna min okunskap. Positivt är också att jag i stor utsträckning kan strunta i Luther. "Måsten" kan kastas överbord när jag så önskar. 






Jag kan sammanfatta min tid efter pensioneringen och därmed mitt åldrande med en favoritsentens:

"Tiden har upphört - jag är fri"

som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån, men vacker är den. Jag tror att det var någon som i dödsögonblicket uttalade den, men jag är osäker.







Efter detta filosoferande kan jag konstatera att dagen är tråkig. Men man måste ha tråkigt ibland. Det ger en tid att tänka. Man måste ge sig tid att ligga på marken och studera myran som strävar mot stacken bärande ett tallbarr i käftarna. Man hinner uppleva den lilla världen i den stora. För mig blir den lilla världen mer och mer viktig.





Enligt sociologen Hans Zetterberg är den lilla världen "familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken" och den stora världen "förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, partierna, fackföreningarna".
Den lilla världen utmärks av samarbete på känslomässig grund, osjälviskhet, informella relationer och gemensamt ägande. I den stora världen sker samarbetet på basis av ömsesidiga intressen som vinst eller makt, där råder konkurrens, kompetensgradering, byråkrati och privat ägande.

Jag vet vilket värld som är viktigast för mig! Vilken är viktigast för dig?

Filosoficirkeln är slut för i dag.