The same procedure

....as every year - blev det hos goda vännerna i Hofterup. Aftonen blev trevlig, maten var god och fasansoppan - ja, vad ska man säga. Finns det godare än god? Djuret var dessutom "hemskjutet" med kula, inga hagel att bita sönder tänderna på. Soppan ska jag försöka laga till någon gång när jag råkar få en fasan i min hand, receptet har vi visst redan tiggt oss till....



Phasianus colchicus, innan den blev soppa.



2009 inleddes med strålande vackert väder och ett par minusgrader som gav marken ett tunt vitt rimfrosttäcke. Arwen som skötte sig exeplariskt som gäst och snällt sov i tvättrummet hela natten, blev glad när jag kom ner och släppte ut henne, gav henne frukost och sedan traskade runt lite med henne i den, för tillfället, tomma hästhagen. Sju rådjur stod och betade på fältet intill men Arwen var inte intresserad av så tidig jakt och lät dem vara i fred.

Efter frukost med sedvanliga ägg Benedictine körde vi hem till katterna. Maken som har en gigantisk förkylning och nästan tappat rösten, parkerade sig  i soffan, drog ett antal filtar över sig och sov medan Arwen och jag gick långpromenad. Mina nyinköpta stövlar fick gå med oss och det klarade de bra - vi kan nog bli ett vinnande team jag och mina "Aigle" och vandra långt utan att få ont där Tretorn så "oskönt" hade placerat svetsfogar som hela tiden smågnagade på mina fötter. Dessutom är Tretornstövlarna så smala över smalbenen att jag inte kan komma ur dem utan hjälp! Ändå är inte mina smalben av någon grövre sort. Så i detta fallet ratar vi det svensktillverkade och ropar glatt: "Vive la France".






På hemvägen mötte stövlarna, Arwen och jag  två maffiga Dogo Argentino som var ute och vallade sina skötare = våra "nästgrannar". Hundarna ser ut som om dom skulle kunna svälja Arwen i en munsbit så hon kopplades för säkerhets skull. Den ena doggen gav upp ett avgrundsvrål när vi passerade dem, han hade nog gärna smakat på den vackra svarta hunden, men Arwen tittade rakt fram och struntade fullkomligt i sådana fasoner!






Så här står står det om Dogo Argentino i rasbeskrivningen:

Rasen skall vara glad, ärlig, ödmjuk, vänlig och inte skällig, alltid medveten om sin styrka.
Den får aldrig vara aggressiv, ett drag som allvarligt skall ges akt på.
Dess dominerande sätt gör att den ständigt konkurrerar om revir med hundar av samma
kön vilket mest märks hos hanhundar. Rasen är en intelligent, tyst, modig och tapper.


Grannens hundar skäller alltid och verkar sannerligen inte särskilt vänliga! Och att hundar som väger ca 65 kg, skäller och är så muskulösa som de här är, inger respekt - det kan jag garantera!


Nu är det kväller och vi är trötta, maken dessutom sjuk, men har trots det lagat någon slags liten kvällsmat åt oss och den ska intagas nu.




En god fortsättning önskas ni av

Skogseva 








 


Kommentarer
Postat av: Yngsta dottern

Hmmm..var har min mor språkpolisen tagit vägen? :-)

2009-01-01 @ 18:34:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0