I slutet av en gropig väg
...låg en gammal skånsk länga från medio adertonhundra. I längan fanns en stor mängd vänner som samlats för att festa på ett vildsvin som värden skjutit på revingefältet. Konstigt tycker jag, som trodde att vildsvinen behöver tillgång till relativt djupa skogar för att trivas och må bra. På revingefältet finns så vitt jag vet bara dungar. Grisarna är kanske så många nu att de får hålla till godo med öppnare marker.
Kor är nog fortfarande vanligare än vildsvin på revingefälten. Om man lyckas
få tag på kött från dessa kor - naturbeteskött - vill man aldrig mer äta "vanligt" oxkött.
Fransyskan, innan- och ytterlåren på grisen var tillagade som "tjälknölar" och var alldeles fantastiskt goda.
Jag har aldrig varit duktig på de olika styckningsdelarna.
När en halv gris köptes en gång (och aldrig mer) blev det
mest grytbitar.
Hasselbackspotatis och två olika såser, bearnaisesås och trattkantarellsås serverades till. Och förstås obligatorisk sallad, bönor och rönnbärsgelé. Sonen i huset hade skalat sjuttionio potatisar - en i sanning berömvärd insats. Potatismodellen kallades för övrigt "igelkottspotatis" - den var nämligen inte bara skivad utan rutad. Skuren på två håll alltså = dubbelt jobb!
Visste ni att igelkotten är Gotlands landskapsdjur?
Kronhjorten, den stiliga, är Skånes.
Förutom att vi fick en storståtlig middag blev vi förärade vars två burkar hemslungad honung, en tidig rapshonung och en sensommarhonung. Smaka på det ordet: "sensommarhonung". Det smakar blommor och vind, tvätt som torkas ute och kaffe i bersån.
Vår berså skymtar genom växthusglasen.
Kvällen blev sen och övergick i tidig morgon så pigghetsgraden är inte så stor i dag. Gamla människor ska inte vara uppe och ranta till halv tre på morgonen, det straffar sig.
Pippin den lille som omhändertogs i går verkade inte så pigg i morse. Tyst för att vara en undulat. Kröp ner på golvet i buren och försökte gräva sig en grop - att dö i? Han piggnade till lite och åt men det verkar som om han tycker det är tryggast att sitta på burgolvet där katterna inte kan se honom. Det troligaste är att han blev han sjuk av sin utomhusvistelse (lunginflammation är nog vanligt) och tänker lämna detta jordiska. "Upphittat"-lappar med foto på Pippin den lille är tillverkade och käre maken far just nu runt på bygden och fäster upp i affärerna i Genarp och Veberöd. Vi hoppas verkligen att det ger resultat.
Så här ser alltså Pippin den lille ut - vacker som en dag men
påverkad av en vintrig utomhusvistelse av för oss okänd
tidsmässig längd.
Fortsättning lär följa på den spännande historien om Undulaten På Romeleåsen. Nu ska jag krypa upp i soffan, dra något gammalt över mig och titta på TV. En nästan oanständig njutning en vanlig söndageftermiddag.
Kor är nog fortfarande vanligare än vildsvin på revingefälten. Om man lyckas
få tag på kött från dessa kor - naturbeteskött - vill man aldrig mer äta "vanligt" oxkött.
Fransyskan, innan- och ytterlåren på grisen var tillagade som "tjälknölar" och var alldeles fantastiskt goda.
Jag har aldrig varit duktig på de olika styckningsdelarna.
När en halv gris köptes en gång (och aldrig mer) blev det
mest grytbitar.
Hasselbackspotatis och två olika såser, bearnaisesås och trattkantarellsås serverades till. Och förstås obligatorisk sallad, bönor och rönnbärsgelé. Sonen i huset hade skalat sjuttionio potatisar - en i sanning berömvärd insats. Potatismodellen kallades för övrigt "igelkottspotatis" - den var nämligen inte bara skivad utan rutad. Skuren på två håll alltså = dubbelt jobb!
Visste ni att igelkotten är Gotlands landskapsdjur?
Kronhjorten, den stiliga, är Skånes.
Förutom att vi fick en storståtlig middag blev vi förärade vars två burkar hemslungad honung, en tidig rapshonung och en sensommarhonung. Smaka på det ordet: "sensommarhonung". Det smakar blommor och vind, tvätt som torkas ute och kaffe i bersån.
Vår berså skymtar genom växthusglasen.
Kvällen blev sen och övergick i tidig morgon så pigghetsgraden är inte så stor i dag. Gamla människor ska inte vara uppe och ranta till halv tre på morgonen, det straffar sig.
Pippin den lille som omhändertogs i går verkade inte så pigg i morse. Tyst för att vara en undulat. Kröp ner på golvet i buren och försökte gräva sig en grop - att dö i? Han piggnade till lite och åt men det verkar som om han tycker det är tryggast att sitta på burgolvet där katterna inte kan se honom. Det troligaste är att han blev han sjuk av sin utomhusvistelse (lunginflammation är nog vanligt) och tänker lämna detta jordiska. "Upphittat"-lappar med foto på Pippin den lille är tillverkade och käre maken far just nu runt på bygden och fäster upp i affärerna i Genarp och Veberöd. Vi hoppas verkligen att det ger resultat.
Så här ser alltså Pippin den lille ut - vacker som en dag men
påverkad av en vintrig utomhusvistelse av för oss okänd
tidsmässig längd.
Fortsättning lär följa på den spännande historien om Undulaten På Romeleåsen. Nu ska jag krypa upp i soffan, dra något gammalt över mig och titta på TV. En nästan oanständig njutning en vanlig söndageftermiddag.
Trevlig fortsättning på söndagen önskar er
Skogseva
Skogseva
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ja det lät oförskämt gott.
Tjälknöl har jag ätit en gång och det var fantastiskt gott. Men det varinte av vildsvin. Det var nog en vanlig dädlig oxe.
Synd på undulaten , men något fel är det när den sitter på burgolvet.
Jag har haft många ( Vill INTE ha fler) och de brukar vara piggare än så.
Nu ska jag följa ditt tips med Soffa och filt på mig ( INTE över mig).
Ha en fortsatt skön söndag.
Snart börjar kören och då kommer rapporter från den !!
Kram
Eva
Postat av: Kamilla Nyström
Har oxå haft en hel del undulater, söta krabater!
Hoppas verkligen att den hittar hem snart! Och att han kryar på sig!
Själv ska jag snart dra täcket över mig, ja ja, en liten stund till får man väl försöka stå ut, men sova ska bli skönt!
kram Kamilla
Trackback
