Änglalikt

Jag säger som Bodil Malmsten: "Jag har ingen ordning på mina papper." Jag drog ut en låda i sekretären för att, trodde jag, plocka fram min gamla poesibok. Ni vet en bok med (oftast) röda pärmar som det stod 





på, och som ett antal utvalda fick skriva verser i. Jag ville se vad min pappa hade skrivit till mig och vilka klasskamrater som fått den äran och vad de skrivit. Det var viktigt att få "lärarna" att skriva i boken. Hade min fröken skrivit? Jag kommer inte ihåg. Vilka "stycken"  var inklistrade. Kommer ni ihåg att det hette "stycken"? Jag älskade stycken med blomkorgar och stycken med änglar. Särskilt sådana som var präglade, hade lite struktur och var lite tjockare.





När jag själv skulle skriva i någon kamrats poesibok blev det alltid samma vers. Överst skrev man alltid "Minne".

Minne

Lyckan är en fågel, minnet är en ros.
Rosen kan du gömma när fågeln flytt sin kos.


Det var den vackraste vers jag visste. Jag skrev med så snirkliga och fina bokstäver jag kunde och sedan valdes ett lämpligt stycke ut. Det skulle vara helt och oförstört. Det fanns faktiskt slarvmajor som klistrade in stycken som varit med om tveksamma saker, som hade fläckar och trasiga hörn. Fick man tillbaka sin poesibok med sådana stycken i drog djungeltelgrafen igång. "Lämna inte din poesibok till henne, hon klistrar in söndriga stycken!" (Vi sade "söndriga"!) Man skulle klistra in änglar eller blommor. Eller bådadera. Möjligtvis djur, fast det var barnsligt. Antingen valde man ut ett större stycke och klistrade in det under versen eller också kunde man välja de lite mindre stycken som fanns på styckekartorna och klistra in ett sådant i varje hörn. Det blev konstnärligt och fint, men var ett våldsamt slöseri med ens resurser!


bokmärken viktorianska flickor barn


Det finaste i styckeväg var de som hette gammeldags. Fast i våra skånska barnamunnar blev det förstås gammeldass. Där fanns bilder på barn i omoderna kläder, som log sorgset, hade omotiverat stora blombuketter i händerna, alternativt bar på överdimensionerade korgar fullastade med rosor, som de förmodligen var på väg till torget att sälja för att bidra till försörjningen. Bytte man bort ett sådant stycke skulle man ha minst två som inte var gammeldass för det. De som inte var gammeldass var tunnare och skrynklade lätt i en fuktig barnahand.



bokmärken bukett blommer viktorianskt victorian


Jag ägde ett stycke som jag vårdade extra ömt. Det byttes aldrig bort eller klistrades in i någon annans poesibok. Dyrgripen föreställde en stor blomkorg fylld med rosa rosor. Korgens grepe var omlindat med ljusblå sidenband vars ändar hölls upp av två flygande svalor. Det var ett gammeldass stycke. Jag kunde inte se mig mätt på den vackra korgen. Och svalorna... Att det var konstigt att två svalor valde att ha korgens sidenband i näbbarna i stället för något mer matnyttigt som mygg och flugor funderade jag inte över. Det var helt naturligt då. Och vackert!







Änglar fanns i måga olika modeller. Vackrast var de änglar som hade hellånga klänningar. Förmodligen sydda i tunt sidentyg för kroppskonturerna var alltid tydliga under ängladräkten. Matrialet kunde möjligen vara crepe de chine. Ganska exklusivt men svalt och skönt att flyga runt i. Ansiktena var alltid kvinnliga, håret alltid långt. Och på den tiden var det ett tecken på att under håret fanns en kvinna och inget annat! Var fanns ärkeänglarna månne? Mikael, Rafael, Gabriel? Inte på några stycken i alla fall.







Sedan fanns ängelmodellen som inte var flygkunnig. De som bara var ett huvud med små vingar under, som en stor fjäderkrage ungefär. De var synd om dem. De var stympade och handikappade. Fråntagna möjligheten att kunna sitta. Var alltid tvungna att balansera på sin fjäderkrage. Eftersom det var barnänglar kanske kroppen växte ut när de blev äldre.







Det fanns många handikappade änglar. Något mindre lemlästade än ängeln som bara bestod av huvud och vingar, var överkroppsängel. Den hade faktiskt båda armarna och överkroppen i behåll. Underdelen var omvandlad till ett moln.  Eftersom inte heller denna ängel kunde förväntas flyga, med sitt fastklistrade moln nertill och runtom och sina alltför små vingar, var den för evigt tvingad att sitta och meditera över sitt öde med hakan vilande i handen. Den behövde verkligen det mjuka molnet att luta sig mot. Man skulle också kunna tänka sig att det var en barnängelmodell som vuxit till sig från den ovanstående fjäderkragsängeln. Fått sig tilldelad en överkropp i något utvecklingsstadium. Och om så var fallet kan man ju tänka sig att det kom ytterligare ett stadium, den slutliga metamorfosen:



HELÄNGELN!




Den slutliga förvandligen till en riktig ängel med armar, underkropp, ben och framförallt med fullskaliga och mer funktionella vingar! Vingarna kunde man få i önskad färg. Ljusblå, rosa, fula små bruna barnängelvingar, ljusgula, klassiskt vita eller, som på den vågade och färgälskande ängeln ovan, röda! Hon fick nog veta att hon levde (eller.. tja.. kanske inte), att hon alltid skulle vara märkvärdig. Komma där med röda vingar när alla andras är pastellfärgade. Somliga måste då alltid utmärka sig!



Poesiboken hittade jag inte - att jag aldrig ka ha ordning på mina papper.



God middag


Skogseva

Hjärnsubstans

Min hjärna ser ut som alla andras. En vänsterhalva och en högerhalva. I min vänstra halva finns mitt medvetande, min språkförmåga, mitt matematiska tänkande (inte så utvecklat hos mig), logik, min analytiska förmåga och annat som låter lika knastertorrt. Min vänstra hjärnhalva arbetar tydligen bara med en sak i taget.





Här kunder jag inte förmå mig att lägga
in en "riktig" hjärnbild. Ett foto på en hjärna
blir lätt lite oaptitligt. Vindlingar i grårosa,
tätt sammanpackade innanför skallben och
"dura mater" är inte det vackraste som finns.




Min högra hjärnhalva står för trevliga saker som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga (underutvecklad hos mig), formkänsla, igenkänning av ansikten, musikalitet och så vidare. Denna trevliga halva kan arbeta med många olika saker samtidigt.






Guden Shiva kan säkert utföra många olika
saker samtidigt. Med tre ögon och fyra armar är
man ganska välutrustad. Laga mat och städa
samtidigt. Köra bil och läsa bok. Man skulle
hinna med dubbelt så mycket. Något för
dubbelarbetande småbarnsföräldrar.



Jag är en människa med en bättre utvecklad höger hjärnhalva än en vänsterdito. Jag är färg och form. Jag är känslor och tankar. Jag är intuition och kreativitet.






Färg kan vara stillsam men ändå färgrik.
Tavlan har en kvinna vid namn Siv Buchmayers målat.
Den talar till mig och den tilltalar mig.



Min vänsterhalva tar ofta högerhalvan i upptuktelse. Högerhalvan har lätt för att bli lite för känslosam. Högerhalvan skulle gärna vilja rädda oss alla till en bättre värld. Högerhalvan har många enkla och bra lösningar på stora problem. Då smyger vänsterhalvan fram och börjar sortera, analysera och förmana. Smula sönder och omintetgöra.







Tidens tand kan också gnaga, tära, slipa
och till sist smula sönder totalt.



Högerhalvan vill mycket som vänsterhalvan sätter P för. Högerhalvan formar en orange cirkel på min tavla, men genast är vänsterhalvan där med sin kritik och analysering av  form- och färgval. Vänsterhalvan är min värsta kritiker. Full av pekpinnar och duktig på att döda allt impulsivt hos mig.






Pekpinnar har aldrig varit roliga. Varken mentala
eller som här den vanliga gammaldags trävarianten
i handen på Caligula. Mästerligt osympatiskt spelad
av Stig Järrel.



Ibland går hjärnan på högvarv. Samarbetet mellan hjärnhalvorna fungerar oklanderligt. Det snurrar och surrar. Det bearbetas och konstrueras. Det analyseras in absurdum. Det sker alltid nattetid. När det borde vara tyst och lugnt i mitt huvud. Jag har inget knep för att lugna ner min hjärna och få den att gå på lägre varvtal. Kan bara ligga där och lyssna till surrandet och känna vinddraget av alla tankar, analyser och antaganden.

Ibland är hjärnan förvånansvärt trög och ovillig till minsta lilla arbete. Lågpresterande. När man bäst behöver den. Känner verkligen inte för att komma med lösningar på problem. Kan inte argumentera eller ens minnas ett vanligt namn. Inte ens fast det är känt och uttalat många gånger under årens lopp. Hjärnstrejk.






Ibland vill inte hjärnan plocka fram gammal data.
Den kan lagra oväsentligheter som namn väldigt
djupt inne i en vindling där det kan vara svåråtkomligt
vid letandet. Man får snällt vänta tills det blir natt - då
kan namnet kravla sig fram och till och med väcka
en när det når medvetandeytan.



Det är bara att hoppas att denna, för det mesta fungerande och ibland välfungerande, vitala del av ens person kommer räcka livet ut. Något så när oförstörd. Med pigga vindligar där förbindelserna är intakta. Där färg och form och känslor finns kvar. Det som ju faktiskt är jag.




Godeftermiddag önskar


Skogseva

Icke viktlös

...känner jag mig i dag. Jag har börjat tvivla på vår fettdiet. Jag tror inte att jag gått ner i vikt snarare tvärtom! Jag ska väga mig igen på onsdag, får se vad det visar. Om jag har gått upp i vikt slutar jag tvärt. Då måste dieten vara livsfarlig - i alla fall för mig. Om jag gått ned något fortsätter jag en vecka till, men äter mindre. Felet är säkert att jag ätit för mycket, det vill säga lika mycket som käre maken. Jag kan inte läsa mig till hur stora mängder det är tänkt att man ska äta så jag har kanske varit för vidlyftig. Lite många deciliter grädde. Lite för mycket hollandaisesås.






Maken är noga med att köpa
ekologiska produkter när det finns.
Jag måste erkänna att på mjölkprodukterna
känner jag ingen skillnad.





Nu har maken även bestämt att
vi ska dricka Åsens icke homogeniserade
lantmjölk. Då gör vi det!



Vi åt Ägg Benedictine i morse. Vi måste utesluta den goda rostade brödskivan och lägger rökt skinka direkt på tallriken. På skinkan pocherat ägg.

Helpocherade ägg (gulan gömd i vita)

  1. Koka upp vatten (1,5 l), ättika (1 msk) & salt (2 tsk).
  2. Sänk till lägsta värme.
    Knäck äggen ett i taget i en kopp.
    Låt ägget försiktigt glida ner i sjudande vatten. Håll koppen nära ytan.
  3. Låt ägget sjuda i 3 minuter, tills vitan stelnat. Ta upp med hålslev.


Vi draperar en ordentlig slöja med Hollandaisesås över äggen.






Fel sort!
Lohmanders ska det tydligen vara om man
inte ska tillverka den själv, men det är
inget jag har lust att göra på morgonen.



Ett par tomater vid sidan gör anrättningen aptitlig för ögat.






Våra Benedictiner ser mycket snyggare ut.
Tornet i bakgrunden vet jag inte vad det är.
Nästa gång jag lagar till Benedicterna
ska jag fotografera och visa hur jag tycker att
det ska se ut.



Jag har börjat snegla på Viktväktarna, (något som jag aldrig trott jag skulle göra) deras dietprogram är säkerligen nyttigare än denna diet vi håller på med. Alla ni som fnyser "Vad var det vi sa - med en sådan fettdiet!" får kanske rätt till slut. Man ska kanske inte inbilla sig att man kan gå ner i vikt genom att äta allt det som är fett och gott! Ett önsketänkande. Kanske.
I alla fall måste jag bli av med tio kilo, det gäller bara att hitta en form som passar mig, som ständigt är hungrig.





Ny form vill jag ha både i mitt sätt att
"dieta" och på min kropp.



Svåger och svägerska kallades hit för sopplunch och långpromenad i, om inte lika strålande väder som i går, underbart vårvinterväder. Solen lyste genom lätta slöjmoln och det var vindstilla och skönt.






Inte vet jag varför den bild som var tänkt att bli så vacker
blev så mörk...



Ute på en äng stod en hel flock med dovhjortar och bara tittade på oss. De kände ingen vittring i den stilla luften och vi utgjorde alltså ingen fara enligt deras bedömningssätt. Primitivt men kanske bra.  






Inne i skogen låg snön kvar på grenarna. Visst
lockar gången mellan träden till utforskande....




Maken väntar på att jag ska bli färdig med dagens bloggande som känns väldigt ofärdigt men får duga. Några kycklinglårfiléer ligger färdiga för att ätas. Av oss.

Det har hunnit mörkna och det är lugnt och stilla hos oss...





Trevlig söndagkväll önskar er


Skogseva

Viktlös


Kroppen vaknade i morse utan att känna av träningspasset i går, vilket gör att jag undrar om jag gjort rätt i maskinerna. Jag lyfter löjligt låga vikter och måste förmodligen öka på för att få effekt. Vikterna är så låga att jag när jag är klar drar ut sprinten som låser vid, för mig, rätt vikt så att ingen ska kunna se vilken klenmes jag är. Vänta bara tills jag blir stor och stark...






Jag ska nog öka på vikterna så att musklerna
får arbeta duktigt. Jag vill ha träningsvärk!




Nattsömnen var fruktansvärt orolig, det kändes som jag vaknade vid varje vändning, så det var lite motigt att stiga upp. Men, sedan dök solen upp ur dimmolnen! Fram med bacon och ägg, juice och mjölkkaffe, tomater och omega 3-piller. Gemensam långfrukost är en äktenskaplig guldkant. Läsa tidningen från pärm till pärm, lyssna på danska P2 eller, om det är söndag, Vassilis Bolonassos i svenska P2.




Vassilis Bolonassos, programledare för Alltid på en söndag. Foto: Micke Grönberg/SR


Vassilis Bolonassos går så väldigt bra ihop med bacon och ägg i någon form!
Han är ett måste till vår söndagsfrukost - jag tycker om när han talar till oss med sin vänliga röst.



I dag var det maken (kryss i taket) som ville ut i vackervädret. Vi tog kameran med och travade iväg upp mot Romeleklint. Vindstilla, talgoxsång (jag visste väl det!) lite knarr under kängorna. På vägen upp mot höjderna låg en liten ihjälfrusen fågel i snön. En Kungsfågel som inte klarat nattens kyla. Fågeltragik i den lilla världen. Hjässans gula fläck lyste i solen.






Kungsfågeln är Europas minsta fågel, väger bara 5-6 gram.
Den har nog inget behov av att  gå på gym.




Folk hade hittat ut ur sina hålor och invaderat åsen. Kanske inte i hundratal men vi mötte några stycken med hundar och med barn. Två familjer satt i en glänta och packade upp sina matsäckar, säkert ostsmörgåsar och varm choklad. Det såg trevligt men kallt ut. Jag tänker alltid på blåskatarr när folk sitter i snön. Jag har nämligen benägenhet för det. Sitter alltså inte själv gärna i snön utan renfällar, frigolitskivor och värmedynor under mig.






Som gjort för en solig utflykt en söndag mitt i vintern. Något varmt under sig och i sig.
Jag är inte ägare av någon renskinnsfäll - vilken brist!




Makens tomatplantor har kommit upp som små gröna trådar med två pyttesmå hjärtblad på. Nu ska alltså deras växtklimat ändras. Från att ha stått ljust och på en "värmematta" ska de nu stå ljust men i en temperatur av ca femton grader. Vi letar efter lämpligt ställe, det blir förmodligen tvättstugan. En hylla med lysrörstillskott. Tänk om man hade råd att värma upp växthuset, vilka förutsättningar för allt odlande. Då kunde även den misshandlade Oleandern flytta ut. Nu har vi i stället småplantor och växter överallt i källare och tvättrum, och det går det med.






Växthuset är naturligtvis inte uppvärmt och det
är kanske det som är tjusningen. Det är härligt
när säsongen börjar och första fikan eller lunchen
kan intas där. Vi använder det lika mycket som
matplats som att odla växter i.






Runt växthuset har jag planterat breda lister med
lavendel, "Hidcote Blue", ljuvliga i doft och färg.




Nu börjar solen dra sig ner mot horisonten, maken har påbörjat dagens middag, en sallad  -  vilken överraskning. Vi är salladsmänniskor så det är på intet sätt betungande att äta det många dagar i veckan. Maken är dessutom suverän på att variera och få det att se olika ut från måltid till måltid.




Nu ska jag njuta av den blå skymningen.


Skogseva

Solen finns!


Solen finns!! Det gnistrar och glittrar i snön som täcker vartenda grässtrå och ligger som ett vitt överdrag på grenar och stengärde. Livsandarna drar nya och djupa andetag.






Snön är för tillfället heltäckande. Fårhagen i bakgrunden.




Det som är trist är att, oavsett väder, kräver huset städning om vi inte vill gå runt med tjockare och tjockare lager av vit kattpäls på våra strumpor och skor. Jag hatar att städa! Om det inte hade varit för att man kan bli kallad för fula saker som "skittapicka" och "lortmaja" hade jag helt klart låtit bli. Men jag har dessutom en liten renlighetsdjävul i mig som väser i mitt öra när det är dax. Den lille djävulen är veckoinställd och poppar dessutom upp med krav om dammsugning ett par gånger till i veckan. Just denna städdjävul gillar förmodligen inte katter, för den reagerar på pälstussarna som dansar runt, inte bara i hörn utan i luften, på mattor, bord stolar, lampor och som, framförallt, landar i drivor i vår mat. Då nyper den lille saten mig i örat och beordrar fram dammsugare, trasor, Ajax, Vim och allehanda andra saneringsverktyg och medel. Inte bryr den sig om att solen lyser utanför fönstret och lockar till långpromenad!





Städredskap för Barbie?



Med sol och städning kommer Avslöjanden. Man upptäcker nya saker. Fläckar på gardinerna. Repor i bordet. Att köksgolvet har tappat all ytfinish och snart kommer att bli ett skurgolv. Det vill jag inte. Mina knän vill inte bli skurgumsknän. Jag vill måla köksgolvet vitt! När vi gjorde om vårt dåvarande sovrum till matrum målade vi golvet vitt och det har varit alldeles förtjusande. Lättskött och så. Och ljust. Köksgolvet skall alltså också bli vitt. Rent logistiskt är det ett problem eftersom trappan till ovanvåningen är placerad i köket. På ovanvåningen finns badrum och sovrum och kattrum. Lösningen är alltså: Det måste vara sommar. Alla dörrar till köket måste vara stängda. Katterna vistas i övriga rum med nedflyttad kattlåda. Jag lägger mig på knä och målar köksgolv i tre dagar. Jag börjar längst in och målar mig bort mot köksingången, ty en sådan finnes turligt nog.




Färg är ungefär lika dyrt som guld.




Jag går ut genom nämnda köksingång när dagens målning är klar och bort till carporten. Ställer mig och tittat på maken som lagar till vår middag på kokplattorna som finns där. Vi äter vår middag på valfri plats i trädgård eller växthus. När det är sovdax tar vi en bred och stadig planka, ca två meter lång, och lägger som en landgång från köksdörrens tröskel till första trappsteget i trappan. Om maken står i trappan och räcker mig en hjälpande hand ska nog till och med jag som har ett uselt balanssinne klara det.






Planka i rätt trampdimension.



Jag ville ävenså måla golvet i vårt stora rum. Enhetlighet är fint. Vart ögat än for fram längs våra golv i bottenvåningen skulle de bara skåda vitt. Rent, stillsamt, neutralt och en superb bakgrund till allt annat. Jag tycker varken om krims eller krams. Lullull, blommigt, rutigt och randigt skadar mina ögon. En vit renhet är välgörande. Men se det tyckte inte maken! Han blev paniskt rädd för att det skulle bli kalt, kallt och sterilt. Nu kan det ju inte bli det eftersom vi har några gamla björkmöbler, som ju alla vet har mycket varm ton och bokhyllor (med sådant som ska finnas däri, nämligen böcker!) över en hel vägg. Dessutom soffa och fåtölj i samma färg som björkträet. Men denne vanligen så timide man betedde sig som en trendskandes häst och tvärvägrade. Vägrade välja vitt. Alltså får vi leva vidare med omålat men patinerat trägolv i vardagsrummet. Jag överlever det också.







Man kan gråta över spilld mjölk och omålade golv -
men varför skulle man?



En promenad har företagits mitt i städningen, jag fick ge efter för solens och den blå himlens dragningskraft. Snön var torr och så djup att jag faktiskt fick pulsa fram på skogsvägen. Nu biter det skönt i kinderna och jag känner mig tillfreds med tillvaron. Om en timme ska jag möta maken på gymmet för veckans andra pass, sedan är det fredagkväll med god mat och ett glas vin!






Skål!





Trevlig eftermiddag och kväll önskar


Skogseva

Sophantering

Hemma från min korta utflykt kunde jag konstatera att här på åsen är det vinter - utanför Lund tar den slut. Olika falla, inte bara ödets lotter, utan även snöflingorna. En blek sol försökte tränga genom gråmolnen under bilfärden och lyckades nästan, i alla fall så mycket att solglasögonen åkte på. Vårvintertecken? Här hemma ligger snön fortfarande heltäckande över buskar och träd, på ett vackert och upplysande vis.Talgoxen satte emellertid sången i vrångstrupen och tystnade när snön kom. Kanske det blir lite ny vårsång till helgen då vackerväder är utlovat.







Kossor och träd en snöig dag i fjol hos sonen.




Hos äldsta dottern sopsorteras det. Sju eller åtta olika boxar, påsar och kassar, som nästan fyller ett eget rum. Hårdplast, mjukplast, kartonger, cellplast, metall, äppleskal och UNIDENTIFYED. Den påsen är bra. Efter att en långs stund ha stått och viridit och vänt på en liten flärp som är bortdragen från en plastgrunka och ha velat mellan mjukplastsoppåsen och hårdplastsoppåsen tröttnar jag och slänger den bland övrigt oidentifierbart gods. Jag är icke renlärig när det gäller sophantering. På hemmaplan tycker jag att vi är duktiga som sorterar glas, kartong, tidningar. Tre kassar som står i den skrubben i vårt hem som inte innehåller någon mus. Men den är granne med musskrubben. Och så har vi förstås UNIDENTIFYED-kassar. Ganska många under en vecka för att vara ett hushåll på två personer, varav ingen är blöjbarn.






Soptunna hos blöjbarnsföräldrar?




Nu ska det emellertid bli helt andra bullar. Vi har köpt en kompost. En varmkompost som ska monteras ihop och sättas upp på en plats som redan är utvald. Ett litet gatt mellan stängslet till fårhagen och syrenbuskarna. Syrenblommorna ska förta stanken från ruttnande överblivna kålblad, gammal kalops och ännu äldre fiskgratäng. Vad som händer när syrenen blommat över har jag ingen aning om. Vi får väl vistas i en annan del av trädgården. Fåren får väl låta bli att beta i den änden av hagen.







Sommarfårbarnen får hålla för näsan om de ska beta vid
komposten. Dessa små liven betade hos oss i fjol, nu förmodligen
på de himmelska ängderna...



Nu sägs det ju emellertid att en välskött kompost inte ska lukta. Vet fiskresterna om det? Att när vi placerat dem i gröna behållaren ska de uppföra sig på nytt sätt och bli luktfria? Det är ett mysterium som vi förhoppningsvis kommer att få svar på till sommaren. Inne i behållaren händer sedan magiska ting med vår gamla kalops. Så här står det i lilla handboken:

"Placera Gröna Johanna på jord eller gräs på en lövskuggad och vindskyddad plats i trädgården. Placeringen på jord eller gräs gör att maskar lätt kan ta sig in i behållaren via hålen i bottenplattan. När temperaturen överstiger +30°C vänder maskarna åter ner i jorden och mikroorganismer tar över nedbrytningsprocessen i behållaren. Det är viktigt att varva innehållet i behållaren med ca 1 del trädgårdsavfall och 2 delar matavfall för att få en bra balans i processen. Efter ca 6 månader kan du hämta färdig mull ur din Gröna Johanna."



Gröna Johanna


Mull, som är en bristvara hos oss, skall
tillverkas i Gröna Johanna. Av vårt
avfall. Med maskhjälp!





Jag gillar inte sådana förnumstiga beskrivningar som tar allt för givet!

Tänk om maskarna  som bor hos oss inte hittar till komposten? Vår trädgård är stor och en mask är liten. Det blir lång väg för den att gå från trädgårdens utkanter. Masken kommer att vara ganska trött när den väl kommer fram. Och om de hittar dit, har ork kvar och sätter igång att arbeta med alla äckligheterna som ligger där - kryper runt och tuggar i sig det och så - då blir det rätt som det är sommar och varmt! Trettio graders värme och maskarna måste fly för livet! Hur går det för en gammal utarbetad och trött mask då? En som gör sisådär en centimeter i minuten hinner ju inte undan. Måste plikta med sitt liv. En maskslav som dör på sin post, vår kompost! Och hur sonar jag ett sådant dödsfall?







En glad mask som aldrig utsatts för temperatur
över trettio grader.




Jag hörde minsann talas om ett gäng maskar (hos en mig närstående mansperson, nämligen sonen) som dog en massdöd i en överhettad kompost. Luftningen hade misskötts, maskarna var tydligen gamla, trötta och kunde inte springa fort nog och massdöden var ett faktum. Nya maskslavar fick hämtas från en närliggande trädgård. Så ska jag inte behandla mina maskar! Varje kväll ska jag gå till komposttunnan, lyfta på locket och tacka för dagens arbetsinsats.






..kommer jag att säga åt maskar och
mikroorganismer som på något mystiskt
sätt gör mull av Janssons frestelse.





 

God afton kära läsare säger kompostägare


Skogseva

Vitt och vått


Och så vips... var det totalvinter där ute.







Jag skulle just börja titta efter våra snödroppar och vintergäck..
Syrénbuskaget är nedtyngt av den blöta snön.




Det blåste och snöade hela natten vilket innebar att maken fick skotta några timmar på morgonen. Tung blöt snö. Som väl är har vi investerat i ett snöblad till åkklipparen så det är inte så kroppsligt betungande längre. Säger jag som inte snöröjer med den eftersom maken skaffade sig duktig erfarenhet under en snörik vinter för några år sedan.






Ett snöblad till åkklipparen har räddat våra
ryggar från totalkollaps några snörika vintrar.




Hur välplogat vi än har är det nästan alltid problem att ta sig uppför ett litet lut, från vår lilla skogsväg upp på den större skogsvägen. Så också i dag då maken på något vis hamnade totalt utanför vår väg när han av någon anledning skulle backa ett par meter. Satt fast i sörjan under snön och kunde inte komma loss. Godsets stora gula maskin fick komma och dra loss och i ett huj stod gamla Volvon på vägen igen.






Tja... inte olik.




Nu ska jag om en kort stund göra mig i ordning för en tur till Helsinborg och äldsta dottern. Käre maken har placerat vår röda bil i ett nedförlut i skogen mittemot så att jag inte ska få problem med vår lilla backe..







Vackert men stundtals svårframkomligt. Detta är dock
inte vår lilla skogsväg även om den är lik. 




Jag är som min mamma också var lite "väderkänslig", huvudet är tungt och med en lätt värk försett, så det piggar nog upp med en utfykt. Och så är det ganska många veckor sedan jag kramade om mina Helsingborgbarnbarn, två trevliga gossar. Jag är på plats i morgon igen för en ny rapport om väglaget inte spelar mig ett spratt...





Jag blir inte klok på om hon har en
röd rosett i håret eller om det ska
föreställa "ontblixtar".




Och med denna helt korta läges- och väderleksrapport önskar jag er en trevlig dag och kväll.


Skogseva

Möss och mössa

Skrammel från skrubben under frukosten. Jag kikade in - Sixten på plats framför dörren naturligtvis - ingenting där, fällan tom. Fortsatte frukosten, nytt skrammel. Öppnade igen, ingenting där. Till sist kom jag på att någon obehörig uppehöll sig i skurspannen som står längst in. Någon som uppenbarligen inte kunde ta sig därifrån. Maken "pudrade näsan" och var inte tillgänglig för en räddningsaktion. Jag föste undan Sixten med en fot samtidigt som jag försökte lyfta fram spannen med yttersta fingertopparna. Det lät "krafs, krafs" om den. En liten vackert brun mus tittade upp på mig med svarta pärlögon. Tja, inte kan jag slå ihjäl inte, det var bara att bära ut den lilla, ganska trötta, musen och släppa den i gärdsgården. Fortsättning lär följa med fler möss, nu har de ju hittat ett bra näringsställe.



image99

Nej, jag gillar inte möss. Jag har trots det
en inbyggd spärr mot att slå ihjäl dem. Eller
att slå ihjäl någonting överhuvud taget.
Till och med flugor!



Trots snålblåst gick maken med på en promenad vid elvatiden, med mössan långt nerdragen över öronen. Han utlovade blåst, nästan med stormstyrka, snö klockan ett och allmänt illväder. promenadriktningen valdes med omsorg för att vi i minsta mån skulle behöva kämpa med den kraftiga vinden. Jag tog på mig långkalsonger för att inte förfrysa!



Underställ microfleece långkalsong

Underställ i microfleece är nog skönt,
jag har vanliga leggings, det räcker
här i sydsverige.




Det har ännu inte, (klockan halv tre) kommit en enda snöflinga, vinden är svag och det ser lite milt vårgrått ut, utanför fönstret. Makens väderprognos är väl varken sämre eller bättre än SMHIs, men jag tror att jag fortsättningsvis ska lyssna på mitt eget sunda förnuft när det gäller klädsel och promenadväg.





En "rånarluva" hade nog varit optimal för
käre maken som alltid fryser om huvud
och ansikte vid minsta lilla vind.



Det är märkligt hur namn kan poppa upp i huvudet på en. "URA KAIPA" sade maken helt plötsligt och rakt ut i luften. Ura Kaipa, vem sjutton var det nu det var. Någon man läste om i skolan. Någon "forn" person, eller var det någon i gamla eller nya testamentet? Det låter som en släkting till Kaifas. Man kan googla på allt ävenså Ura Kaipa. Det är naturligtvis Verner von Heidenstam som i boken "Svenskarna och deras hövdingar" skrivit berättelsen om Ura Kaipa och hans stenyxor och om hur vännen/trälen Karilas lyckades räkna alla stridsyxorna i offerhyddan.




Ura Kaipas stenyxa?



"Vernervon" tillhörde "Nittiotalisterna" och var en lätt uppblåst man, som skrev förträfflig både poesi och prosa. Dock var han att betrakta som en knöl i hur han behandlade sina kvinnor, som inte var så få. Han var en stilig man och hade till exempel inga problem med att tjusa den sextonåriga Greta Sjöberg så till den milda grad att hon lät sig förföras på isbjörnsfällen i hans hem.






Förförisk? Möjligtvis tillsammans med en poet.




Han gjorde dock en "ärbar kvinna" av henne och de gifte sig 1903, då Greta var sjutton år och Verner fyrtiofyra. Verner såg mycket bra ut - han var medveten om sitt utseende - och han lät sig så gott som alltid fotograferas från sidan, så att den skarpa örnnprofilen kom till sin rätt.







Detta är en snygg profil tycker jag. Jag har alltid

gillat folk som har rejäla näsor, kanske för att min

egen, ett arv från pappa, inte är helt liten. Min

mammas näsa hade Verners form, fast ett

par storlekar mindre.






Verner var en "skönande" som inte bara ritade

sitt vackra hus Övralid utan även de flesta möblerna

som finns där. Böckerna i bokhyllorna ordnade

han faktiskt inte efter författarnamn utan efter

bokryggarnas färg! Alla böcker med röda ryggar
placerades så att kvällssolen skulle falla på dem och

få dem att glöda lite extra!




Nu brinner det en brasa i vår spis och jag ska ta den där duschen som jag tjatat om sedan vi kom hem från promenaden. Efter det ska jag göra något som jag nästan aldrig gör, sätta mig i soffan och läsa en av mina "Hus och Hem". Jag tror att jag har tre olästa nummer som ligger och väntar. En slags rikedom?






Den enda tidning jag prenumererar på förutom
mogontidningen. Maken läser Axess.




God eftermiddag kära läsare önskar


Skogseva

Möss och människor


Som ni kanske minns har vi tre katter. En som är vit, timid och söt, en som är vit, stor och högljudd och en som är grå, knubbig och inte så smart. Den grå katten, "Sixten" har ett par dagar suttit som fastklistrad på golvet och stirrat på en stängd dörr. Bakom den stängda dörren finns en skrubb som är skräpig och som härbärgerar allt från strykjärn till ljus, dammsugare och kattmat. Dörren till den skrubben var plötsligt väldigt intressant.








Från den här positionen är det inte så lätt att jaga möss. Sixten har nog
placerat sig här för att vi ska tycka att han är söt och ha överseende med
hans bristande intelligens.




En dörr kan ju inte vara så intressant för någon, inte ens om man heter Sixten och har färre hjärnceller än vad som är normalt hos en katt. Inspektion av Skräpiga Skrubben företogs. Jomenvisst, muslortar och en söndertuggad kattmatssäck på golvet. Musfällor finns alltid till hands hos oss - vi bor ju på landet. En vackert blå och gul i modern design, sattes på plats.



Thomeé Musfälla Plast

Effektiv och så svensk i färgerna att man
blir alldelses varm om hjärtat..



Sixten klistrade fast sig i vaktposition intill dörren igen. Innan vi gick och lade oss inspekterades fällan. Den var fullmatad med något som inte får bo hos oss, men käre maken vägrade tömma fällan före sänggåendet. Dörren stängdes igen och Sixten satte sig att för säkerhets skull vakta Döda Musen. Han satt kvar på morgonen när vi kom ner, då befriade maken honom från hans självpåtagna vaktansvar genom att bära ut musfälla med mus. Nu är skrubben inte intressant längre för Sixten. Han kanske inte är så dum, åtminstone inte när det gäller att upptäcka möss. Nu vet vi - om Sixten "markerar" finns det möss i huset.





Det är tröttande att åta sig ett nattpass av "Dörr som leder till in till skrubb
som innehåller fälla med död mus i". Sixten låtsas som om det är 
tillåtet att vila ut på mitt sköna fårskinn.




Första träningspasset på Nautilus avklarat. Käre maken fick sin första introduktion och jag testade att köra på egen hand. Gymmet är pyttelitet och maskinerna står trångt men å andra sidan är där inte så många tränande människor och det är skönt.
Vareviga liten muskel i kroppen står och dillrar och darrar av utmattning. Jag tror att jag är en perfekt kandidat för några "före och efter"-bilder. Nu är jag väldigt mycket "före" med slappt gummfläsk på magen, magra armar och muskelbefriade ryggfiléer.







Från att vara så här....



Stora Muskler


..kommer jag att bli så här. Fast
fortfarande kvinna hoppas jag!


Jag tror som alltid att lagom är bäst. Jag kan inte tänka mig att bilden ovan är riktig. Med en sådan överkropp måste man nog ha specialsydda tröjor med många "bubblor" som musklerna kan få plats i. Den mannen kan definitivt aldrig klia sig på näsan eller gå rakt fram genom en dörr. Vad får människor att bli muskelbyggare egentligen. Har man inte lite konstig kroppsuppfattning om man strävar efter att se ut som mannen ovan.




Nej vi tar något som i alla fall jag tycker är vackrare - en trädgårdsbild eller två.





Växthuset skymtar fram bakom grönskan.





Vår härliga och rikblommande "Iceberg", här omgiven av "Vitblommig stäppsalvia".
Den är numera ersatt av rödbladig "Alunrot" eftersom jag tyckte att stäppsalvian
luktade förfärligt illa. Att humlor och bin älskade den hjälpte inte - ca  trettio plantor
 grävdes upp och kastades. En trist felsatsning. "Och inte den första", mumlar säkert maken.


Middagen väntar.

Chilikasslergratin: Paprika, färsk chili, vitlök, tomatpuré och curry steks i smör. Lägg på botten av eldfast form. Tunna kasslerskivor omlott över "fräset". Vispa 3 dl grädde hårt och rör ner chilisås eller tomatpuré, ett par msk. Bred ut över kasslern och toppa med 3 dl fet smakrik riven ost. Gratinera.
(Taget ur LCHF-kokboken, påminner starkt om en 70-tals rätt som hette "Hirams drömskinka"

Grönsallad med avokado och lök därtill.



Smaklig spis önskar jag mig själv och er andra som inte ätit än.


Skogseva

Sol och regn


I dag syntes faktiskt solen en kort, mycket kort, stund vilket fick mig att längta efter en promenad. Maken promenerar inte om det är (vi tar det i bokstavsordning):

-blåst
-dimma
-dis
-duggregn
-grått
-snö
-sol (inte för mycket)
-kallt
-varmt.



Det är nästan aldrig lagom varmt i solen enligt
maken. Den behagligaste temperaturen ligger
på tjugoen grader. Hur ofta är det så idealiskt?




Maken promenerar icke heller om hans Mat- och Sovklocka kan tänkas ringa under den tänkta promenaden. Matklockan ringer runt tolv och sovklockan en halvtimme därefter. Man kan alltså under gynnsamma betingelser hinna med en tjugominuterspromenad på förmiddagen vid lugnt och klart väder om lufttemperaturen håller sig runt tjugo - plus minus en grad - och om luftfuktigheten är normal!







Här är luftfuktigheten så hög att inte heller jag hade tyckt att
det vore ett större nöje med skogspromenad.



Dagens väder lyckades icke uppfylla alla önskade kriterier, så jag for själv iväg med bilen ett stycke för en promenad i Häckebergaskogarna. Den som inte har vandrat runt i skogarna runt Häckeberga har missat en av Skånes vackraste delar. Man behöver inte följa skogsvägarna utan kan om man, som vi, har en orienteringskarta över området välja ut en alldeles egen promenadrutt. Det är mycket mer spännande än att bara följa vägarna. Har man möjlighet att vandra där en vanlig vardag möter man oftast inte en själ ens på skogsvägarna.







Det går väl inte precis att orientera efter denna kartan.
Då krävs nog skala 1:15 000.



Solen lyste genom de kala bokgrenarna när jag började min vandring och snön som kommit under natten låg fortfarande kvar på skogsvägarna. Jag var alldeles ensam i skogen.







Man blir lätt naturromantisk och naturlyrisk när
man vandrar runt ensam i skogen.




Högt ovanför mig flög två väldigt högljudda korpar - det lät som om de grälade. "Nytt, nytt, nytt!" kraxade Herr Korp. "Alltid ska du ha nytt!  Vad är det för fel på det gamla egentligen?"  "Men du märker ju ingenting, är du alldeles hemmablind?" skrek Fru Korp. "Alla våra pinnar är utslitna - det är en tidsfråga innan hela boet ramlar i marken och vad säger jag till ungarna då? Kraa kraa." "Slita med pinnar," hojtade Herr Korp, "aldrig är det annat än pinnslit och pinnsläp. Du anar inte hur tungt det är och hur trött jag blir i vingarna." Sådär höll de på med sin diskussion - på hög nivå så att säga. Flög runt, runt, skrek och kraxade, för att till sist försvinna utom syn- och hörhåll och det blev tyst och lugnt i skogen igen.





 



De är inte bara vackra utan dessutom riktiga akrobater.




När jag återvände till hemmet hade maken travat den sista veden. Jag hade fått vedförbud! I går kväll talade nämligen en av mina ryggmuskler om vad den tyckte om vedtravande. Den vred och vände sig, drog sig samman, krampade, värkte och bar sig åt och ville icke låta sig sederas, vare sig med gel eller tabletter. Till sist grävdes den gigantiska och bullrande massageapparaten fram och fick bearbeta den stygga muskeln. I dag är den nästan normal igen, bara en liten ond punkt återstår.




 


Trapezius heter den muskel som jag
brukar få problem med när jag använt
felaktig arbetsställning. Den kan göra
väldigt ont.



 

I morgon ska vi återuppta den styrketräning som påbörjades före jul, men som makens förkylning satte stopp för. Då kanske jag fortsättningsvis kan klara av vedtravandet på ett bättre sätt. Jag ser fram mot att få lite mer muskler över huvud taget. De behövs nu när grävning, krattning, plantering och framför allt växthusrengöring ska dras igång. Armarna är inte så starka men benen är ok tack vare promenaderna.
Förresten, den som har lust att gå långpromenader då och då, även om vädret inte är urtjusigt kan anmäla sig till mig. Jag är nästan alltid redo!




Jag är väl gammal scout - (nästan) alltid redo!







Middag; Stekta grishalskotletter, tärnad stekt kålrabbi och svampsås. Sallad.






Använd era sista lediga söndagstimmar väl, ni trälar.


Skogseva


 


Ved och vatten


Tidiga förmiddagstimmarna ägnades åt att städa undan i carporten för att göra plats för den nya veden. Inne vid spisen ligger de absolut sista klamparna från de "egna" björkarna, som togs ner i fårhagen för tre år sedan. Det är sanslöst så mycket skräp man kan samla i en carport. En del slängdes, en del stuvades upp ovan takbjälkarna, en del lades upp snyggt mot ena sidan i carporten. Löv krattades bort och plast breddes ut där veden ska ligga.
Långt efter avtalad tid (naturligtvis - varför är det så svårt för folk att passa tider?) kom en vänlig man med ett jättesläp lastat med fem kubikmeter ved, mest bok. Allt fick lastas av för hand och sedan travade vi ved ett par timmar.








Det ser kanske inte så mycket ut men jag lovar, det är mycket!
Kommer nog att räcka ett år tror vi. Den är travad i dubbla "lager"
mot väggen.




När vi ändå var i farten med vårt fejande krattade jag ut alla de förhatliga mullvadshögarna. Den lille krabaten har vaknat till liv och knogar oförtrutet vidare med sitt gångstädande. All överflödig jord lämpar det lilla monstret upp i högar på gräsmattan. Femton högar krattades ut och fällorna, som stått på samma plats hela vintern, flyttades till nytt ställe. Förr eller senare fångar jag fulingen. Jag och fällorna brukar vara framgångsrika och vid det här laget har jag nog ett femtiotal mullvadsliv på mitt samvete. De väger inte så tungt! Våra mullvadar framkallar inte alls så varma känslor som den godmodige Mullvaden i "Det susar i säven".







Jag har försökt, men jag kan inte finna något som helst
tilldragande eller charmigt hos detta djur.




Ett rart vårtecken: Talgoxen sjöng för fullt när vi donade och städade. Vädret var stilla och disigt och termometern visade på fyra plusgrader. Dagen har ökat två timmar och fem minuter - det ni!







En glad liten flöjtare som sjunger tidigt, tidigt på våren
även om snön ligger halvmetertjock på marken.




 

Det var vattningsdax för vinterförvarade blommorna i källaren i dag. Rosmarinerna mår ännu så länge alldeles utmärkt och de flesta av doftpelargoner och skott likaså. Några var inte livskraftiga nog, men utav tjugo plantor är i alla fall femton fortfarande i livet. Om ett par månader står jag där - vad göra med femton nya pelargoner? Det brukar ordna sig för trädgården är en blomslukare och utanför växthuset måste det alltid finnas ett par jättepelargoner som ger ifrån sig väldoft när man sveper förbi dem. Någon blir gåbortspresent.
 






Våra rosmariner blommar snällt varje år med de vackraste
blå blommor. Om man har hjärta att skatta den hårt kan man ta
hela grenar och använda som spett när man grillar köttbitar.





Inne i växthuset ska det också finnas olika sorter av doftpelargoner, som blommar med de ljuvligaste små blommor.

Dessvärre ser det ut som om favoriten bland pelargonerna inte har klarat övervintringen. Det är den enda som jag inte tagit skott av. Naturligtvis. Dessutom har jag inget namn på den, men vid köptillfället kallades den för "apelsinpelargon" eftersom bladen gav ifrån sig citrusdoft. Jag får se om jag kan hitta en ersättare.







Jag tror faktiskt att min (troligtvis) döda doftpelargon kan heta
"Roberts Lemon Rose".




Det finns ett mycket trevligt ställe i utkanten av Kivik som heter "Ulriksdals trädgård", visningsträdgård och plantshop med otroligt vackra och dyra engelska krukor. Detta trevliga ställe har lite pelargoner av udda slag och därifrån kom den apelsindoftande.







Vackra krukor skulle jag kunna ruinera mig på.
Är ni lika galna kan jag rekommendera Ulriksdal
på Österlen.




Bantningen, ja hur går den egentligen. Det är inte så att kilona rasar av mig precis, men ett hål i en tänkt livrem har det kanske blivit. Det syns mycket tydligare på maken som nog blivit av med många kilon. Jag vägrar att väga mig förrän jag känner att jag är lite mer "normalviktig". På måndag börjar vi med vår träning på gymmet och då kanske det börjar hända lite mer. Det ska ju vara en garanterad metod så jag måste ju tro på den...

Maken lagar till dagens middag: Färsbiffar med fetaostbitar i, blomkålsmos med tjock grädde och tomatsallad. Rödvin därtill. Jag tror jag överlever i dag också.


 

Vårlök är gott i en tomatsallad med svartpeppar och  god olivolja.





 

God middag och god kväll önskar jag er alla.


SKogseva

Jordbruk och boskapsskötsel

Maken och jag har varit på lantbruksmässa i Malmö. En rolig tillställning om man som maken inget hellre vill än att få äga en traktor. Och sådana fanns. Bakhjulen var lika lika höga som maken. Jättemonster som inte riktigt platsar i vår fårhage som är av minimodell, lagom för tre-fyra får. Om nu ett traktorköp inte är att tänka på, månne det går bra med en skördetröska? Jag skulle vilja påstå att behovet av en skördetröska är ännu mindre än för en traktor, för vår del. Vi nöjde oss alltså med att titta.






För makens del hade det gått bra med en urgammal traktor - bara
den rullade..





Ännu hellre en sådan här skulle jag tro - en "Grålle"
har kultstämpel har jag förstått.



Avdelningen djur är trevlig. Både maken och jag skulle vi vilja äga några alpackor som betar hagen åt oss, i stället för våra banala  sommarfår. Alpackan är ljuvligt söt, även som fullvuxen, med en stor och yvig kalufs, ögon som skogstjärnar och en päls som ger en makalös ull som (tror jag) är den dyraste som finns.  Man håller alpackor i första hand för deras ull. Den härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd och den är ett kameldjur  Under Inka-perioden lyckades man få fram extremt hög kvalitet på alpackaullen, som man kallade för "Inkas guld" och som bara fick användas av de kungliga.




att se in i alpackans stora ögon


Här går det nog åt mycket mascara...





En riktig alpackaskönhet.





Finns det något ljuvligare än djurungar och
bland dem måste ett alpackaföl toppa listan!



Alpackorna "pratar" med varandra med låg stämma. Jag såg lätet beskivet som "att prata med stängd mun". Dessa genomtrevliga djur behöver dessutom inget vinterstall, bara ett vindskydd vid dåligt väder. "Vi köper några stycken!" Det var ju bara det att en styck alpacka kostar 15 000 kronor, och för att inte dö av tristess vill de vara en flock om minst tre. Nu var vi uppe i 45 000 kronor! Njaee.. Veterinärkostnader... Försäkringar... Vinterfoder...
För att trösta mig i sorgen efter ett uteblivet alpackaköp, köpte maken mig ett par strumpor av alpackaull för 160 kronor. Dom är påtagna och skönare strumpor har aldrig suttit på dessa fötter.
Den 21 mars är det alpackautställning på "Kruddarehus" utanför Hörby - den ska vi definitivt åka till.


Så travade vi vidare och hamnade bland kor och tjurar. Och vilka tjurar! Ett och ett halvt ton Herefordtjurar är gigantiska berg av högrev, filéer, stekar, entrecoter och grytbitar. Som sammanpackade och med horn försedda ser livsfarliga ut. Små tunna bönder hanskades med dem som om de var små hundar.






En tjur som säkert har många priser hemma i hyllan.





Dagen avslutades med vanlig trist mathandling i Staffanstorp. Vår kundvagn dignar numera av vispgrädde, ägg, grönsaker, smör och goda olivoljor. Socker och brödindustrin tjänar inte längre några pengar på oss. 

I kväll blir det  sallad med stekta laxbitar, avokado, tomater, färska champinjoner, ruccola, lök, gräslök, romainsallad och så makens extremt goda dressing som jag inte vet exakt vad den innehåller, men det är något med Druvans citronlikörsenap och pepparfrukter. Lite senare, lagom till "På spåret" dricker vi mjölkkaffe och äter ett par dubbla ostskivor med smör emellan. Det gör inte precis ont att banta med denna metoden!





Ät gott och må bra kära läsare.


Skogseva



 


Tomater och Oleander

Nu kommer ljuset så sakteliga tillbaka till Norden. Det är märkligt hur tankarna då genast börjar dras till naturen och trädgården, Till tomatfröer - vilka sorter ska vi ha i år? Jo, definitivt Supersweet, trevliga med sina rankor och lagomstora tomater. Och söta!







Alla bilder på fröpåsar är ett under av
överdrift vad beträffar avkastning, färg
och storlek på produkten. Tomaten
Supersweet är emellertid nästan
här rikbärande.




Maken planerar, tomatodlandet är hans skötebarn. Det är en hel liten vetenskap. Nytt för i år är en värmeslinga som ska sitta på undersidan av en tunn plåt, som i sin tur ska ligga i botten på sålådan. De små fröna vill gärna ha det varmt om fötterna för att gro. Sedan ändrar de sig. Ska helt plötsligt ha svalt omkring sig för att inte dra iväg och bli långa och rangliga. Svalt runt lilla tomaten = långsammare tillväxt = knubbigare planta.




 



Så här små tomatbarn vill fortfarande ha det varmt
och skönt om fötterna, men om ett par veckor...




Jag har nog varit en fågel i ett tidigare liv. En korp, favoriten bland alla. På våren börjar jag se över mina pinnar och grenar. Drar lite här, lite där. Inte i akt och mening att bygga något av dem, men att med stora tag räfsa samman dem till ett stort skatbo och lägga på någon plats där de inte förfular vår trädgård. Jag vill gärna ha trädgården i perfekt skick men jag måste erkänna att det är roligare på sommaren då jag plockar, ansar och gräver i det oändliga. Vinter är lika med träda, då ligger rabatterna där med allt gammalt och visset och alla ditblåsta löv. Jag intalar mig själv att just det är den rätta skolan - fult men rätt.







Hugin "tanken",  Munin "minnet"  flög ut över världen och spejade åt Oden,
återvände och berättade allt de sett och hört. Därför var Oden en kunskaps-
och visdomsgud. Han hade god smak när det gällde val av budbärare.




Krukväxterna som bor hos oss är måndagsväxter. Och är de inte det så passar de inte in. En del klarar av en omprogrammering men långtifrån alla. Många växter har köpts, satts under omprogrammering ett antal veckor, tvärvägrat anpassningen - de ratas ofelbart. Vattning sker alltså måndagar och inget annat. Punkt slut. En del drunknar faktiskt, hemskt men sant. En del växter tror att de är små prinsessor och ska ha en liten skvätt vatten varje dag! Helst avkalkat! Jag säger bara en sak: Små kräsna prinsessor passar inte i mina fönster. Min mamma odlade sådana, hon hade tålamod och förståelse för Petiga Prinsessor.






I min barndom fick mamma en Nattens Drottning att blomma. Jag
minns att vi satt uppe på kvällen för att vara med om undret när
blomman öppnade sig och spred sin vällukt.




Min otroligt vackra vita Oleander," fådd" av svåger och svägerska på min födelsedag mitt i sommaren, får dock en särbehandling. Ganska mycket mer dutt och omtanke. Den bodde i växthuset fram till det att temperaturen blev kritiskt låg. Fick flytta in i svala tvättstugan, lagom tempererad, över vintern och där fortsatte den att växa och grönska. Vi såg fram mot ytterligare en växthussommar tillsammans, då skönheten skulle sprida väldoft från sina hundratals gräddvita blommor. Oleandern är tyvärr en prinsessa. Hon får absolut inte torka ut det minsta lilla.


 




Visst är hon vacker "Nerium Oleander" där hon står i vårt växthus.



 

Jag glömde skönheten några dagar extra och vad hände... En demonstration från Oleanderns sida utan dess like! Bladen dråsade i hundratals, och eftersom det var ungefär så många den hade innebar det nära nog total kalhet. Topparna lyste fortfarande ljusgröna av nya små skott, som förmodligen inte visste att de borde vara lika sjuka som övriga plantan. Inflyttningen av levande varelser till växtens resterande blad blev stor. Torrt elände är mums för spinn som invaderade. Sprang runt på den forna skönheten och vävde in henne i dödens garn. Stor räddningsaktion drogs igång! Vatten, vatten och åter vatten. Daglig vattning, inte glömma bort fler gånger. Försiktigt plocka bort och amputera dödkött. Största sprutan fram och giftblandning tillreddes. Giftmolnet låg tätt över mig, Oleandern och nymanglade tvätten. En, eller flera, böner bads: "Gode Gud, om Du räddar Oleandern så lovar jag att var snäll hela veckan och inte svära över mullvadshögarna!"







När jorden är ovan mark säger jag många f-ord.



Jag tror faktiskt att Gud i detta fallet har sett till sina minsta och räddat Oleandern. Inte för att den är utom fara, absolut inte, men det verkar som om den inte fortsätter att dö. Den lever alltså lite grand. Däremot fick spinnkvalstren gå till sällare jaktmarker när jag lekte Gud och bestämde över deras varande eller icke varande.







Jag vet inte om jag har lust att titta på ett uppförstorat
spinnkvalster. Jag tycker att den ser ondsint ut. Ett
kryp som får mig att rycka ut med giftsprutan i högsta
hugg. På den biter, så vitt jag vet, inget annat.



Nu vaktas Oleandern minutiöst med vatten, omsorg och avlusning. Vi har så smått börjat tro på ett fortsatt liv tillsammans.






God eftermiddag och god kväll och god middag önskar


Skogseva

Sorgligt

Jag talade med gamle åklagaren som vanligt i dag. Om sorg och om glädjestunder. Han talar mycket om sin hustru, död sedan några år, och berättar gärna om hur det var när han såg henne för första gången. Hon var sköterska på sanatoriet i Norrland, dit han rest för behandling av sin tbc.


 




Österåsens sanatorium i Norrland där åklagaren vårdades var känt
för att vara ett kulturcentrum för tbc-patienter. Hit inbjöds ofta föredragshållare,
musiker, teaterfolk och konstnärer.
Den legendariske överläkaren
Helge Dahlstedt hade en stor konstsamling som han smyckade Österåsens 
väggar med. Numera är Österåsen ett hälsohem.






Dagen efter hans ankomst skulle en genomgång av  hans hälsotillståndet ske, och när han kom in i undersökningsrummet stod hon där...  Med ryggen mot honom hängde hon upp hans röntgenplåtar. Han tyckte att hon hade en alldeles ovanligt snygg nacke.




 




Hos geishorna var det nästan bara i nacken som
inte täcktes, därför betraktades den som särskilt
sensuell.
Det vita sminket innehöll förr bly - inte så hälsosamt
för de stackars geishorna som fick blåsor och sår
i ansiktet. 






Det blev en omedelbar kärlek dem emellan och ett slags specialtillstånd fick utverkas för åklagaren, så att han kunde besöka sin kära på det lilla rum hon hade under takåsen i sanatoriebyggnaden. Hon hade också tbc och gick med ena lungan gasad, men arbetade i den utsträckning hon orkade.




 




Vad man kan utläsa av denna röngenplåt har jag ingen
aning om. När jag var barn "skärmbildades" man - jag
antar för att upptäcka eventuell tbc.






Deras kärlek ledde naturligtvis till äktenskap, som blev osedvanligt lyckligt. De skaffade aldrig barn, jag tror att det berodde på att hennes lungkapacitet var nedsatt och hjärtat "klent", men jag har aldrig frågat. De hade varandra. Deras tvåsamhet räckte för dem. Deras umgängeskrets var inte så stor och den tunnades av naturliga skäl ut med åren. Det spelade inte så stor roll för dem, de trivdes så bra med varandra. När åklagarens hustru det sista året blev tröttare satt de långa stunder i soffan bredvid varandra bara för att känna närheten och för att hålla varandra i handen.






Detta är nog en trygg hand att hållla i.






Så dog hans hustru. Efter femtiosex år tillsammans var åklagaren ensam. Väldigt ensam. Amputerad, säger han. Tvåsamheten förbytt i ensamhet.  Han säger att det inte underlättar att tänka på hur lycklig han har varit, det blir bara värre, lyckan är ju för alltid försvunnen och det gör ont.

Jag förstår honom. Åklagaren är nittio år gammal, det är klart att han kommer att sörja sin hustru den tid han har kvar att leva. Att hans liv aldrig mer blir meningsfullt. Att det känns som en lång och ensam  väntan.







Väntan på vad kan man undra.... Vi får alla veta så småningom.
Åklagaren tror definitivt inte på ett liv efter detta - jag vet inte vad jag ska tro.







Vissa dagar är gråare än andra och detta var en sådan dag.







Godkväll kära alla.


Skogseva

Systerskap och orättvisor

Orättvisor mot kvinnor har alltid varit stora i hela världen. Rösträtt är bara ett exempel där männen länge fått rösta och kvinnorna tycka i tysthet. I Schweiz fick kvinnor vara tysta ända fram till 1971. Så sent som 1990 fick kvinnorna i kantonen Appenzeller rätt att rösta i kantonala val. Kvinnorna i Schweiz måste vara av en säskilt tålmodig sort.







I den, vad kvinnlig rösträtt beträffar, efterblivna Schweiziska
kantonen Appenzeller tillverkas en god hårdost, som fått
namn efter kantonen. 




Patriarkat har funnits och finns lite här och där medan matriarkat är mycket ovanligare. Om jag inte minns fel finns det en folkgrupp på Sumatra som leds av en eller flera matriarker. Det skulle vara intressant att veta hur det fungerar. Om det är fred- och fridfullare, hur man behandlar männen och hur man fördelar uppgifterna sinsemellan. 






Kvinnligt överhuvud på Sumatra?
Jag gillar den blå stekgrytan som
överhuvudet har över huvudet.




Lika lön för lika arbete är väl något som ännu så länge inte är helt genomfört. En man får alltså högre lön för att han är - man! Här kan det alltså vara befogat med könsbyte om man vill ha en hundralapp mer i lönekuvertet.






För samma arbete händer det ibland att ena halvan får mer betalt än den andra. 
Gissa vilken...



Det finns många orättvisor på det lilla planet också.
Ni som är lite äldre minns säkert tidningen "Lyckoslanten" som vi fick i skolan.





Ett exemplar av den sedelärande tidningen.
1942 var jag inte född, men storasyster
var två år gammal.




I tidningen fanns serien om "Spara och Slösa".

Spara hade välflätat blont hår, prydliga klännningar och hon stoppade minsta slant i sin redan välfyllda spargris. Hon var glad, artig, vänlig och snäll mot människor och djur.

Slösas hårrosett satt alltid på trekvart i det slarvigt kammade mörka håret. Strumporna brukade vara nedhasade och hon handlade godis för vart korvöre hon fick i sin hand. Hon var alltid sur och trumpen och hennes spargris var tom.






Spara och Slösa, dag och natt, ljus och
mörker, gott och ont, vitt och svart.




Min storasyster var och är (med lite hjälp) blond med förtjusande lockar. Jag var och är (med lite hjälp) mörk med spikrakt hår. Min syster var ordentlig, jag slarvig. Min syster var förtjusande, jag blyg och trumpen. Min syster åt sitt godis långsamt, jag snabt och tiggde sedan av henne. Min syster sydde dockkläder med fina små stygn, jag tråcklade med stora stygn. Min syster var Spara, jag var Slösa.
Min syster är/var  tre år äldre och stark, hon klarade nästan att kväva mig med en kudde. Jag var spinkig och klen och kunde inte göra om det konststycket, utan fick nöja mig med att banka på henne med trägalgar så att flisorna rök.




Krigsmateriel?





Nu har Spara/Slösa-gränserna suddats ut och trots kvävningsförsök och sönderslagna galgar är storasyster och jag såta vänner,






...precis som de här två.




En Slösa fick aldrig vara Lucia. Därtill krävdes en Spara, som dagen till ära fick lösa upp sina flätor och låta guldlockarna svalla fritt över vita linnet. I min klass i småskolan (klass 1 och 2) gick en Spara som alltid fick vara Lucia. Det var ju bara det att hon lurades! Hon såg ut som en äkta Spara med guldlockar och allt, men hon var i själva verket en förklädd Slösa!  Hon var stygg och elak när ingen såg på. Hon slogs som en Slösa. Denna blondlockiga och i övrigt useendemässigt ljuva varelse fick ävenså vara Prinsessa i en pjäs som sattes upp inför en avslutning. Sitta i kungens knä och Uttala Önskningar iförd Rosa Prinsessklänning. 




Hallå där! Finns det inga mörkhåriga prinsessor?




Jag fick vara sotare! Sot på kinder och näsa, svart luva på det spikraka håret, svarta kläder! Fult och otjusigt. Att mina repliker var fler än Prinsessans var inte viktigt för mig. Att jag hade lätt för att lära mig alla verser som sotarmurren skulle rabbla gjode nog en del i vår frökens val, men jag är också övertygad om att hårfärgen hade stor betydelse. I alla fall för att jag inte skulle få vara prinsessa.






Vad är väl en sotarmurre jämfört
med en prinsessa i en liten flickas ögon.



Ett livstrauma - Aldrig Lucia, aldrig prinsessa!




Och med dessa sorgliga rader önskar jag er (som säkert fått vara både Lucior och prinsessor!) en god kväll.


Skogseva

Klippt och saxat

Jag gillar gamla veckotidningar från 20- och 30-talet. Om jag hittar sådana på loppis är jag alltid beredd att köpa.


Klicka för att visa Megabild! Allers veckotidningar från 1945


De här är inte mina, lite för nya för att passa mig. Jag tror inte att det
i dessa tidningar finns annonser som: "En sådan tur att jag använde
Jukon sårsalva. Mina hämmoroider äro läkta och jag är som en annan
människa!"




Jag har några stycken bland annat två styck "Vårt Hem" från 1933 och 1934. Däri kan man läsa noveller som heter "Dygdens triumf" eller "En hjältes bravader". Det finns en annons i en av tidningarna, "Radiumstrålar inifrån" och i annonsen står det bland annat:

"Naturens eget underbara grundämne - äkta radium  - i vetenskapligt avpassade doser tränger in i hela kroppen och bestrålar leder och lemmar. Utstrålningen förminskas icke dag för dag; tvärtom kraften blir kvar i kroppen i veckor och månader. Det är därför radium går framåt år från år som det vetenskapligt erkända medlet mot gikt, ischias och reumatism. Miradium-Salt fås på alla apotek till kronor 6.50 pr glas, vilket räcker till en hel månads Radium-kur."


Det låter inte så rasande nyttigt tycker jag men i början av förra seklet var ordet "radioaktiv" synonymt med "hälsosam".



image13


En person som använt sig av ovanstående mirakelkur
borde nog sitta inlåst i en välskyltad bunker.




Eller:

"Aginal tabletten, starkt skumbildande antiseptiskt och tillförlitligt. Försäljes å apotek och i välsorterade sjukvårdsaffärer."

Någon som vet vad det kan vara? Jag gör det inte, men jag gissar på något i preventivt syfte.





Njaee.. kanske inte sådant skum....



I samma tidningar kan man också läsa att en Fyffes banan ökar arbetslusten och ger bättre resultat. Att Sloans liniment botar alla vrickningar och stukningar. Man kan läsa en artikel om prinsessan Maria, "Min kamp för tillvaron" (hmm.. säkert svår!) och en annan om hur man skördar apelsiner i Kalifornien, "Tre apelsiner för tjugofem öre".






Det var tydligen inte bara Josephine Baker som kunde
snörpa ihop en klädsam banankjol.





I tidningarna finns ett par sidor om sytips med mönster eller hänvisning till "köpe"mönster. Jag gillar deras tips - hör här:

"Randigt och rutigt går bra att använda i blusar och ger tilfälle till en mängd uppslag och variationer. Och då det i vinter är mer modernt än någonsin med det randiga och rutiga böra vi som kunna kläda oss i dessa tyger ta vara på tillfället och göra oss en vacker blus i en klädsam färg. Men kom ihåg, mina feta systrar, att rutigt är omöjligt för er att använda. Randigt i lämplig form gör er däremot smal - om ni inte sätter ränderna på tvären, förstås."

Iget hymlande med storlekarna här inte! Man är inte kraftig eller så, utan en fet syster som ska ha vett att inse det och klä sig därefter!





Randigt och rutigt. Rutigt är inte kul, men randigt
är jag ganska förtjust i. Men om jag tänker efter
har jag ägt skotsrutiga kiltar för trettio år sedan.
Preskriberat alltså.


 
Oavsett vilken storlek jag har haft genom åren har jag aldrig varit randig, rutig eller blommig, utan svart. Alltid svart. Jag hör till de personer som tycker att grått och brunt kan se lite "skrikigt" ut. På mig i alla fall.




Jag äger ett par högt älskade grå jeans. Det tog väl
tre år för mig att vänja mig vid den skrikiga färgen,
nu är jeansen på väg att "ta slut".




Jag gjorde en dumhet för två år sedan. Gick till en sömmerska i Lund och beställde en klänning. Jag är väl ingen klänningsmänniska. Kjolmänniska ja, men klännning.... Det hela berodde på att jag hade hittat ett fantastiskt vackert och mycket stormönstrat, tunt linnetyg, beige, brunt, svart, lite vitt. Stormönstrat. Stiliserade växtdelar, slingor kanske, blommor - sa jag att det var stormönstrat!




in trade stort mönster2


Stormönstrad tapet som hade gett mig svår ångest
om jag skulle behöva dela bostad med den!




Sömmerskan ropade lovord över tyget som var (och är) mycket vackert och mycket - stormönstrat. Klänningen skulle sys upp i en mycket enkel modell, rakt upp och ner, som ett fodral (Fodral För Fet Syster). Det färdiga resultatet var mycket snyggt, och stormönstrat. Den provades - och hängdes in i garderoben. Bortkastade tusenlappar. Till jag helt sonika klippte av klänningen på mitten, tvärs över blixtlås och allt, fållade in lite upptill, och vips hade jag en urtjusig stormönstrad kjol. Med en svart top till känner jag mig normal och inte som en vandrande, knubbig djungel.





Grön djungel som inte det minsta påminner om min kjol.




Sens moral:
Lyssna till veckotidningarna anno 1937, de vet precis vad som klär, respektive inte klär en kvinna som har lämnat sylfidstadiet. Så det så!

Felköpen när det gäller kläder duggar ganska tätt tycker jag. Det som i butiken sitter snyggt och är bra i färg, material och form, är när man provar på hemmaplan hopplöst illasittande, korvande, skavande, i tyger som noppar sig eller blir så statiska så att man känner sig som ett privat elverk. Man får beundra säljförmågan hos butikspersonalen. Förmodligen kastar de sig ner bakom kassorna, vridande sig i skrattparoxymer, när man lämnar affären med de trånga byxorna i den fula färgen!





Ingen av dessa färger finns i min garderob.
Jag lutar mer åt begravningsentreprenörhållet.





Jag köpte en gång en snygg vit tröja (just det, vit, inte svart). Det var svårt att få in armen i ärmen. Den var ganska smal, ärmen alltså. "Det ska vara slimmade ärmar nu", sade biträdet. Och det annamade jag och bar hem tröjan med de  slimmade ärmarna. Sedan skulle vi bort en kväll och jag skulle ha min nya vita tröja med slimmade ärmar. Jag krånglade mig i den... Mina armar stod rakt ut från kroppen! Gick inte att böja! Tröjan fungerade som en korsett på mina armar och att äta och dricka utan hjälp var inte att tänka på. Av med tröjan (med visst besvär) och på med något annat. Den vita slimmade tröjan skänktes till en person med pinnar till armar.





Här hade tröjan passat,
men det är trist att behöva bli
anorektiker för att komma
i sina kläder.
 


I dag förklarade maken, redan när han hämtade in morgontidningen, att någon promenad var inte att tänka på för hans del i alla fall. Vinden ven runt knuten, termometern visade på noll och det var ganska omysigt. Men efter frukost lättade molnen lite och jag drog på mig vinterstassen och promenerade ner till Genarp där maken hämtade upp mig efter att ha handlat några liter vispgrädde och andra feta ting som behövdes. Genarpspromenaden är ganska trevlig, tar cirka femtio minuter och går genom skogen, på skogsvägar, utmed en å och vidare in i Genarp. Det var kapuschong-, halsduk och vantarväder så upptill höll jag värmen, men som alltid blev benen kalla och det var skönt att komma hem och duscha varmt. 


Se hela bilden


Välbehövligt efter en flåspromenad.




I dag är det salladsdag, inget upphetsande precis, men när maken "lagat" den så brukar den vara delikat.





Må så gott alla ni arbetande och trälande människor och tänk på att nu har ni avverkat en av fem arbetsdagar.


Skogseva 

Mardrömmar

Jag drömmer mycket. Trevliga drömmar ibland, mardrömmar ofta.





När jag var liten i slutet av 40-talet hade jag ofta mardrömmar om krig. 
Freden var bara några år gammal och de vuxna talade säkert ofta
om hemskheterna som varit. Det satte sina spår i mig!




I natt drömde jag en "skoldröm" och då blir det ofta lite ångestfyllt:
 
Jag hade fått besked om att vi skulle ha en skrivning i något märkligt ämne som jag inte riktigt förstod vad det handlade om. När jag försökte få grepp om ämnet ändrades det hela tiden på ett obegripligt sätt. Till sist fick jag två exempel på frågor som kunde dyka upp. Den första: "På vilket sätt är klacken på fisken till besvär för den vid kamp och flykt?" Jag var tvungen att fråga vad "klacken" var för något. "Du vet mycket väl att fisken har något där bak" fick jag till svar. "Menar du analfenan?" frågade jag men fick inget svar och kände mig mer och mer orolig. Andra frågan: "Du äger en bit mark 60 x 12 cm. Hur ska du göra för att gräva ett hål som är 10x10 cm?" Jag förstod absolut ingenting och undrade om det var så att man talade ett slags "bildspråk" som jag inte behärskade.





Detta begriper jag inte heller, men det hade jag kanske gjort
om texten varit så stor att jag kunnat läsa vad där står!




Jag beslöt mig för att i smyg kopiera de två sidor som frågorna stod på, och försöka lista ut vad det hela handlade om. Om det möjligtvis fanns en kod som jag inte förstått och som skulle ge svaren på de, för mig, totalt obegripliga frågorna.  Resten av drömmen var ett enda kallsvettsförsök att få tag på och hinna kopiera de två sidorna utan att bli upptäckt av personen som skulle hålla utfrågningen eller skrivningen med mig.
En typisk Skogsevamardröm.







"Kvarsittning" kunde man drabbas av om man gjort något särskilt
hemskt i skolan. Anmärkning fick man om man kommit för sent
eller glömt någon bok eller gymnastikkläder. Efter tre anmärkningar
fick man ett brev med hotfullt innehåll med sig hem. Det överlämnades
till föräldrarna - något annat vågade man inte.
 





Skolan är inget jag minns med någon större glädje. Jag var lat, ointresserad och med usla lärare försedd! Jag var dålig i matte och mycket duktig i svenska. Jag var tämligen duktig i övriga ämnen men läste aldrig läxor och fick betyg därefter.





Jag vill poängtera att detta icke är mitt betyg, men så
här såg de alltså ut på den tiden.




Vi hade frivillig körsång som min bästa väninna och jag var med i. Den var förlagd till håltimmar och lunchraster om jag minns rätt. Vi fick sjunga:

"Här går Hannemann,
här går Hannemann,
här går Hannemann
i dansen med sin fru.
O du mitt sockergryn,
mitt sockergryn,
mitt sockergryn.
O du mitt sockergryn,
mitt sockergryn är du."


Min väninna tyckte inte denna sång var så häftig och förslog att vi skulle skolka från kören vid ett tillfälle = en timme. Jag var mycket mer räddhågad av mig, men hängde med som en lojal kamrat. När vi rundade första hörnet under vårt skolkningsäventyr från skolan, gick vi rakt i armarna på vår klassföreståndare Iris Dehjne. Hon var favorit bland lärarna, men trots hennes förståelse och vänlighet kunde hon inte rädda oss från efterföljder. Det blev ett besök hos rektor Rhode, en amper dam som gav oss nedsatt "sedebetyg" - inte i ordning utan i uppförande! Två elever på en flickskola! Det viskades nog i korridorerna och det var definitivt inte roligt att behöva berätta hemma.





Bilden beskriver ganska väl hur jag kände mig
lång tid, efter att till mamma och pappa ha levererat ett
skolbetyg där det med fet stil i uppföranderutan stod !




Är det någon som bryr sig om att en elev skolkar en timme i dag? Kanske efter ett antal dagars frånvaro, men en timme!





Dagen är kall, "vindig" och marken lyser vit av lite nyfallen snö. Maken följde, väl påpälsad, med ut på en promenad. Några rådjur var också ute och gick, annars var det tomt och tyst i vår skog. Skönt att komma in under tak igen, duscha och tända en brasa. Så lyckligt lottade vi är; tak över huvudet, mat för dagen (och mer än det) och dessutom varandra.
Nu har maken påbörjat söndagsmiddagen - ugnsstekt tupp, en storfavorit. Till det brysselkål i någon form. Hur det än tillagas vet jag att det  blir gott.





En fantastiskt god kål tycker jag.
Kokt, stekt, stuvad, gratinerad - alla tillagningssätt är bra.




Jag är så otroligt glad över era kommentarer, kära läsare, men skriv gärna era namn så att jag vet vem ni är. Speciellt undrar jag över vem det är som ska åka till Meissen över påsk för att fira födelsedag! Till samma kommentator: Nej, koppen kommer från Karlskrona Porslinfabrik som lades ner 1968. Jag visste inte ens att det har funnits en porslinsfabrik i Karlskrona innan bilden på koppen hittades .



File:Meissen-Porcelain-Jar.JPG


Meissenporslin är överdådigt! Den här terrinen kan man väl tänka
sig att servera sina torsdagsärter i.





Jag önskar er alla en trevlig och lugn söndagskväll.


Skogseva

Kaffekalas

Huset är dammsugat och bordet dukat med muggar och fat. Vi väntar på våra kaffegäster. Vi äger alltså inte kaffekoppar, jo kanske fyra någotsånär hela.






Fyra av denna koppmodell finns i hemmet,
fler kan vi alltså inte vara.



Jag tyckte under många år att det kändes som skrymmande och onödigt husgeråd och har säkert slängt många hela koppar och fat. En gång i tiden fanns en hel kaffeservis, den finns nog för beskådan hos exmaken. Om jag inte minns fel var den skönt bemålad med liljekonvaljer och var säkert en bröllopspresent eller så.







Liljekonvalj är en ljuvlig blomma som vi faktiskt har en matta av
under en lönn i ett hörn i trädgården. Snyggare där än på en
kaffeservis.





Nu har det förflutit så mycket tid att jag är tillbaka vid start så att säga och tycker det skulle vara trevligt med en samling koppar, fat och assietter. Helst utan liljekonvaljer dock! Härmed önskar jag mig i present, julklapp, namnsdag och annat tänkbart presenttillfälle helvita snyggt designad koppar och fat!








Jag gillar inte guldkanten, men koppen är ganska söt.





Kaffekalaset över och det var trevligt. Mycket "pojkprat" om verktyg och kataloger från Jula och andra, för kvinnor; otrevliga ställen. Maken fick bland annat en limpistol och det var tydligen höjden av lycka. Den hade inte framkallat sådana känslor hos mig - alltså är det skillnad på kvinnor och män.






Pojktidning nummer ett?




En gigantisk prinsesstårta för tjugo personer lyckades vi inte äta upp trots stora insatser framförallt av smågossarna, så "doggybagar" skickades med gästerna hem.






Också en doggybag!



Jag var imponerad av mitt eget förhållningssätt till tårtan - jag klarade av att äta enbart grädden från en liten bit. Inte en smula från den fantastiskt (tror jag) goda wienerkransen smakade jag heller! En karaktär som jag inte visste att jag var i besittning av. Hipp Hurra vad jag var bra! Samvetet mår bra i alla fall. 





Sådant här köper vi numera i
halvlitersförpackningar.




Nu är det lite disk som ska göras, vi måste äta middag (kasslersallad) och sedan är det bara soffan och TV som gäller. I morgon är en ny blank dag som väntar. Lite skogspromenad hade nog känts bra - undrar om maken tycker det också?






Snart ser det ut så här i skogen - då är det ljuvligt att
promenera, om man ger sig tid till det. Vårmånaderna är 
ju den mest intensiva trädgårdstiden.



 

God kväll kära läsare och tack snälla alla ni som ger er tid att kommentera - det är uppskattat ska ni veta!


Skogseva

Födelsedag

Kort rapport:


Makens födelsedag inleddes med sång och frukost. En något annorlunda frukost men inte så tokig.. Vars två pocherade ägg med bearnaisesås, youghurt med hackade val- och hasselnötter, mjölkkaffe och juice. Bearnaisesås på morgonen - det är grejer det!.





Nej jag gjorde inte bearnaisesåsen själv,
det finns utmärkt substitut att köpa!




Jag hade köpte en brevlåda i present. En stor rejäl sak som ska gjutas fast i marken och rymma några veckors post, om man skulle få för sig att lämna hemmet så länge. Åbäket kom med post till Genarp där jag fick hämta det. Tjugofyra kilo som skulle bäras en bit och baxas in i gamla Volvon. Paketet gick precis in i baksätet! 





Brevlådan valdes enligt makens devis:
"Jag köper bara sådant jag själv vill ha."
Denna ville jag ha.




Brevlådan blev uppskattad av maken och kommer nog att bli det av brevbäraren också. I den brevlåda vi har nu är risken stor att han flår skinnet av sig när han ska peta ner post i en springa med ett utåtgående lock över!  Längre fram i vår får vi hjälpas åt att gräva en gjutgrop i Romeleåsen svårforcerade mark. Att gräva den grop som krävs kan ta en halv dag eller mer - det ligger alltid en stenbumling där vi sätter spaden i marken!






Man måste vara stark och med ett stort tålamod försedd
om man ska peta ner något  i jorden på Romeleåsen.
Efter ett halvt spadtag dyker det alltid upp en stenbumling.
Dessvärre är det inte lönt att försöka en eller ett par meter
bort - där ligger andra bumlingar.





I övrigt har vi varit i Lund och småpysslat. Hämtat tavlan som lämnades in för omramning för några veckor sedan, jättefin.
Handlat två maffiga entrecoter till födelsedagmiddagen, köpt ett par skor till mig som jag inte kunde motstå, letat efter fårskinnstofflor som inte fanns i min storlek. Fötterna har, åtminstone när det gäller fårskinnstofflor, vuxit från storlek trettionio till fytioett! Så stora fanns inte...







Holmgrens i saluhallen i Lund har väldigt bra kött.
Entrecoterna vi köpte (inte bildens, men den är också ok) 
är perfekt marmorerade.





Nu ska middagen lagas:



- Vi inleder med ett par skivor Pata Negra, välsmakande lyx

- Stekt Entrecote med
- Savoykålsgratin gjord på strimlad kål som får koka i tjock grädde och sedan gratineras med ett täcke av parmesanost.
- Tomatsallad med finhackad chalotttenlök.

- Youghurt som blandats med vispad grädde serveras med varma hallon.



Hallon - Rubus idaeus






God middag önskar jag er som sitter och äter bruna bönor!


Skogseva

Sinnebilder?

En gång i skolan frågade vår magister i svenska vilket vi föredrog, böcker med eller utan bilder. Diskussionen som sedan följde kommer jag inte ihåg, men alla som tyckte att böcker med bilder var roligast hade fel! Enligt vår magister i alla fall. Bilderna skulla man skapa själv utifrån vad man läste och kände, och inte få serverade framför sig. Det var fantasidödande och säkert liktydigt med dumhet att vilja ha bilder att titta på i en bok. Vad jag själv tyckte då minns jag inte.


 
Pippi Långstrump var min kompis när jag var liten.
Hon ska se ut precis så här, tecknad av Ingrid Vang Nyman
Inte som film- eller teaterversionernas Pippi. De är inte min
Pippi, bara efterapningar.





För något år sedan, medan jag fortfarande var med i kyrkokören, visade vår körledare upp en bild av ett tecknat mansansikte. Mannens ansiktet var ganska runt  med mörk hy och dragen var tämligen grova. Ögonen var mörka under tjocka ögonbryn. Håret var kortklippt och såg rufsigt och grovt ut. Jag fick en känsla av att mannen var lite kutryggig, genom hans sätt att hålla huvudet. Den tecknade manspersonen visade hur Jesus skulle ha kunnat se ut.

Den bilden önskar jag att jag inte hade sett!          

Bilden var framtagen på något halvvetenskapligt sätt, hur kan jag inte återge. Det är säkert så att den bilden visade ett mycket mer tänkbart Jesusansikte än det vi är vana vid från kyrkomålningar, krucifix  och framförallt från "Dorés" bibel.






Så här tyckte Doré att Jesus borde sett ut. Jag också.
Jesus kan inte ha varit mörk, grov och korthårig.
"Inte i min värld", som ett barnbarn brukar säga.




Hur kan man ändra den bild man i alla tider har haft av någon /något? Det går bara inte. Även om det är troligt att Jesus var mörkhyad, grovlemmad och kortklippt är det inte min bild av Jesus. Hur Jesus hår såg ut kan man undra. Han var säkert mörk, men var han  långhårig eller korthårig?






Här var det lite olika hårlängder..




"Vad hårlängden bland judiska män i Palestina beträffar fanns en gammal tradition att bära långt hår (och skägg), som regelbundet klipptes. Detta betyder dock inte att man hade kort hår, snarare att man ansade topparna. Enligt de traditionella bestämmelserna skulle man låta håret vid tinningarna växa fritt utan att klippa det (3 Mosebok 19:27; jämför hur ortodoxa judar ser ut än i dag)."  (Saxat ur en artikel)




Judar vid Klagomuren

Ortodoxa frisyrer med tinninglockar.




Min, och många andras, Jesusbild ser naturligtvis ut som Dorés! Inte så konstigt när det är så vi blivit matade ända från söndagsskolan, vi som gick i sådan. Finns det någon söndagsskola förresten? Med flanellograf? Där klistrades Jesus in, ömsom på vattnet ömsom på berget. Ett praktiskt hjälpmedel.






Här går Jesus på vattnet. Eftersom jag är lite petig tycker jag nog att
den kraftiga vinden som rört upp havet borde ge lite fladder i långskjortan!





Över till något helt annat.

I går kväll upptäckte jag att Timjans ena övre hörntand saknade ungefär en tredjedel. Gjorde det ont i tanden? När hade det hänt? Måste den dras ut?

 



Katten behöver tydligen bara hörntänderna för att döda eventuellt byte.
Timjan är en duktig jagare och kommer ofta med möss och dessvärre
även fåglar. Om en tand dras ut dör kanske bytet bara till hälften?



Letade på nätet och i de kattböcker vi har. Tanden måste dras ut. Jaha, så lagom roligt både för oss och för Timjan. Så fort det är något litet fel på en katt kostar det minst ettusen kronor. Veterinären ringdes i morse och vi fick en tid. Tanden fick sitta kvar! Det är tydligen ganska vanligt med brott på just katthörntänder och detta var ingen ny skada konstaterade veterinären. Så länge Timjan äter och inte verkar ha problem så "avvaktar vi".  Om tanden hade behövt dras ut hade det kostat tvåtusen kronor! En rotfyllning, det går att göra, kostar ungefär femton tusen! Det hade vi aldrig gjort på en katt, någonstans får man dra en gräns. Ut med tanden så småningom, ingen rotfyllning där inte.






I verkligheten har Timjan två örontippar också - katter måste vara
det svåraste som finns att fotografera. Bilden har ett par år på nacken
men dagens Timjan är lika vacker, men en tredjedels tand fattigare!




Vi är tacksamma att det inte var ett akutbesök, sådana har vi också varit med om och det kostar alltid en förmögenhet. En gång svalde en katt en geting, tuggade fradga och fick andnöd.... Det var en söndag = några tusenlappar. 




Ett stick kan kosta pengar, åtminstone om
en katt får sticket i svalget - en söndag!




I kväll är det konsert i Malmö. "Cosi fan tutte", konsertant, det ser vi fram emot.



"Cosi fan tuttes" skapare som aldrig avporträtterades framifrån
eftersom han skelade rejält på ena ögat.



I morgon fyller käre maken år, då blir det kortblogg.
I dag blev all text centrerad igen - så blev det denna gången = makens favorituttryck!




Må så gott alla ni därute önskar


Skogseva



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0