Simträning och nödlögner

Minnena hoppar på mig med färgstänk, ord, dofter...

Allra första gången jag skulle gå på bio med en pojke. Båda tolv år gamla, skolkamrater. Fanns det något mer än kamratskap när man var tolv år  - vet inte, men jag minns att jag var lite rädd. Lite, lite rädd för honom. Jag minns inte hans namn, men jag kommer ihåg att han var längre än jag.




Jag kan inte minnas att vi höll
varandra i hand. Det var nog för
avancerat för dåtida tolvåringar


Mamma hade sytt en ny kappa till mig, inte för just detta tillfälle men ny var den. En åskmolnsfärgad poplinkappa. Jag var fin i kappan. Mamma tyckte att jag skulle bli ännu finare med en hatt i samma tyg. En lustig modell med ett brätte som veks upp, fodrad med rödrutigt tyg, syddes. Jag tog på mig hatten och kände mig fin. (Mamma hur kunde du?) Gossen, vars namn jag icke vet, (Torbjörn?) tyckte också att jag var fin. Blev imponerad av hatten - det minns jag. Vi promenerade ner till "stan" och biografen. Vi skulle se "Davy Crockett". Filmförslaget var gossens, jag hade ingen aning om vem denne Davy Crockett var. Filmen var sorglig. Davy Crocket stupade! Han knalldog! Det var jag inte van vid, filmer skulle vara snälla och med lyckliga slut. Jag minns att jag kämpade för att inte gråta - det hade ju varit barnsligt. Och barnslig fick man inte vara om man gick på bio I Sällskap Med En Pojke.




Davy Crockett (Fess Parker) dog inte
bara i filmen utan alldeles på riktigt i
slaget vid Alamo 1836.


Denne gosse ville sedan även bjuda mig på sitt kalas när han fyllde år, men det var jag icke mogen för. Kalas hos en pojke! Dessa märkliga varelser.  Det var lite farligt och fick vara så. Det vill säga jag var inte så modig att jag tackade nej direkt, men när kalaset närmade sig ringde jag och skyllde på att jag var tvungen att åka med mamma och pappa till vår sommarstuga. Härligt med små vita lögner!




Är en vit lögn bättre än en svart sanning?


Ännu tidigare... Jag kanske var tio. Min baddräkt var gul. Jag var mörk och min baddräkt var gul. Det var fint. En klasskamrat var med i simklubben Ran. Hon var senig och stark, en kropp som gjord för simning. Hon hette Esmeralda. Denna flicka lyckades få med mig till simträning en gång. Alla flickorna som skulle träna var bredaxlade och hade mörkblå simdräkter, var vana vid vattnet och kunde dyka. Jag var mager och hatade att få vatten i öronen. Jag kunde definitivt icke dyka. Jag brukade likt en gammal dam använda trappan för att komma i vattnet.



orat.jpg (11265 bytes)

Numera är vatten i öronen inte så stora
problem som det var när jag var yngre.
Jag avskydde när det kluckade och
brusade långt inne i närheten av hjärnan!



Simtränaren gjorde det han var där för att göra, beordrade sina blivande stjärnor upp på startpallarna för en träningsrunda. Jag, som nu var en bland de som skulle tränas till framtida segrar, manades upp på en av pallarna. I min gula baddräkt. Bland de övriga mörkblå simdräkterna. Avvikare! De mycket unga, bredaxlade och vattenvana flickorna med simmössor på huvudet dök ner i vattnet. Jag förstod vad som väntades av mig men jag kunde inte det där med dykning... Jag hoppade i med fötterna först! Innan jag hade kommit upp till ytan hade de övriga flickorna hunnit simma nästan hela bassänglängden. Jag kämpade och simmade på. Alla de andra hade simmat sina längder och var uppe ur bassängen. När jag äntligen hade kommit så långt att jag gjort min vändning och var på väg tillbaka, såg jag att "min" tidtagare knäppte av uret och gick därifrån. Vilken nesa!




Så mycket tid som krävdes för att jag
skulle simma två bassänglängder
fanns icke till förfogande i simklubben
RAN.



När jag kravlat mig upp ur bassängen, iförd min avvikande gula baddräkt och med öronen fulla av vatten, letade jag rätt på tränaren och talade om för honom att jag fortsättningsvis icke skulle kunna träna, då mina föräldrar skulle komma att tvinga mig följa med till vår sommarstuga. Vareviga lördag! Härliga nödlögn - du fanns till hands då också.





Om man ljög blev man svart om munnen.
Åtminstone när jag var barn.



I första klass blev jag bjuden på kalas till klassens lilla kändis, Ingela. Hon hade varit med i "Barnens brevlåda" - minsann. Av någon anledning hade hon fattat tycke för mig och inviterade mig alltså till sitt kalas. Med invitationen följde dock ett villkor. Jag fick inte komma om hon inte fick minst fem kronor i present. En ofattbart stor summa pengar för ett litet barn 1950. Jag vågade inte tala om för mamma att min närvaro var villkorad. Sade bara att jag absolut ville ge födelsedagsbarnet fem kronor - mindre var inte att tänka på! Mamma var mycket bestämd - några fem kronor kom inte på fråga. Fem kronor, en mindre förmögenhet! En och femtio kunde jag få ge bort. Och så kunde vi köpa ett hårspänne också. Punkt slut. Mamma hjälpte mig att göra i ordning presenten. En tändsticksask kläddes med fint papper på utsidan och fodrades invändigt med rosa bomull som mamma tog ur en av sina smyckeaskar. Tre femtioöringar putsades blanka och lades ned i asken tillsammans med hårspännet och så anträdde jag den tunga, tunga vandringen till kalaset.




Oputsade 50-öringa är inte så fint att få i present...



Födelsedagsbarnet tog nådigt emot mitt lilla paket och öppnade det. Hennes mamma tittade på och blev förtjust över de blanka pengarna och hårspännet, sade åt  födelsedagsbarnet att tacka, vilket hon gjode. Vi var alla väluppfostrade och blev vi ombedda att tacka så gjorde vi det. Men när hon och jag blev ensamma ett ögonblick nöp hon mig hårt i armen och väste i mitt öra: "Sade jag inte att jag skulle ha minst fem kronor, VA!!!" Jag fick säga som det var, att lilla mamma vägrade låta mig ge bort en sådan förmögenhet. "Du ska aldrig mer få komma på mitt kalas" väste den lilla radiostjärnan i mitt öra, och gick för att packa upp nästa present. Liten diva vid sju års ålder!





En annan liten diva, en söt sådan,
Shirley Temple.




 

Jag har sagt det förut: "Till flydda tder återgår min tanke än så gärna".


Godmiddag kära läsare önskar


Skogseva

Kommentarer
Postat av: Anita

Tänk, det kanske hade kunnat bli en stor simmerska av dig om du hade haft en blå baddräkt och så en tät badmössa, förstås! Kram från storasyster som bara en gång satte sin fot i Malmös simhall och just nu ät det väl ingen som sätter sin fot där.

2009-03-17 @ 09:08:18
Postat av: Skogseva

Badmössa hade jag ett tag när det blev modernt med "blommiga" sådana - en klarblå med stora plastblommor på! Tur att smaken har ändrats sedan dess. Att få vatten i öronen är ok, men jag tycker inte om att bli våt i håret. Inga problem längre när det är så långt mellan baden i bassäng och hav.



En vacker dag får vi tillbaka telefonen - då ringer jag!

2009-03-17 @ 09:19:16
Postat av: LindaLotta

Åh vad roligt att läsa!

Jag kommer gärna tillbaka och tar del av dina krumeluriga funderingar fler gånger :)

2009-03-17 @ 17:33:43
URL: http://lindalotta.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0