Vardagsdagbok om en trädgård

Vem är det som kommer med så tramsiga uttalanden som: "Jag tycker det är så vackert med ett gammalt, rynkigt ansikte." Alltid "ungdomar" i 30- 40-årsåldern. Släta som persikor och tror att de kommer att förbli så, för de har ju "Fått mycket spänstigare hud, tack vare Jabushe." Urdumt!




Så vitt jag vet är det inte så många 60- 70-åringar som säger sig älska sina rynkor. Eller övrigt kroppsligt förfall för den delen. Själv avskyr jag att hakorna har mångdubblats (ett trist arv från lilla mamma som också avskydde sina hakor), håret tunnats ut, brösten dragits mer och mer nedåt, hörselns försämrats, tänderna blivit skraltigare, mörkerseendet nästan försvunnit. Det är sådant som följer med det "vackra", gamla rynkiga ansiktet, har ni tänkt på det! Därtill kommer ont i leder, det går inte att sitta på huk längre, och svagare muskler. Vad är det för tjusigt med det? Och vad hjälper det att insidan känns oförstörd? Att man stundtals känner sig som tjugo invärtes när utsidan visar upp ett 65-årigt smårynkigt skal! Jag gillar i alla fall inte vad åldern gör med min kropp. Själens sextiofem år bär jag mer än gärna.