Rymden

är rymlig, det hörs ju på ordet! Där ute i rymden finns en massa skräp och från och med i går eftermiddag skramlar en bloggtext skapad av mig runt bland alla andra borttappade texter, ord, filmsnuttar och bilder som försvunnit för folk genom en knapptryckning. Datorer lever egna och hemliga liv. De kan besluta sig för att bråka med sina hussar och mattar, trilskas, gömma saker, totalvägra. De kan få virus och bli sjuka.





Datavirus är inte kul men en barnlek jämfört med
detta som faktiskt är ett HIV-virus. Dödligt vackert!




Det värsta är när datorerna stjäl eller kastar bort text! Och det var precis det som hände i går. Kan man polisanmäla en dator för stöld av text och bilder?




Detta är säkert den bild- och texttjuv som
stundtals huserar i min dator, men emellanåt 
trivs bättre i makens.


För att ni inte ska känna er lurade på något, kommer här är en kort sammanfattning av vad gårdagens borttappade bloggtext handlade om:

- Ulla Sjöblom
- Ionesco
- "Stolarna"
- Ensamhet
- Böcker
- Glömska
- Clezio

Det säger er säkert ingenting. Inte mig heller. Jag vet att jag skildrade en konversation mellan mig och gamle åklagaren som löd ungefär så här:

"Vad var det nu hon hette som sjöng den där sången, som han du vet, den där poeten med "Svalor som.." Javisst Forssell hette han ju. Jo den där sången om ett piano. Hon spelade i den där pjäsen som visades på TV för hundra år sedan, av Ionesco eller möjligtvis av den andre som heter.. , du vet han som skrev "I väntan på Godot"... Beckett heter han ju! Den hette antingen "Stolarna" eller "Noshörningen" - nää den hette nog "Stolarna". Hon hette Ulla någonting. Ulla Jacobsson? Nej inte Jacobsson det är ju hon den andra....."





Ulla Sjöblom var det alltså! Någon som kommer ihåg henne?




Ja och så där kan vi hålla på och jag kan ju tala om att det är inte åklagaren som är sämst på namn. Han brukar vara den som jag kan ringa till om jag undrar över någon eller något, men i går stod det stilla hos oss båda. Om ni undrar vad det hela rörde sig om så var det så enkelt att vi talade om TV-teatern (som fanns på den tiden då allt... o s v) och pjäser jag skulle vilja se igen. Eftersom bilden har klarnat nu, efter konsultation i datorn, så vet jag att det den bisarra konverationen rörde sig om, var en pjäs av Ionesco som heter "Stolarna" och där Ulla Sjöblom spelade en av tre? roller.






I Ionescopjäsen "Stolarna" stökar det gamla paret runt med en massa stolar
som flyttas fram och tillbaka på scenen om jag minns rätt. De var nog inte lika
färgglada som dessa. Pjäsen var väl dessutom från den tiden det bara fanns
två färger i TV, svart och vitt .




Gamle åklagaren fick en av mig sedan länge inhandlade ljudbok om Mussolini, som jag tror att han kan ha nöje av, käre maken tyckte i alla fall att den var utmärkt. Åklagaren är mycket intresserad och kunnig i ämnet historia, men det är svårt att hitta ljudböcker om just historia. Dessutom har han redan läst det mesta, det är väl bara de senaste årens produktion som han inte har kunnat ta del av sedan han drabbades av  åldersförändringar i gula fläcken. Det är ju dessvärre bara en liten del av alla nya bäcker som läses in.




Så här ser näthinnan ut med gula fläcken till höger.
Vid åldersförändringar  (torr makuladegeneration)
finns det tydligen ingenting att göra.




I går kväll lät de små gossebarnbarnen sig villigt passas och kastade sig efter maten över sina respektive favoriter - legobyggande och tecknadfilmtittande. Sexåringen är fantastisk med sin finmotorik och sitt tålamod när det gäller att bygga stora imponerande och fantasieggande rymdskepp. Treåringen och jag tittade på en blandning av äldre och nyare Musse Piggfilmer, riktigt roligt. Den första Mussefilmen tror jag inte att jag sett förut. I den arbetar Musse ombord på en liten ångbåt.






1928 kom den första tecknade kortfilmen med ljud
(Steamboat Willie), två år senare belv han seriefigur.





Med åren har Musse, likt de flesta av oss, blivit
lite rundare. Hans skostorlek har nog ökat, han
är mer klarögd och har bytt till vita handskar.




Nu när vi ändå är i den barnsliga delen av bloggen:

När sexårsbarnbarnet fick se en bild av den korsfäste Jesus, i programbladet från Jesus Christ Superstar, utbrast han: "Är Jesus död? Inte konstigt att man inte ser honom varje dag!" 





Ideal-/idolbild av Jesus?





På lördag klockan två är födelsedagskaffet upphällt och prinsesstårtan står på bordet. Ni som har tid och lust är hjärtligt välkomna.





Kan man bjuda på prinsesstårta om man är republikan?






Godmiddag önskar


Skogseva

Rynkor och förfall.

Vem är det som kommer med så tramsiga uttalanden som: "Jag tycker det är så vackert med ett gammalt, rynkigt ansikte." Alltid "ungdomar" i 30- 40-årsåldern. Släta som persikor och tror att de kommer att förbli så, för de har ju "Fått mycket spänstigare hud, tack vare Jabushe." Urdumt!



Detta märket har världens tramsigaste reklam.



Så vitt jag vet är det inte så många 60- 70-åringar som säger sig älska sina rynkor. Eller övrigt kroppsligt förfall för den delen. Själv avskyr jag att hakorna har mångdubblats (ett trist arv från lilla mamma som också avskydde sina hakor), håret tunnats ut, brösten dragits mer och mer nedåt, hörselns försämrats, tänderna blivit skraltigare, mörkerseendet nästan försvunnit. Det är sådant som följer med det "vackra", gamla rynkiga ansiktet, har ni tänkt på det! Därtill kommer ont i leder, det går inte att sitta på huk längre, och svagare muskler. Vad är det för tjusigt med det? Och vad hjälper det att insidan känns oförstörd? Att man stundtals känner sig som tjugo invärtes när utsidan visar upp ett 65-årigt smårynkigt skal! Jag gillar i alla fall inte vad åldern gör med min kropp. Själens sextiofem år bär jag mer än gärna.





Besvärligt när man har rynkor redan som barn..




Här ramlade all text jag skrivit bort så det blir inget mer i dag eftersom jag ska passa ett par små gossar!


Många f-ord skulle jag vilja säga....



Skogseva

Gör det du är bra på.

Har ägnat tavlan många timmar. Jag ska inte hålla på att med penseldrag försöka forma och färga. Jag har inte den talangen i fingrarna, det har jag ju konstaterat många gånger. Men om jag gör grunden med färg, lite grovt sådär, så kan jag göra "finliret" i collageteknik. Det blir mycket bättre - fortfarande inte bra, men bättre. Då kan färgerna nyanseras på ett sätt som jag inte klarar med pensel. Många olika blå urklipp blir en snyggare helhet än om jag försöker dutta med olika blå acryl- eller oljefärger. Jag får nöja mig med att återanvända andras material.  Punkt, slut. Jag hade hoppats att tavlan skulle vara klar till lördag när käre maken ska ha ett helt litet födelsekaffekalas, men det är nog tveksamt. Jag har ingen lust att skynda på, när jag nu fått en liten skaparlust tillbaka.





En detalj av tavlan, den blå färgen är
annorlunda i verkligheten.


Det mesta (som inte är egenskapat) i tavlan är klippt ur en fantastisk tidning "Upptäcktsresan" som ges ut av Svenskt Kulturarv. Det är en otroligt matnyttig tidning, både om man vill veta vad som händer på kulturfronten i Sverige och dessutom med mängder av bilder. Det hela är tryckt på ett utmärkt kraftigt papper som, tror jag, håller för att limmas fast på en tavla med hjälp av ojefärg.

Huset luktar starkt av balsamterpentin, ett vackert namn på en stygg kemikalie!





Några droppar av detta bakom örat
och du doftar som en konstnär...





Dilutin och bonvax... När jag var barn var parkettgolven inte behandlade utan skulle bonas med bonvax. Först skulle golvet tvättas med Dilutin som var något slags lättfotogen med tillsatta doftämnen (har vi läst oss till).




Reklamfolder om Shell "DILUTIN"  4 sidor

Detta luktade också gott. Ni kan se på snäckan vem som stod bakom produkten.
Jag tror inte att det tillverkas längre.



Därefter fortsatte mamma sitt krypande runt rummet, nu med en trasa med fast bonvax på. Den gneds in med roterande rörelser och det doftade också väldigt gott, förmodligen innehöll det bivax. När vaxet var ingnidet och hade fått torka en stund skulle en blank yta poleras fram. Nya trasor (gamla utslitna lakan) och ny kryprunda.  Lilla mamma "fuskade" ofta och nöjde sig med att gnida in bonvaxet runt mattorna. Jag förstår henne. Det kan inte ha varit någon sinekur att hålla golven fina på den tiden.






Detta är lyxvariant av ekparkett, vi hade "vanlig"  stavparkett - en 
nutida lyx när det oftast ligger plastgolv i lägenheterna.



Att bara behandla den golvyta som är synlig var mamma inte ensam om. Vid en guidad tur på Sofiero berättade guiden att "gamle kungen", Gustav VI, var så sparsam att när golven skulle målas om fick målaren order om att måla runt mattorna för att spara färg, vilket syntes tydligt när guiden lyfte på en matthörna! Stackars lille fattige kung!







På Sofiero är bara halva golven målade, resten av ytan täcks av mattor.
Sparsamhet, snålhet eller dumhet?





En samling kungligheter på Sofieros trappa, jag kan inte se
om "den snåle" är med.



Sofiero är värt ett besök, i synnerhet om man är trädgårdsintresserad. Man kan också ge sig dit med en picknickkorg på våren då rhododendronen blommar, det är en fantastisk syn.





Rhododendron brachycarpum.



Rhododendron har jag inte själv vågat mig på, jag vet inte om Romelåsens jord är lämplig. Vi har inte heller någon fuktig plats i trädgården och det tror jag dessa små raringar vill ha. Men det kanske är värt ett försök...





Middag:

Broccolisoppa gjord på buljongen från fläskläggen, broccoli förstås, rester från samma lägg + en "oblyg" klick creme fraich. 

Ostplättar: 1 dl riven, fet ost, 1 ägg, 1 msk majonnäs. Rör samman och klicka ut matskedsstora klickar på bakplåtspapper. Grädda hastigt gyllengula i 250 grader.




Det var mycket gott. Nu önskar jag er god middag och god kväll.



Skogseva

Trelleborg i dimma.

Pippin den lille har flyttat! 
I grådisigt väder packades undulaten in i bilen, med bästa rutiga sommarduken över buren.






En rutig duk kan användas till mycket.
Picnic, kaffe i bersån, att knyta runt håret
om man är med i ett bygdespel, eller att
täcka en bur innehållande en undulat.



I Trelleborg  bor en kollega till yngsta dottern, en vänlig Manuel, som funderat på att skaffa ett sällskap i form av en hamster. Han blev glad när han fick höra att det fanns en gulgrön undulat som gärna ville dela hans liv. Det känns som om Pippin den lille är i mycket goda händer, han blir kanske en spansktalande liten Pippi! Nu hoppas vi att den riktiga ägaren  inte dyker upp och kräver oss på en undulat...
När vi ändå var i Trelleborg passade vi på att strosa en stund i Axel Ebbe-muséet. En liten pärla både arkitektoniskt och innehållsmässigt. Byggnaden är ritad av sedan länge avlidne stadsarkitekten i Malmö Carl-Axel Stoltz, och jag tycker speciellt att entrén är vacker med sitt höga dörrparti.



Bild för Axel Ebbes Konsthall ()


Titta särskilt på den vackra entrén.



Om man är ute efter nytänkande och moderna skulpturer ska man inte besöka just detta museum, som bara innehåller förlagor till Axel Ebbes skulpturer, som alla är formade i den klassiska skolan.


AXEL EBBE


"Snäckan" finns i tivoliparken i Kristianstad.





Denna, "Arbetets ära", känner alla malmöbor igen.



Efter kultur kommer ofelbart mat. Vi hade tänkt handla på oss lite gott griskött från "Ängavallen", men hyllorna lyste tämligen tomma eftersom det är slaktdag i morgon måndag - slutsålt med andra ord. Några trevliga isterband som fanns kvar visade sig innehålla både potatis och ris, fy fy båda ingredienserna, så det fick bero. Ett flak knubbiga bruna ägg, lika ekologiska som allt övrigt i butiken, blev enda inköpet.






Bruna höns lägger bruna ägg,
vita höns lägger vita ägg, har jag
läst mig till.



Ägg går åt vill jag lova, åtminstone två var om dagen. En rekommenderad och god frukost är ett antal baconskivor och äggröra gjord på två eller tre ägg och en halv deciliter vispgrädde. Den äggröran är gudomlig och smörjer garanterat alla kransartärer. Helt ofarligt om man läser i de "fettfrälstas" böcker.





Äggröra gjord på tre ägg?



Det fanns en, ganska lång, tid när jag ville ha höns. Jag tycker att det är ett av de absolut trevligaste bland våra husdjur. En liten höna eller tre som går och sprätter lite, skrockar och kacklar, är allmänt dekorativa och som dessutom producerar något så användbart som ägg! Kan det bli bättre. En tupp behövs tydligen också om hönsen ska må bra. Dvärgkochin är en otrolig knubbig, ganska liten, kinesisk ras som har fjädrar ända ner på tårna. Lugna och trevliga dessutom. 






Dvärgkochin kan se ut så här...






...eller så här. De finns i tjugo färger och
de värper bruna ägg.



Maken kom in med protester. "Rabatterna blir förstörda av sprättandet."  Inte av våra höns väl..? "Det blir "kladd" överallt som man kommer att trampa i."  Kladd av våra höns..? Jag tycker nog att höns ska få gå ute, så här var det första oliktänkandet mellan käre maken och mig. Sedan började jag läsa böcker om höns och fick dessutom en bok om hönsraser och hönsskötsel i present. I boken står bland allt annat också om hönssjukdomar.


Kvalsterbild

Ett rart litet husdjur? Njaeee, hönskvalster!



Höns får alla sjukdomar som tänkas kan: hönslöss, fågelloppor, fjäderätare, fotskabb, papegojsjuka, newcastlesjuka, hönslamhet, tuberkulos, rödsjuka, salmonella, spolmask, springmask, gapmask, hårmask, coccidier, hönskvalster.... You name it - en höna kan få det! Jag får erkänna att allt detta gjorde mig tveksam. Man måste till exempel smörja in benen på hönsen med vaselin för att förebygga fotskabb, eller, om de redan fått fäste, torrborsta hönsbenen. Jag som inte ens torrborstar mina egna ben! Hönshållning är alltså, åtminstone för tillfället, lagd på hyllan. Men jag drömmer fortfarande om skrockande små höns - som inte krafsar i rabatterna...


Middagen äten. Rotmoset var fantastiskt gott även utan potatis.




Godkväll önskar



Skogseva

Bakåtsträvare

Det var bättre förr. En sliten fras som jag använder ofta! Det låg ett skimmer, inte bara över Gustavs dagar, utan även över den egna barndomen, ungdomen. Allt var möjligt, inget berg för högt att ta sig över, livet oändligt...




En kung som det länge stod ett skimmer kring. När han fått
diverse skrot i sig på Operan, två kulor, hagel och en
spiknubb, stod det efter ett tag inte ett skimmer utan
en svår kallbrandslukt omkring honom!




Med ålder kommer begränsningar av olika slag. När man blir äldre inser man att det är oändligt mycket man inte vet. När man blir äldre krymper tiden (och man själv). När man blir äldre får man krämpor. 





Krämpmedel för krympt åldring.




Positivt med åldrandet är att jag vågar erkänna min okunskap. Positivt är också att jag i stor utsträckning kan strunta i Luther. "Måsten" kan kastas överbord när jag så önskar. 




En man man kan ge tusan i tycker jag, även om det
är svårt ibland när han gräver in sina klor i ens axel
och väser  "Du ska" och "Du måste" i örat på en.




Jag kan sammanfatta min tid efter pensioneringen och därmed mitt åldrande med en favoritsentens:

"Tiden har upphört - jag är fri"

som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån, men vacker är den. Jag tror att det var någon som i dödsögonblicket uttalade den, men jag är osäker.




Kerberos

Dödsriket? Ser inte välkomnande ut. Dit vill jag inte.
Är närvaro av ljus detsamma som frånvaro av mörker?



Efter detta filosoferande kan jag konstatera att dagen är tråkig. Men man måste ha tråkigt ibland. Det ger en tid att tänka. Man måste ge sig tid att ligga på marken och studera myran som strävar mot stacken bärande ett tallbarr i käftarna. Man hinner uppleva den lilla världen i den stora. För mig blir den lilla världen mer och mer viktig.


Bild


Stackmyra "Formica rufa" är flitig som ett bi!



Enligt sociologen Hans Zetterberg är den lilla världen "familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken" och den stora världen "förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, partierna, fackföreningarna".
Den lilla världen utmärks av samarbete på känslomässig grund, osjälviskhet, informella relationer och gemensamt ägande. I den stora världen sker samarbetet på basis av ömsesidiga intressen som vinst eller makt, där råder konkurrens, kompetensgradering, byråkrati och privat ägande.

Jag vet vilket värld som är viktigast för mig! Vilken är viktigast för dig?

Filosoficirkeln är slut för i dag.





Filosofiska kramar till er alla från


Skogseva.

Vin går bra

...att dricka även om man "fettdietar". Nu vankas det rotmos (utan potatis) och fläsklägg till middag och det är väl inte idealtillbehör till vin. Min lilla mamma drack vin till kåldolmar när andan föll på, så varför skulle inte vi kunna dricka det till rotmos. Fast det passar nog bättre med en snaps.





Gott till rotmos?




Jag måste berätta om min lilla mamma....
Vin kom in i hennes liv mycket sent. Visst kunde hon dricka ett halvt glas vin, men det gick år mellan gångerna. Hon tyckte att hon blev så snurrig. Och lite lullig. Alla vin och spritinköp sköttes av pappa såklart, verkligen inget damgöra! Men pappa gick ju och dog så småningom och lilla mamma satt där efter några år och längtade efter ett halvt glas vin. Hon som aldrig satt sin fot på "Spritbolaget"  bestämde sig för att, för första gången, trampa in i denna lite suspekta och smått skamliga butik.






Mamma kallade det för "Spritbolaget".



Sagt och gjort. Hon förberedde sig noga. För att slippa råka på någon bekant tog hon bussen in till staden på morgonen, och var på plats i god tid innan Systemet öppnade. Där stod hon sedan och köade utanför tillsammans med vin- och spritlängtande, blånästa herrar! Mamma insåg att hon kanske inte valt rätt tid på dagen, men hon var tapper och stod kvar. När butiken öppnade och det var hennes tur tog hon upp en diskussion med biträdet. Om kvalité, fyllighet eller sådant trams? Icke! "Jag vill ha några halvlitersflaskor med skruvkork", sade mamma.





Lilla mammas favoritkork
.


Då, det är väl tjugofem år sedan, fanns inte så många sorter med skruvkork, som var det enda mamma med sina klena händer kunde öppna. Några flaskor plockades i alla fall fram av biträdet, som säkert troddde att den lilla damen var så sugen på vin att hon, så snart hon kom ut ur butiken, skulle skruva av korken och dricka ur innehållet! Några sådana planer hade emellertid inte mamma. "Jag har tidningspapper med, vill ni vara vänlig och rulla in flaskorna i det."





Ljuddämpare i mammas smak.



Lilla mamma var nämligen rädd för att flaskorna skulle klirra och på så vis antyda att denna gamla dam hade varit på "Spritbolaget". Och handlat Sprit! Eller Vin! Huvva! Biträdet gjorde snällt som hon blivit ombedd. Mamma hade med sig sin rutiga shoppingväska, modell mindre resväska, den satte hon upp på disken och däri fick biträdet snällt packa ner  flaskorna. Absolut ingen plastpåse, inköpet skulle minsann inte avslöjas vare sig genom klirr eller påse.




Njaaee.... väskan var inte riktigt så tjusig.
Den finns för övrigt här hos mig och
innehåller mammas gamla brev, som
ska läsas igenom någon gång.



Lite skärrad och lite upprymd över sin shoppinginsats for sedan mamma hem med sin flasklast. På kvällen tog hon fram nötknäpparen med vars hjälp hon skruvade av korken på en av flaskorna och tog sig en tuting till kåldolmarna!






Ett utmärkt hjälpmedel att öppna skruvkorkar
med om man har klena nypor.






Väldigt god husmanskost som går att äta utan vin också.
Om man som jag "fettdietar" får man utesluta potatisarna.




Ute blåser det svårt. Jag gick för att möta maken när han kom från sin föreläsning. Det susade duktigt i granarna och jag hade god hjälp av vinden att ta mig fram, den blåste mig hårt i ryggen. Det fick mig att minnas när jag var barn, liten, tunn och lätt, då kunde jag luta mig mot vinden, som nästan alltid blåste (och blåser) i Malmö.







Här är det emellertid stiltje. Favoritblomman "Blåvinda" 
(har varit med tidigare) i en blomlåda i växthuset.



Här och nu konstaterade maken att vi inte hinner koka rotmos i dag, klockan är för mycket, så det blir kräftstjärtsmörgås med hemgjord aioli. Jag säger icke nej därtill.

Dags att plocka ur diskmaskinen, duscha, tända en brasa, äta, se  "På spåret"...




Må så gott, ni där ute i den blåsiga världen.



Skogseva

Stekt fläsk och svält.

Efter en natts dålig sömn var det inte kul att sätta ner fötterna på golvet i morse. Jag undrar varför vissa nätter är helt omöjliga. Är det kanske så att vi som inte är så lättsamma av oss utan mer svartsynta drabbas lättare av nattliga demoner. Jag ligger och funderar på livet - eller snarare tvärtom. Känns det inte lite som om jag håller på att dö, klappar inte hjärtat lite orytmskt, har jag inte svårt att dra efter andan... Nattspöken som kommer då och då och som inte är så roliga och inte lätta att skrämma iväg. I natt var jag vaken tills tidningsbudet kom vid tretiden.





En demon som inte verkar mer skrämmande
än mina nattliga svarta tankar.



Men när fötterna väl var placerade på golvet - TJOHOOOO -  upp och stek fläsk och gör äggröra med dig. Bort det nattliga och in det dagliga. Bacon och ägg kan få vem som helst på bättre humör! Särskilt när man vet att det leder till viktminskning. Jag känner redan att mina jeans sitter något mindre hårt, efter knappt tre dagar. Sex kilo vill jag gärna "äta bort". Ett alldeles groteskt problem med tanke på hur det ser ut i världen. Samvetet känns inte fjäderlätt precis....






Kommentarer är överflödiga...




Jag funderar på vad jag kan göra för någon insats efter min förmåga. Det blir naturligtvis inga jättesaker, men något måste var och en kunna göra, även om man bara skickar i väg ett par tior till någon välrenommerad organisation. Alla ni multimiljonärer i världen som sitter och ruvar på era pengahögar i stället för att donera rejäla summor till sjukhus- och skolbyggen, mat, medicin eller vad det vara må, ni borde verkligen få besök av nattliga demoner!





Rädda barnen är väl fortfarande en 
organisation som man kan lita på...



Jag läste en gång om ett sultanat, förmodligen Brunei, där sultanen hade etthundratjugo bilar, varav två var i äkta silver! Och naturligtvis guldkranar i alla badrummen (som var stora som balsalar) i palatset som hade femhundra rum. Varför egentligen? Är man en lycklig liten sultan om man har guldkranar och silverbilar?





Sultaner är både härskare och russin!  Jag tror
att detta föreställer en härskare...







... detta är nämligen russin!




Maken som skulle vara ledig i dag sitter bredvid mig och arbetar på något viktigt projekt. Morgondagen skulle också vara en ledig dag men då ska han ha en föreläsning. Det blir aldrig som man tänkt sig, men det blir nog bra ändå. Vi sitter mitt emot varandra nu och arbetar, vi har varandra - det räcker långt.







En bild från fårhagen känns skönt att titta på och får mig att minnas hur
ljuvligt det är med svensk sommar, även om det  regnar då och då...





Alla ni vanliga människor som inte har silverbilar eller guldkranar, men kanske en guldpeng i börsen - skicka den till dem som inte har något alls av livets nödtorft, nämligen mat och rent vatten!




Tag vara på varandra.



Skogseva

Tre dovhjortar

..trippade just in i trädgården för ett litet lunchmål från fågelbordet. De var ytterligt vaksamma och helt på det klara med att det var fel tid på dyget för att vistas så nära huset. En kort stund stod vi och tittade på varandra innan de valde att flytta sig till ett för dem tryggare matställe.




Trädgårdens tre dovhjortar var "okrönta".



Nu har jag inlett samma "fettdiet" som käre maken, LCHF, LowCarb-HighFat = lågkolhydrat-högtfett.  För er som är intresserade kan jag rekommendera denna sida: http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/ . Här beskrivs vad som händer i kroppen vid fettintag. Jag ska ge det en månad och se vad som händer. Helt klart verkar det i alla fall vara att fett icke är farligt, tvärtom! Gläder mig som älskar bacon och fläsk, vilket jag nu inleder dagen med. Bröd är ju nästan förbjudet så när jag kom hem från barnpassning i går kväll skar jag fyra skivor ost, bredde tjockt med smör på två och lade de andra två över. Helt tillåten dubbelsandwich! Nu tror jag fortfarande att det är klokast med en varierad kost, men som en bantningsmetod är (för mig) fettdieten tilltalande.






Jag älskar bacon och ägg på morgonen.
Om man tycker bättre om youghurt får det
bli den fetaste grekiska varianten, lättvarianter
är inte tillåtna - och naturligtvis inget socker.



Ytterligare ett drastiskt drag har jag gjort. Efter att under många år ha varit väldigt rojalistisk har jag de senaste åren börjat tycka att vårt kungahus är en märklig institution, som i alla fall inte jag har lust att stödja. Jag har alltså, i stället för att bara prata om det, gått med i Republikanska Föreningen! Kanske mest en symbolhandling, men bättre än att bara gnälla över hur fel jag tycker att det är med vårt urvattnade kungahus.





Republikanska föreningen har fått en ny medlem - Skogseva.



Det blev inget mer med vårt "körande" i Lund. Käre makens första magkänsla, att det var fel kör för oss, fick styra. Jag tyckte nog också att det kändes lite för mycket som en "komochtrallaenstund"-kör och är beredd att leta vidare. Svåger och svägerska tyckte samma och fortsätter inte heller. Nu är vi tillbaka där vi startade. Vi får se vad det finns för andra möjligheter. Genarps kyrkokör, föreslog maken. Då är vi där igen med uppbundna helger och det vill jag inte. Jag fick nog i förra kören när körledaren nästan fick raseriutbrott om man behövde vara ledig vid något sångtillfälle. Inte konstigt att det är strömhopp från den kyrkokören!




Det roligaste, och svåraste, vi (kvinnor) sjöng i kyrkokören
var Pergolesis "Stabat mater". Den är otroligt vacker.

 



Huset är städat, i bakgrunden spelar Glenn Gould i en TV-kanal som heter Axess. (Matnyttig.) En udda och mycket excentrisk person som fick sitt genombrott med inspelningen av Goldbergvariationerna. Han klädde sig varmt även på sommaren därav den underliga klädseln vid flygeln nedan. En gudabenådad pianist som dog femtio år gammal och som drog sig tillbaka från scenen långt tidigare för att enbart göra skivinspelningar.





Glenn Gould var rädd för att bli kall, säkert förödande
för pianistfingrar.



Nu dimmar det till sig utanför fönstret och jag är också rädd för att bli kall så en brasa blir nog bra, dessutom välkomnande när maken kommer om en stund.




Jag önskar Barack Obama lycka till i hans näst intill omöjliga uppgift att styra USA på ett bra sätt.
Åt alla oss övriga, vars uppgifter här i livet är av betydligt enklare art, önskar jag en trevlig torsdagkväll.



Skogseva

Nu är jag arg som ett bi


....efter att ha slitit med tavlan många timmar.








Jag har ingen lust att skriva något, jag ska bara sitta i ett hörn och ägna mig åt inåtvänd navelskådning.




En apelsinnavel att skåda.








Jag känner mig så här...









...och går i ide tills i morgon.



I morgon ska jag inte röra vid tavlan och då är jag förhoppningsvis på bättre humör.







Om man använder Stomatol får man ett vacker leende
även om insidan fortfarande är misslyckad och ful.






Jag hoppas att ni andra känner er piggar och gladare och duktigare än jag gör just nu.




Skogseva

Talanglöst.

Tavlan torkar så sakteliga, men är inte på något vis redo för stormålning. Jag försökte mig på några streck och duttar där det var hjälpligt torrt. Lite rostfärgat, lite svart, horisontellt och vertikalt. Lite ovalt. I tankarna formar jag en linje, tjockleken, färgens mättnad, gubbens öga (det blir en gubbe!) och skuggan av fågeln. Jag tar penseln i handen, en klick av den blandade färgen "Cadmium orange" och "Mars orange" och drar den tänkta böjda formen.



 

En fyrkant som är vackrare än min linje.




På duken fastnar en darrig och ojämntjock båge!!!!


Den knivskarpa bilden jag har i min hjärna lastas alltså i form av signaler på några tågvagnar i mina nervbanor. Nervbanorna är lite gamla och slitna så transporten blir skakig och en del av lasten, några färgfragment här och en skarp linje där, ramlar av och mosas av tågsättet.





Skakig färd = förlust av last.


Vid resans slut sker avlastningen och, hoppsan, där föll ytterligare en del last. De ömkliga resterna förs i ilfart av fingrarna, lite darriga vid det här laget, till den slutliga överföringen, via en lång pensel, till duken.  


ÄR DET KONSTIGT ATT DET BLIR USELT????!!!!!


Nu har jag i alla fall bestämt att eländet ska hängas upp oavsett hur resultatet blir så jag tänker kämpa på. Som väl är tar det nog ytterligare fjorton dagar innan jag kan göra något ytterligar på duken.






En tavla som jag gjorde i höstas i form av ett kollage när
det behövdes en rolig och röd färgklick i gästrummet
Jag ska kanske hålla mig till det - stjäla från andra
och foga samman efter min smak och mitt tycke.




Det är lätt att inbilla sig att man besitter mer talang än man i själva verket gör, men att det ska vara svårt... Jag får fundera på fortsättningen av utformandet. Jag vet att jag vill ha med en korp, favoritfågeln, i någon form.






Korpen, Corvus corax, är min stora favorit, en vacker fågel
som lever i livslångt förhållande med sin partner, sympatiskt.
Den är en duktig problemlösare har det visat sig i tester och den
kan bli upp mot 40 år gammal, men det är nog i fångenskap
skulle jag tro. Vem vill hålla denna vackra fågel fången?




Pippin den lille har piggnat till och vid frukosten stängde jag in mig och honom i matrummet där han fick flyga fritt. Det gjorde han med inlevelse! Skrek och gol av upphetsning när han såg vildfåglarna landa i äppleträdet utanför för att tugga i sig av talgbollarna. Han är en riktig akrobat och hängde och dinglade i rullgardinsnöret. Utanför dörren skrek Sixten ut sin frustration över att inte få vara med och leka...
Nu är Pippin återbördad till kylskåpet, ovanpå naturligtvis, och där är han betydligt stillsammare. Han är inte särskilt rädd, jag kunde klia honom på magen när han var ute och hade landat på burtaket. En lösning på hans fortsatta varande måste till, kylskåpet kan icke bli hans permanenta hem för då kommer han förmodligen att få psykiska problem! Om ni känner någon, som känner någon....



Vi kan kanske inte packa in Pippin den lille så här fint, men
leverera honom i bur vid någons dörr är vi beredda att göra.





 

Med hopp om att någon ska förbarma sig över en trevlig fågel önskar jag er godafton.



Skogseva

I slutet av en gropig väg

...låg en gammal skånsk länga från medio adertonhundra. I längan fanns en stor mängd vänner som samlats för att festa på ett vildsvin som värden skjutit på revingefältet. Konstigt tycker jag, som trodde att vildsvinen behöver tillgång till relativt djupa skogar för att trivas och må bra. På revingefältet finns så vitt jag vet bara dungar. Grisarna är kanske så många nu att de får hålla till godo med öppnare marker.





Kor är nog fortfarande vanligare än vildsvin på revingefälten. Om man lyckas
få tag på kött från dessa kor - naturbeteskött - vill man aldrig mer äta "vanligt" oxkött.


Fransyskan, innan- och ytterlåren på grisen var tillagade som "tjälknölar" och var alldeles fantastiskt goda.




Jag har aldrig varit duktig på de olika styckningsdelarna.
När en halv gris köptes en gång (och aldrig mer) blev det
mest grytbitar.



Hasselbackspotatis och två olika såser, bearnaisesås och trattkantarellsås serverades till. Och förstås obligatorisk sallad, bönor och rönnbärsgelé. Sonen i huset hade skalat sjuttionio potatisar - en i sanning berömvärd insats. Potatismodellen kallades för övrigt "igelkottspotatis" - den var nämligen inte bara skivad utan rutad. Skuren på två håll alltså = dubbelt jobb!




Visste ni att igelkotten är Gotlands landskapsdjur? 
Kronhjorten, den stiliga, är Skånes.



Förutom att vi fick en storståtlig middag blev vi förärade vars två burkar hemslungad honung, en tidig rapshonung och en sensommarhonung. Smaka på det ordet: "sensommarhonung". Det smakar blommor och vind, tvätt som torkas ute och kaffe i bersån.





Vår berså skymtar genom växthusglasen.



Kvällen blev sen och övergick i tidig morgon så pigghetsgraden är inte så stor i dag. Gamla människor ska inte vara uppe och ranta till halv tre på morgonen, det straffar sig.

Pippin den lille som omhändertogs i går verkade inte så pigg i morse. Tyst för att vara en undulat. Kröp ner på golvet i buren och försökte gräva sig en grop - att dö i? Han piggnade till lite och åt men det verkar som om han tycker det är tryggast att sitta på burgolvet där katterna inte kan se honom. Det troligaste är att han blev han sjuk av sin utomhusvistelse (lunginflammation är nog vanligt) och tänker lämna detta jordiska. "Upphittat"-lappar med foto på Pippin den lille är tillverkade och käre maken far just nu runt på bygden och fäster upp i affärerna i Genarp och Veberöd. Vi hoppas verkligen att det ger resultat.




Så här ser alltså Pippin den lille ut - vacker som en dag men
påverkad av en vintrig utomhusvistelse av för oss okänd
tidsmässig längd.


Fortsättning lär följa på den spännande historien om Undulaten På Romeleåsen. Nu ska jag krypa upp i soffan, dra något gammalt över mig och titta på TV. En nästan oanständig njutning en vanlig söndageftermiddag.





Trevlig fortsättning på söndagen önskar er


Skogseva

Lite småfranskt.

Det finns så mycket franskt. Jag har ägnat en stund åt "fransk manikyr". Det ska ge ett "Naturligt välvårdat och elegant nagelutseende". Börja med att lägga på underlack. Sedan tager man en för ändamålet avsedd vit penna, fuktar den i vatten och målar under yttersta nageldelen så att man får en vit och snygg topp. Alternativt målar man på utsidan med vit "French Manikyr" vilket naturligtvis håller bättre men säkert är mycket svårare. Ovanpå detta målar man egentligen ett lager svagt rosa vilket jag ersatt med två lager "Nail Brightener" för att få extra blanka naglar. Resultatet blev som nedan men jag tycker nog att mina naglar är lite jämnare slipade.


Fransk manikyr, snyggt men inte pråligt.





Sedan har vi något som heter "fransk polering" eller "franskpolering". Då  polerar man fram en möbelyta med en linnedukssudd fylld med schellack som lösts i alkohol. Porerna i träet fylls med pimpsten och schellack. När porerna är fyllda får man en hård yta med mycket vacker glans. (Läst på en sida om möbelhantverk.) Jag har ett litet vackert sybord i björk, förmodligen från 30-talet, som varit mammas. Det är efter alla år i behov av ny ytbehandling och jag funderade på att låta någon som kan sådant göra en franskpolering. Det visade sig bli så dyrt så jag har bestämt mig för att på egen hand slipa och lackera. Hur jag ska gå tillväga får jag lära på något sätt. En bok om möbelrenovering kan man alltid låna på biblioteket.
 



Saker som behövs behövs för ytbehandling. Linolja luktar trevligt tycker jag.
Min morfar som var en riktig pysslare använde mycket schellack. Det doftade
gott i garderoben där han förvarade allt sitt material.





"Franska kort" är något helt annat. "Den" tidens erotiska bilder som det smusslades med män och män emellan. Oskyldiga kan man tycker nu när allting är så oförblommerat och förråat.





Lättklädd kvinna från förra seklets början.





Nu har vi agerat livräddare igen! Det kvittrade så främmande utanför fönstret vid lunchtid. I blomlådan utanför satt en vacker gul och grön undulat och tittade längtansfullt in.

 



Detta är inte "hitteundulaten" men färgen är ganska rätt.



Fritt flygande undulater är inte så vanliga här på åsen och absolut inte när det snålblåser och är minusgrader. Inte så konstigt att den lille kraken längtade in i stugvärmen. Maken höll mig i benen medan jag på ett akrobatiskt sätt hängde ut och med en bit äpple i handen försökte locka till mig fågeln.



Smaskens för en undulat.



Undulaten var väldigt hungrig och lät sig fångas. Ett tjuvnyp passade den på att ge i förbifarten med en mycket vass näbb. Katter förpassades ut ur matrummet och pippin släpptes fri. Vildfågelblandning hämtades in och stor matorgie började. Var gör man av en undulat när det finns tre katter i huset? Klockan kvart över två en lördag?




Så här dags är det stängt i de flesta djuraffärer.





Inga djuraffärer öppna mer än i Burlöv. En bur i (av något verk?) godkänd storlek kostade 1200 kronor! Definitivt för mycket för en förvaringsplats för en upphittad gulgrön undulat.

 



Denna bur är nog inte godkänd som hem åt en undulat,
eller för den delen någon fågel.



Snabbkoll av annonser på nätet. En halvtimme senare fanns en bur med alla för en undulat nödvändiga tillbehör på plats, inreddes med sand, pinnar, gungor, stegar, speglar, bollar, mat och vatten. Och där befinner sig nu Pippin den lille - fortfarande ätande. Katternas dag är räddad. Alla tre är upphetsade och sitter och stirrar på buren som är säkert placerad ovanpå kylskåpet - dit når ingen katt!

Maken läste just på nätet: "Har du hittat ett husdjur så undersök om det är öronmärkt - ring sedan polisen!" Svårt torde det bli att hitta öron på detta lilla djur! Polisen är emellertid uppringd och Pippin den lille finns nu i deras "hitteregister".





Detta öra var lätt att hitta!




Vi får väl se om vi kan hitta någon lämplig familj åt den lille stackaren, den kan ju inte tillbringa resten av sitt liv ovanpå vårt kylskåp!






Må så gott läsare och njut av helgledigheten. Om någon längtar efter att pyssla om en gulgrön undulat vet jag var en sådan finns...



Skogseva


 


Om man sover till halv tio

...blir det inte så många timmar kvar för roligheter. Trots detta sena uppvaknande tog vi en nödvändig och icke nödvändig tur till Ystad och är precis hemkomna. På det fina konstmuseet var en lika fin utställning med verk av Jörgen Fogelquist. Han har en fantastisk förmåga att kombinera blå och gula färger utan att det blir banalt eller konstigt. Det nonfigurativa är dessutom lite figurativt och det tycker jag är trevligt Jag gillar när man kan tolka in figurer eller händelser i en tavla, det ger spänning åt bilden.

Jag hade gärna ägt en tavla av denna duktiga konstnär, men jag måste erkänna att priserna inte riktigt passar min plånbok.



Målning av Jörgen Fogelquist

Denna hade jag säkert kunnat hitta en vägg till i vårt hem.
Jag tror att den kostade rund 60 000:-


Vi passade på att besöka vårt favoritfik och stoppa i oss onyttigheter, jag i form av en gudomlig "mandeltoscanågonting" som jag bara måste ha trots att den gav mig dåligt samvete innan den ens placerats på en tallrik - den var stinn av kalorier. När vi är ute och fikar (just fikar, aldrig när vi äter) beter vi oss alltid på samma sätt; Letar rätt på tidningsstället och gräver fram de mest informativa tidningarna som ligger där. De som innehåller allt om skandaler, prinsessbröllop och så vidare. Sedan läser vi, byter kommentarer om det lästa, ryser och har fått all nödig information för att klara oss till nästa fikatillfälle. (Jag ryser värst för jag är antirojalist.)  




Jag tycker att vi ska nöja oss med sagoprinsessor.
De brukar ha den goda smaken att gifta sig med prinsar
och inte med gymägare. Och om de gifter ner sig är
det riktiga mesallianser med svinaherdar eller liknande!



Den som säger sig icke läsa någon veckotidning någon gång far med osanning!





En veckotidning som säkert många snaskat i sig, jag också.



De som hävdar att kungahuset gör ett bra arbete har naturligtvis rätt. Och låt dem fortsätta med sitt arbete, men låt oss för guds skull slippa ett kungahus som är så urvattnat att det gränsar till löjlighet. Var finns det speciella? Var finns mystiken? Passar det över huvud taget in med den sortens "överheter" och den sortens konstgjorda klasskillnad i vårt nivellerade samhälle? Vem har lust att niga för gymägaren den dag han gifter sig med Victoria? Vad finns kvar av "kungligt blod" i deras eventuella avkommor? Är det inte litet väl utspätt? Jag tycker i alla fall att det är dags för, åtminstone det svenska, kungahuset att få börja leva det vanliga svenssonliv som de förtjänar. Allt annat är otidseligt och hör hemma i en annan tid när det var skillnad på folk och folk!




Detta är jag verkligen beredd att skriva under!



Vi har ätit dagens middag:
Salladsbädd av romainsallad, ruccolasallad, chalottenlök, körsbärstomater, färska champinjoner, kycklingbröst, god olivolja, balsamicosirap och parmesanost. Det var gott!
Till detta drack jag ett glas vin. Jag har bestämt att det får räcka med vin till middagarna fredag, lördag och söndag. Det är lätt att skaffa sig dåliga vanor, svårare att bli av med dem och den risken vill jag inte ta. Det finns de som hävdar att det är bra med ett glas vin om dagen - jag vill se bevis för detta påståendet! Till dess - fredag, lördag, söndag!




Kanske inte daglig måltidsdryck...



I morgon kväll ska vi på vildsvinsmiddag och då lär vi inte slippa vin...





God afton kära läsare önskar



Skogseva




En tvåbent myrkott

...höll på att skrämma slag på mig i skogen i dag. En jägare klädd i den märkligaste dress jag skådat. Kamouflagemönstrade tättsittande små tyglappar sittande som fladder runt hela dressen som var heltäckande, bara ögon och näsa var synliga. Jag tror att hans avsikt vara att skrämma ihjäl viltet. Inget var emellertid skjutet ej heller skrämt till döds denna dag även om det var nära för min del.


Förstora bild...


Lövkamouflage heter det visst.



Förstora bild...

Ansiktsmask utan "fladder".




myrkottar - myrkottar.

Myrkott med fastvuxet "fladder".




I morse vaknade jag som vanligt till kattvrål. Moses är av rasen Ragdoll vilket ska vara en tyst kattras. Detta vet inte Moses. När han tycker att det är dags att stiga upp ger han sig inte förrän han vrålat upp oss. Det värsta är att han inte kan klockan heller, så vrålandet kan han sätta igång med när som helst under natten. Han kan också få för sig att han ska gräva sig genom golvet för att komma in till sina älskade skötare, som för ett par år sedan hade den dåliga smaken att flytta in i ett nytt sovrum. Ett sovrum med dörr. Som alltid är stängd.





Så här rart sovande är katten Moses förvisso inte alltid.



Våra katter är inte det minsta väluppfostrade. De får vara på bordet i matrummet när vi äter (till mångas fasa och avsky.)
Moses är vår frukostkatt och hans plats är mitt i morgontidningen. Blir mycket förtörnad om vi föser undan honom. 





Jag tror inte att Moses bryr sig om vilken politisk färg tidningen har.
Barometern, Dagens Nyheter, Sydsvenskan - lika sköna vilken som.




Katten Sixten sitter också en stund på bordet men bara så länge att han hinner få sin lilla ostbit. Sedan skriker han och springer runt. Springer fram och tillbaka bakom stora tygskynket som hänger på väggen. Där får han absolut inte lov att vara för det är inte så snyggt med pälskantat tygskynke. Alltså blir han bortkastad därifrån och då börjar han i stället knarra med halldörren. Knuffar den fram och tillbaka på något märkligt vis så att den knarrar mycket oskönt! Hans sätt att tala om att han är missnöjd med tillvaron. Förmodligen tycker han att osttilldelningen är dålig i detta hem. Att hans mage egentligen inte tål ost bryr han sig icke om, han har skaffat sig ett ostberoende.





Sixten har annekterat mitt julklappsfårskinn, han tror att det är inhandlat till honom.
Färgen stämmer ju!



Så är då, den för oss, nya kören testad. Körledaren fick klart godkänt - glad, positiv pedagogisk, precis som en riktig körledare ska vara. (Mina gamla körkamrater förstår.) 



Positiv och uppmuntrande ska en körledare vara.
Förbjuden kommentar: "Ni är världens sämsta sångare."



Repertoaren helt profan, ovant men kanske trevligt!  Körmedlemmarna - tja, hög medelålder.


Se hela bilden

Många gråhårspersoner (fast inte så många käppar)
 i kören
.


So what! Du är inte purung själv, du skrivare. Rösterna varierande kan man säga. Från falsksjungande till bra! Som det brukar vara i en amatörkör. Den egna rösten håller inte heller så bra numera. Det växer mossa och lavar på Skogsevas stämband.


Så här spänstiga är mina stämband inte längre.




Det finns nog sådant här "lurv" på dem.



Det kräver nog mycket puts och ans och sjungande om den gamla rösten skall komma tillbaka. Det mest troliga är att den aldrig gör det. Men det är roligt att sjunga så vi har beslutat att ge kören och oss själva en chans och prova några gånger.



Middag i dag torsdag,  Parmesanostgratinerad squash fylld med starkkryddad köttfärs med mycket vitlök i.




Smaklig måltid alla därute.



Skogseva



Är det tillåtet


...att bara skriva om elände?


Läste i tidningen om Gaza, israeler, palestinier, antisemitism, ångest och skam, klimateffekter. Min själ och mitt hjärta orkar inte med det. Jag antar att jag inte är ensam om att blir utmattad av allt elände vi omges av, både nära och fjärran. Vad kan vi göra, hur ska vi göra? Kan vi över överhuvud taget göra någonting? Det enda jag har gjort är att i ett upprop rösta för att Israels ambassadör ska utvisas från Sverige.






Det finns många, många riktigt hemska krigsbilder att välja
bland
men denna är skrämmande nog tycker jag.



Skam, skam, skam på er som använder händelserna i Gaza som någon slags legitimering för att förstöra i och runt judiska kapellet i Malmö. Ni är bara värda förakt, inget annat! 
Över huvud taget avskyr jag att man använder förstörelse som protest eller demonstration eller till och med bara för "nöjes" skull. Att ge sig på kyrkogårdar och begravningsplatser, välta gravstenar och skända är inte pojkstreck och oförstånd!




Det är absolut tabu att  förstöra gravstenarna på våra kyrkogårdar!




Kvällen ska ägnas åt något lite roligare än allt svart som som finns runtomkring oss, nämligen körsång. Dags att testa ny kör i Lund och se hur de rostiga stämbanden mår, eller snarare höra hur de låter.




Med denna korta och dystra dagsnotering önskar jag er en god kväll.



Skogseva



Bibelord och krusade örngottsband.


Dagen grå, mjuk, dyster och huvudvärkande.




Jag betvivlar starkt att den vackra blondinen har huvudvärk!
En simulant som vill dra uppmärksamhet till sig och därför
placerat sig i en dekorativ pose, förstrött fingrande på
en blomma av en sällsynt art som hon säkert plockat i
lönndom i grannens växthus...



Tillsammans med syster och svåger var jag  i höstas i Skara och besökte domkyrkan, första gången för oss alla tre. Stor och imposant och försedd med många glasmosaiker, mycket blått och rött, av Bo Beskow. Ett rosettfönster i bleka, milda färger placerat till höger längst fram i koret var ännu vackrare tyckte jag, men det slogs halvt ihjäl av det koboltblå i Beskowfönstren.
I domkyrkan finns också dessa märkliga statyer av Minerva och Mars, som flankerar det Soopska gravmonumentet. Två romerska gudar i en svensk domkyrka! Det finns naturligtvis en histora bakom, men den kan jag inte.


Fil:Skara domkyrka, den 20 aug 2006, bild 8.JPG

Minerva och Mars - Vad gör de i Skara domkyrka?


I domkyrkan fanns en liten låda där man kunde plocka åt sig ett bibelord och det gjorde jag. Läste och tog till mig. Trösterika ord att använda som ett mantra när tron sviktar och rädslorna gör sig stora och starka om natten.



En liten förskrämd Natträdsla.



Rabblade för mig själv för att minnas och skriva ner. Kom ihåg under ganska många dagar men skrev inte ner, trodde orden satt fast för evigt. Så icke! Märkte att jag nog ändrat om bland orden, tagit bort och lagt till. Nu vet jag bara på ett ungefär. Något om att "jag vaktar dina steg och håller min hand över dig", eller "jag vandrar vid din sida och vaktar dina steg". Jag har sökt som en galning på nätets bibelsajt men mitt minne har naturligtvis förvanskat meningen, så resultatet är lika med noll hur jag än fösöker. Om någon där ute kan texten jag söker blir jag glad.


Den vackraste kyrka jag vet är denna:



Lunds domkyrka - såklart! 



En alldeles särskilt vacker och lite avskild plats är dopkapellet. Dit kan man gärna dra sig för att tända ett ljus och låta tankarna fara...






I dag har jag (av nöden)  varit flitig och börjat arbeta mig ner i vår strykhög. Jag tycker om att duka med riktiga tygservetter när vi har inviterat till middag eller lunch. Inte alltid linneservetter, ibland är det trevligt att duka med kökshanddukar som jag köpt för ändamålet. Men eländet ska ju strykas efter tvätt och det är inte lika kul. En liten hög är avklarad och en lite större väntar. Örngott åkte med i strykandet av bara farten. Tur att örngottsband, där sådana finns, inte längre krusas. Gamle åklagarens hustru gjorde alltid detta, något som storligen imponerade på mig som inte hade sådana ambitioner. Åklagaren påstod sig icke kunna sova om örngottsbanden var okrusade! Nu finns det sedan ett par år inte någon som krusar hans örngottsband...


 

Krustången är framplockat men örngottsbanden ännu inte krusade. 
Det lär gå bra att göra med en vanlig bordskniv - försök den som har tid och lust.




I dag är det jag som står för maten och det kommer att bli något så prosaiskt, men gott, som soppa. En "man tager vad man haver-soppa". Potatis, lök, morot, lite kasslerstrimlor. Persilja och gräslök. I frysen finns foccacia att äta till, det blir en utmärkt tisdagmiddag.



Sopptilltugg




Nu fortsätter jag med min strykning...




God eftermiddag önskar


Skogseva

"Vi, de drunknade"

...är färdigläst. Ett mäktigt och välskrivet epos. Sjuhundra tätskrivna och finstilta pocketboksidor - det hade inte gjort något om de varit ännu fler. Men det är roligt att sätta tänderna i något nytt och på tur stod Joyce Carol Oates "Svart flicka, vit flicka", som jag alltså börjat tugga i mig. Oates har ju varit på tapeten som tänkbar nobelpriskandidat, något som jag personligen kanske inte riktigt tycker att hon lever upp till även om jag tycker väldigt mycket om att läsa hennes böcker.


Svart flicka, vit flicka

Nyss påbörjad, verkar lovande.



På mitt nattduksbord har jag en hög med böcker som står på "vänt". Det är en trygghets- och rikedomskänsla att ha olästa böcker på rad vid sängen. Många kvällars läsande säkrat och det är lite trevligt när nytt val ska ske. "Joyce eller Clézio, Clézio eller Lindqvist - elle, belle, bi... Denna gång vann Oates. Clézio är ännu icke läst men två böcker finns i väntraden. Ska bli intressant att få göra denne vackre mans bekantskap.




Denna är läst - en ruskig historia.



Min "vänt"bokrad står alltså på nattduksbordet, som egentligen är en byrå vid sidan om sängen. En rad med böcker måste hållas på plats av någonting. Detta någonting heter bokstöd. Som jag har letat bokstöd! Snygga bokstöd alltså - fula finns det en uppsjö av. Bokstöd i form av en granat till exempel. En äkta sådan dessutom!




Explosiva bokstöd vill inte jag ha!



Efter mycket letande hittade jag på nätet en butik som låg i Stockholm och som hade ett fint bokstöd i form av en sittande egyptisk skrivare, en kopia av en gammal statyett funnen i kungagrav om jag minns rätt. Dyr men löslig.




Denna statyett föreställande en egyptisk skrivare
påminner om bokstödet jag så gärna ville ha.



Maken ville överraska mig och vid ett Stockholmsbesök letade han rätt på adressen, hade bråttom och fick ta en taxi - och, ja, butiken var naturligtvis nedlagd. Snopet!


 

Om jag vill ha ett riktigt dyrt bokstöd kan jag göra en resa till Paris och Louvren och köpa ett i deras museibutik, där finns tydligen fina sådana.




Louvren har jag aldrig besökt, men om jag kommer dit är
Mona-Lisa inte det första jag vill titta på. Jag går raka vägen till museibutiken.





Om jag inte får chans att åka till Paris (jag längtar icke dit),  får jag kanske nöja mig med ett bokstöd som detta:

BLACK+BLUM - JAMES THE BOOKEND, Svart bokstöd

Detta stöd påminner mig om "Linus på linjen"
om ni minns honom.




Dagens promenad varade i två timmar och var trots den lite snåla vinden alldeles ljuvlig. Det är lite annorlunda ljus och dett är lite annorlunda dofter ute. Ängarna var så vackra i det bleka solljuset och de är kantade av gamla ekar som är imponerande i sin knotighet. Till och med furorna som jag sedan passerade, och som jag egentligen inte är så förtjust i när de inte växer en och en, var stiliga med sina höga, raka pelarstammar - jag fick lite Nils Karlsson Pyssling-känsla när jag vandrade mellan dem!




Furor kan vara vackra.



Maken har fortsatt sitt fettforskande, så i dag åt vi äggröra till lunch, stekt i mycket smör. Vi kommer att bli otroligt friska och sunda!


Middagen i dag:

Fiskgryta

(Ett gammalt recept som använts flitigt.)

Lägg en skivad purjolök i botten på en kastrull,
ett fiskblock skuret i sex skivor därpå.
Salta rikligt.
Häll över en burk krossade tomater.
Klipp en stor bunt dill och en liten bunt persilja och strö över tomaterna.
Hyvla över smör, så mycket ditt samvete och figur tillåter.

Sätt på kastrullen ungefär samtidigt som du sätter på potatisen, som serveras till.
Var noga med att bara låta det småsjuda.




God kväll och god middag önskar jag er som ännu inte ätit.



Skogseva

I går kväll

...läste käre maken en sida på nätet om fett och dess (o)farlighet. Läs gärna själv och begrunda det skrivna ordet. Jag har inte läst det ännu, men ska så göra.

http://www.forumfrisk.se/kost/index.asp?g=2&r=47

Denna artikel/sida, som handlar om fett i alla former och som tydligen hyllar något som tidigare betraktats som livsfarligt att inmundiga, nämligen kokosfett, drog igång lika livsfarliga tankar hos käre maken. I artikeln står det något om att en bra frukost består av ägg eller äggröra med tjock grädde i och bacon stekt i rikligt med kokosfett. Vad menar artikelförfattaren egentligen - är detta nyttigt? 




En produkt som borde dödskallemärkas.



Maken som är adaptabel föll för tramset. Nu skulle här nydanas och fett ätas i stora (större än vanligt) mängder. Alltså vaknade jag i morse till doften av stekt bacon och ägg - eller "ejcon och bägg" som yngsta dottern sade i exalterat tillstånd en gång.




Vi slopade potatisen men det hade säkert
också gått att få i sig på morgonen.


Kokosfett är emellertid inte något som vi brukar ha i lager här hemma så stekningen fick ske i mejerismör. Doftar gott - jomenvisst! Svårt att stoppa i sig det första man gör på morgonen - inte alls! Nu var det ju bara det att man i stort sett inte fick äta något annat än fett. Fast, lite trist  - en rostat brödskiva med ost och marmelad kan vi väl avsluta med. Och mitt vanliga "mjölkkaffe". Och Juice. 





Nu i efterhand hade det känts skönt om jag till frukost 
hade nöjt mig med ett par glas juice.



Om man faller för sådana fettbejakande falska profeters ord får man stå sitt kast.




En röd och väldigt falsk profet.



Maken skulle tilldömas ett straff. "Vi måste gå en långpromenad", sade jag. Ordet "långpromenad" är i makens öron ett hot, absolut inte något angenämt. Protesterna uteblev dock, samvetet var förmodligen tungt av fett.  "Vi måste ha stövlar för det kommer att bli blött", sade jag strängt och lät maken förstå att detta icke kunde bli fråga om någon sinekur i form av söndagspromenad på släta vägar. Nej, här skulle det marscheras runt i terrängen, travas i vatten upp till stövelskaften, uppför och nerför kullarna tills baconet var bortsvettat. Moloken och slokörad drog han på sig gummistövlarna och så gav vi oss ut.




Så här enkel var terrängen minsann inte i början av promenaden.
 


Morgonen/förmiddagen var vacker med soldis och relativ stiltje. Djuren höll sig på avstånd men var många - stora hjortflockar. Kändes det inte i luften aningens aning av vår? Maken fnös och påpekade prosaiskt att det är januari månad, minst två månader kvar innan vi kan börja diskutera eventuellt vårljus, vårlukt, värme i solen.





Nej, någon vitsippa såg vi verkligen
inte - det är ju bara januari.



På hemvägen tinade denne motvilligt utsläpade man upp lite och började tala om vårsådd! Små frön som vid en viss tidpunkt ska stoppas i små krukor för att bli till frodiga tomatplantor, bönor och blommor. Vi konstaterade att det kanske får vänta till månadsskiftet men sedan...




Liten planta..





..blir nyttig och fettsnål tomat!



Nu har vi ätit en middag som inte stod frukosten efter i fetthänseende. Oxfärsbiffar, råstekt potatis med vitlök, röd- och grönsallad. Middag som fick kransartärerna att storkna. Mycket diskuterande runt vad som är nyttigt och vad som inte... Jag känner starkt att jag skulle må bra av en fisk- och grönsaksdiet någon vecka eller så. Och soppa. Som är så gott! - Tycker inte maken. Sovel måste finnas på bordet annars är risken stor att man inte överlever till morgondagen!



Jag tycker om Bondsoppa, enkelt och billigt.



I övrigt vill jag bara säga tack till er som kommenterar. Mycket trevligt! 
Och "T"  - hur bar du dig åt för att placera kommentaren där den bara är synlig för mig? Jag höll på att inte upptäcka den! Tack för den i alla fall. Du är så välkommen åter.




God afton ni alla och akten eder för fett, talg och falska profeter!


Skogseva

Som ett grått

...fårskinn låg diset över nejden i dag, ulligt och mjukt.




Ett sådant här fick jag i julklapp - mycket skönt att sitta på.



Detta hindrar emellertid inte en glad motionär, och med ett löfte om "att det är så skönt så skönt" drogs även en något motvillig make med. Med tanke på hur skogsväglaget var i går, satte jag på mig ett förhatligt men nödvändigt pensionärsvinterattribut  - halkskydd i form av isbroddar.




Inte är det vacker inte..



Jag undrar om det är någon automatik i lårbensbrottstankar vid passerande av de sextiofem? Inte har jag haft någon tanke på att bryta mig tidigare men nu... Att ramla är ju nästan liktydigt med att bryta någonting och lårbenet är populärt har jag förstått.



Det finns kanske modernare sätt att behandla ett lårbensbrott.
 


    

Halkskydd visade sig inte behövas, marken var nästan isfri så de åkte av efter ett tag. Skogen var tyst och totalt djurfri vilket inte hör till vanligheterna.




De små trollen Sotlugg och Linlugg läste jag om som barn,
de bodde i en tyst gammal skog som liknade denna.



På eftermiddagen körde vi in till Lund, hämtade upp svåger och svägerska och gick sedan en stund på Skissernas Museum. Vi hade inte sett den nya tillbyggnaden och var nyfikna på arkitekturen. Där var stängt för uppbyggnad av ny utställning!




Skissernas Museum med den nya tillbyggnaden.



Nåja, det finns mycket att titta på i den fasta utställningen, och skymta den nya byggnaden och atriet kunde vi göra. Ett nytt besök får göras om ett tag för detta är ett museum som är väl värt ett besök om man är det minsta konstintresserad.


Christian Berg - Två vindar

"Två vindar" original av Christian Berg,
står i den lilla parken utanför museet.


Carl Milles - skiss till Orfeusbrunnen

Där finns även Carl Milles skiss till Orfeusbrunnen
som står utanför konserthuset i stockholm.




På vägen in till Lund "räddade" vi för andra gången på en kort tid en jakthund som kommit från sin ägare. Den lille stackaren, som var blöt och smutsig, sprang efter bilar på vägen och såg verkligen vilse ut. På det breda jakthalsbandet stod föredömligt ett mobilnummer till ägaren, som också kom efter en kort stund och fick tillbaka sin hund hjälpligt avtorkad väta och smuts och någorlunda tröstad.



Så här såg den lilla vilsna och ledsna hunden ut.
En jaktterrier  - har aldrig sett en sådan tidigare.




Dagens middag är avslutad: Stekt lax, kokt potatis, brytbönor och dillpesto. Jag är mätt och glad!


Johnnys goda dillpesto:

En stor bunt dill, plockad
En liten bunt persilja, plockad
Ännu lite mindre gräslök
Ca 50 gr pinjenötter (rostas i torr, het panna)
100 gr parmesanost
Svartpeppar
Salt
Olivolja till lagom konsistens

Kör alla ingredienser utom olivolja i matberedare. Tillsätt olivolja till lagom tjock, konsistens. Servera till fisk.




Nu återstår att kalla in en katt som förmodligen är svart av jord och smuts, rengöra honom, sätta en brasa och luta sig tillbaka...




Timjan älskar att vara ute antingen det regnar, snöar, eller blåser.




Må så gott kära läsare och kommentera gärna bloggen - då blir jag glad.


Skogseva

Omöjligt att måla

...på en blöt duk. Det kommer förmodligen att ta en vecka eller mer innan det går att fortsätta målningsarbetet. Jag drog ett rött streck, eller snarare ring, i morse men det blandade sig bara med den vita grundfärgen så "konstnärs"arbetet får vila några dagar.




En konstnär som har ont i det öra han inte längre har..



Ute är det gråmulet, småregnigt och otroligt halt på skogsvägarna. Jag fick ett plötsligt motionsbehov och gav mig ut. Upptäckte omgående att det var av nöden att trampa varsamt, "Aiglarna" fungerade som skridskor och jag rörde mig klumpigt som en svan på is.




Svanar har minsann också besvär att ta sig fram på is.



Tröttnade efter en kvart och gick in i skogen där mossa och löv tittade upp ur det frusna och underlättade travandet.




Halkskydd.



Jag har inget lokalsinne. Jag kan lära mig hur vägar löper och slingrar sig genom att gå samma väg många gånger, men om jag skulle få för mig att gå samma väg från andra hållet, då är jag ohjälpligt borta! 




Slingerväg av enklare slag.


Bristen på lokalsinne är förmodligen ett dåligt arv från mamma..
 



Om inte mamma varit död hade jag tagit med henne
till Coop i Norrbotten där man tydligen kan bli botad.
(Fast det handlade visst om att handla lokalt odlad mat.)


...som alltid var tvungen att köra samma vägar som hon var van vid för att inte trassla bort sig fullständigt. Jag gör likadant. Oavsett var jag befinner mig i Malmö (där jag vuxit upp), måste jag för att komma hem hit till skogen köra via Föreningsgatan, vilket är frustrerande och oftas blir en stor omväg...




Föreningsgatan i forntiden.




Yngsta dottern har insjuknat i hög feber och "dålig matlust". Smittad av två små kräkande gossar är det oundvikligt. Ett bantningssätt, men ett dåligt sådant tycker jag. Jag undrar hur det kan komma sig att kräkor och influensor alltid kommer vid samma tid på året, nämligen runt jul/nyår? Finns det någon logisk och/eller vetenskaplig förklaring? Svar emotses med tacksamhet.




Ät inte för mycket trädgårdsnattviol, den kan förorsaka kräkningar.




Nu väntar dusch, en stund i soffhörnan och middag, Caesarsallad. Huvudingrediensen i denna är en sallad som heter romainsallad och som så vitt jag förstår bör uttalas romänsallad.




Detta är romainsallad - god att äta.



De flesta uttalar det emellertid romansallad.  Det här med språk är inte lätt. Om någon vet det rätta uttalet meddela mig gärna! 





Goda i en sallad?




God fredagskväll på er alla önskar


Skogseva

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0