Brutet kontaktnät

Sätt en man i en grävare och han kapar ofelbart vår telefonledning. Så även i dag. Det är stora grävningsarbeten på gång utmed vägen mot Genarp och där någonstans i djupa skånemyllan ligger en kapad telekabel. I den kabeln skulle en massa samtal till oss här i skogen rinna fram. Nu rinner de ut i jorden i stället. Löfte från Telia om en hopknuten kabel den tolfte. Den tolfte!!  Och nödsituationer då? Vi ligger i radioskugga och mobilerna fungerar inte hos oss, ska vi maila efter eventuell ambulans om det händer oss något? Nävisst nä - det går ju inte heller. Hur kan det ta Telia tre dagar att fixa en kapad kabel? Obegripligt. Förra gången kabeln kapades var vi utan telefon ett par veckor, det kändes som att leva i dödsskuggans dal ungefär. Avskurna från omvärlden. Tur att tidningsbudet orkade leta sig hit.




Trogen leverantör - i ur och skur, storm
och ishalka..


Ovanstående malör gjorde mig, om inte furiös, så i alla fall lätt irriterad, så när vi kom hem från träningen vid lunchtid kastade jag mig ut i trädgården för att hacka ihjäl några mullvadar. Högarna är många och jag har inte lyckat lura ett djur i fällan på länge. Nu krattade jag ut alla högar, grävde gropar som en galning, gillrade fällor och stoppade in i de förhatliga gångarna och dekorerade sedan med upp och nervända pytsar plus en kartong över fällgroparna. Snyggt men inte pråligt, som vår mamma brukade säga.





Fiffig fångstmaskin felar ibland.


Passade på att inspektera lite i trädgården och det ser ut som om rosorna har farit illa i vinter. Många grenar bortfrusna på våra "Iceberg" och stora delar av vår "Maidens blush" har hamnat i en eller flera rådjursmagar. De ska också överleva vintern, men måste de äta just rosor? Trist när halvmetrar av rosorna försvinner i deras magar. Kan de inte nöja sig med att äta av solrosfröna som alltid är framdukade i fågelborden?





Ljuvligt ljuvliga "Maidens blush".


Irritationen över Telia, mullvadarna (båda klassificeras numera som ärkefiender) och stubbade rosor drog igång ett migränanfall hos mig. Min migrän är en snäll sak som bara ger mig lätt huvudvärk, men den förvarnar med ytterst obehagliga blixtar och synbortfall på höger öga. Efter en stund kommer huvudvärken på vänster sida, lätt bultande, fullt uthärdlig. Oftast behöver jag inte ens ta något smärtstillande. Det obehagligaste är faktiskt synbortfallet. Blind på höger öga en stund - inte roligt.






Huvudvärk kan komma plötsligt...


Måndag - träningsdag! Träningspasset skedde under övervakning av vår trevliga instruktör, Lotta. Hon skulle efter våra tio gånger kolla så att alla rörelser utfördes på rätt sätt och jag fick dessutom ytterligare en maskin för "Trädgårdsmusklerna". "Trädgårdsmusklerna" sitter hos mig i ryggen i midjehöjd och är alltid de som först gör sig påminda i min kropp när grävnings-/krattnings-/ansningsarbetet dras igång på våren. Maskinen var ytterligt lätt - man vickar lite fram och tillbaka i en stol - men det kändes duktigt i musklerna!




Är detta månne "Trädgårdsmuskeln"?


Nu ska jag sätta mig i soffan och sura över telefondöden medan maken steker middag åt oss. Sallad - vad annars.





Trösterik mat?


Av någon anledning har internet fungerat av och till i eftermiddag därför kommer även i dag en blogg, men om nätet är ur funktion i morgon.... ja, då får ni ta till en god bok i stället.



På återseende


Skogseva

Födelsedagar


Ett nytt litet flickebarn är fött i släkten. Såg sitt första lampljus tidigt i morse. Föddes av en maginfluensasjuk mamma! Det gick det också.





Tiderna har inte förändrats vad gäller
babyfärger, blått för pojkar, rosa för flickor.



Det får mig att minnas mina egna tre förlossningar.

Första barnet, en son, föddes 1962. Då var det stora vattenlavemang som gällde för att man skulle föda "rent". En och en halv liter om jag minns rätt. Som skulle ut igen under stor vånda.


Visa full storlek

Den här är så föråldrad att man kan använda den
i leken "Gissa föremålet".


All könsbehåring skulle bort och rakades av med rakhyvel som lämnade små, små blödande sår. Allt skulle vara rent. Man skurades ljusröd i ett badkar av en beskäftig och hårdhänt personalkvinna. Inget upphåll för att det råkade komma en värk inte. Tjafs. I födelserummet lämnades man ensam med sitt onda. Timme ut och timme in. Pappor var inte tillåtna att närvara - vad skulle de där och göra. Pappor = besvär. Då och då tittade en människa in och tryckte en trätratt mot onda magen. Sedan - ensam igen.




Kördes hårt in i magen - eventuell värk
togs ingen hänsyn till.


Jag minns att jag kröp runt i förlossningssängen, där skulle man nämligen hålla sig, fick inte lämna den. Opraktiskt för personalen om man var uppe och sprang när de skulle lyssna i tratten. Plats och ligg! Lustgasmaskinen drogs in i rummet mot slutet av förlossningen. Inte förrän det precis var dags att trycka ut barnet var personalen på plats. Drog ut gossebarnet, tog honom med sig och gick igen. Återsågs i en glaskärra när jag kördes till eget rum, blodtrycket var högt. Gossen åkte till rummet med övriga nyfödda. Jag kan inte minnas ett vänligt, uppmuntrande eller tröstande ord. Kallt, kalt och sterilt. 




Kalt och sterilt. Otrevlig miljö för
bakterier och barnafödande kvinnor.


Andra barnet, en dotter, föddes 1965. Det stora vattenlavemanget hade krympt till en liten histora, stor som en tandkrämstub. En klar lättnad. Den skrubbande damen och badkaret hade ersatts av en dusch som man fick klara av på egen hand. Rakningen var minimal. Pappor var tillåtna att närvara och medverka. Så blev det emellertid inte. Jag befann mig redan på  BB, var inlagd sedan ett  par dagar för  högt blodtryck och äggvita i urinen.

 


Uthärdligt även under en värk.


På natten satte förlossningen igång och tanken var att jag skulle ringa efter barnafadern som alltså skulle närvara. Telefonnumret var bortsopat ur min hjärna! Kunde inte vårt eget telfonnummer! Kunde inte ringa efter den blivande tvåbarnspappan! Personalen var inte till någon hjälp. Tänkte minsann inte gräva fram vårt telefonnummer. Seså, nu måste vi upp till förlossningen! Det får vara, du klarar det säkert själv! Och det gjorde jag ju. Helt klart oftare besökt av trattdamen, jag var ju lite grand i riskzonen. Glada tillrop och uppmuntran fanns inte då heller - det hade helt enkelt inte blivit modernt! Inte i Malmö i alla fall! Det tog bara ett par timmar att föda dottern, så lustgasen hann aldrig plockas fram. Jag hann aldrig tära på det förrådet. När dottern var född visades hon upp - och bars bort. Återficks inte förrän vi åkte ner på avdelningen igen.


Förlossningsrum

Så här fint minns jag inte att det var...


Tredje barnet, en dotter, föddes 1971. Här skulle protesteras! Jag skulle vägra lavemang och vägra att vara ensam med min smärta i ett urtråkigt förlossningsrum. Jag skulle inte rakas. Jag skulle inte ligga där timme efter timme utan glada tillrop. Jag skulle stanna hemma så länge jag bara kunde. Jag skulle föda på mitt eget sätt - nästan. Steg upp på morgonen när jag kände att något var i görningen. Duschade och tvättade håret. Lade makeup - viktigt!




En snygg ögonmakeup kanske
inte underlättar förlossningen
men försvårar inte heller.


Inget mer hände, lade mig igen och sov några timmar. Dagen förflöt lugnt och utan ont. Det var fars dag så vi åkte och gratulerade farfar. Åkte hem och lagade spaghetti och köttförssås. Nu hände nog något. Något började kännas och aptiten var inte så stor. Mormor som skulle passa de stora barnen tillkallades. Men nu måste vi nog ge oss iväg. Hann precis in. En kvinna ropade mina data som jag bekräftade medan en annan satte en skjorta på mig och en tredje rullade fram en bår. Snabbt upp till födelserummet där barnet föddes medan jag lyftes över till förlossningssängen. Kvickt och lätt! Dramatiskt men odramatiskt. Jag styrde själv min förlossning. Aldrig mer skulle någon få bestämma över min kropp! Det klarade jag bra själv. Efteråt mådde jag utmärkt och barnet också. Jag var fortfarande fräsch med hår och makeup på plats!




Min kropp bestämmer jag själv över så
länge jag har talet i behåll.Får se hur
det blir när jag blir gammal. Måtte jag
vara lika stursk då.



Dagen är regngrå och disig - en riktig skånsk tidig vårdag. Mullvadshögarna ligger som fula bruna vårtor i gräsmattan och talgoxarna drillar. Katten Timjan är orolig och ska ömsom ut ömsom in. Blöt som en mollusk får han torkas torr med hushållspapper som vi är storkonsumenter av.

Eftermiddagen ska få förflyta stilla. Maken möblerar om bland böckerna, som återigen blivit lite för många. En del ska transporteras bort, sorgligt...




En god bok kan dessutom vara vacker..





God eftermiddag och god middag önskar


Skogseva

Mässa för en smutsvit Helleborus

En tur in till Malmö för ett besök på villa- och trädgårdsmässan. En dyr historia - fyrtio kronor i parkeringsavgift och två gånger etthundratrettio kronor i inträde. Bara för att titta på samma smutsvita julrosor som visades i fjol! Och samma fröstånd med samma fröer, samma hoyasällskap i samma stånd som i fjol, samma pelargonsällskap i samma stånd som i fjol - förmodligen samma hoyor och pelargoner som i fjol också.




Hoya carnosa - är vacker och väldoftande och otroligt
kladdig. Det rinner rejält med nektar från blommorna. 


Helleborus förstår jag mig inte på. Dessa tråkiga blommor som alltid tittar ner i backen och alltid har smutsfärg. Smutsig vit, smutsig rosa, smutsig lila. Om man vill ser hur blomman faktiskt ser ut (jag vet inte varför man skulle vilja det), får man lägga sig ner på marken. Möjligtvis kan man imponeras av deras relativa tapperhet. Blommar, icke som det sägs till jul, men i januari/februari. Jovisst - tappert.





Jodå - på nära håll är den fin, men den visar ju aldrig
upp sin skönhet.


I villaavdelningen var det samma värmepannor, samma  "prydnadsspisar", som eldas med någon slags vätska, och en rasande mängd av badkar, armaturer och köksskåp. Badkar med en glassida. Det var nog den enda nyheten - ett fynd för en exhibitionist.





Jag föredrar badkar utan glas. Detta är snyggt.
Från italienska (naturligtvis) Boffi.


Ingen mässa utan demonstrationer av mirakelmedel, mirakelmetoder och mirakelredskap. Det är alltid en liten kortväxt göteborgare som demonstrerar miraklet. Mirakelfönsterskrapan - liten tjock göteborgare. Mirakeldammsugaren - göteborgare med kolsvart färgat hår. Mirakelmattan som suger åt sig smutsen - stor göteborgare med tordönsstämma. Gemensamt för alla är en göteborgsk svada som oavbrutet rinner ut mellan deras läppar. I tre mässdagar. Beundransvärt!





Det finns nog i alla fall tre göteborgare som
har rejält ont i halsen på söndag kväll.



Lite kompletteringshandling krävdes trots veckohandlingen. Vi är, som jag sagt tidigare, storkonsumenter av ägg. Det går åt trettiotre ägg i veckan - för två personer - ett svårslaget rekord. Äggröra varje morgon, måtte jag inte tröttna innan idealvikten är nådd. 



Vi borde nog satsa på en egen hönsfarm
om vi ska äta så mycket ägg. Enligt maken
måste vi ha minst trettio höns för att vara
självförsörjande.


Till äggröran tre rejäla skivor rökt eller kokt skinka. Det blir många paket skinka i veckan. Skinka kan vara god eller hemsk. Den hemskaste är, förmodligen, gjord av hoppressade bitar och har ett överdrag av något obeskivligt slemmigt. Sådan köpes icke. Men några skivor av Jakobsdals (ett göteborgsföretag) rökta skinka går bra. Allt är ju numera, dessvärre, färdigskivat och förpackat i något slags normalstora paket. Mannen, som i min ungdom stod bakom köttdisken, med den vita båtmössan käckt på sned, är utdöd. Stendöd. Kommer aldrig åter. Han som med hurtig röst sade: "Och hur många skivor vill frun ha, åtta kanske?" och så skivades det upp åtta eller elva skivor. Eller två. Man önskade och det verkställdes. Till flydda tider återgår min tanke än så gärna! En del var bättre förr.





Oj då.. .De som stod i butiken på 50-talet
var lite snyggare. Inte fullt så blodiga...



Helgfrid har infunnit sig, brasan värmer gott, maken står i köket och lagar mat, katterna sover. Tillvaron är behaglig.
Rapport har inkommit från yngsta dottern: Koltrasten hördes i kväll söder om Skurup. Det bästa vårtecknet av alla.



En skön lördagskväll önskar jag er alla mina kära läsare.


Skogseva

Den jag inte blev

Drömmar kan gå itu..

Jag blev aldrig Prima ballerina. Den drömmen slocknade ganska tidigt i mitt liv. Jag fick aldrig sätta mina tåspetsskor på de klassiska dansscenerna. Jag fick aldrig svepa fram i min tutu på Bolsjojteaterns scen, ingen assemblé, inget pas de deux med Nureyev. Ingen plié i Covent Garden.






Alltid lika undersköna rörelser.  Styrka, balans, grace, långa starka muskler - en perfekt dansör. Nureyev så klart.



Jag blev aldrig den stora författaren. Pennan gick inte riktigt min väg. Det fanns för många ord och att välja det rätta var svårt. Meningarna var aldrig tillräckligt vassa. Historierna tråkiga och teman banala. Allvaret aldrig tillräckligt allvarligt och det muntra inte särskilt roligt. Ingen originalitet i det skrivna ordet. Refuserad i det enda alster som synats av ett professionellt öga. Talanglös.






Han blev författare...



Jag blev aldrig fyrabarnsmamma. Det var nära, men jag blev det inte...






Ibland väljer man, av olika anledningar,
att inte föda sitt barn.



Jag blev inte ens blondin. Jag ville så gärna prova. En enda gång i mitt liv. Jag var hos min frisör i dag, men hon avrådde. Det skulle förmodligen inte bli bra. Kanske bli mera åt morotshållet till. Jag skulle nog bli missnöjd. Jag skulle se blek ut och hon kunde inte ansvara... Jag avstod.

Inte ens blondin...





En osedvanligt vacker, och ung, blondin.



Jag får tänka på gamle åklagaren som alltid hyllar medelmåttan. Det är tryggt och lugnt. Medelmåttans värld är den lugnaste av världar. Man vet vem man är och var ens begränsningar finns. Livet flyter fram utan att man ständigt är efterfrågad, jagad, står i centrum.
Det kanske är så - men en liten, liten talang skulle jag nog vilja ha. Nu när jag inte fick bli blondin!


God kväll


Skogseva

Ingen rök utan eld


Om man hamnar på den berömda öde ön och får välja i förväg vad man absolut måste ha med sig (bisarra tanke), vad skulle man välja. Vad skulle du välja? Vad skulle jag själv välja? Skulle jag kunna tänka rationellt och ta med nödvändigheterna. Vad är nödvändigt egentligen. Nödvändigt för att uppehålla livet. Mat och dryck - jovisst. Tändstickor måste man ha. Jag borde veta - jag har ju faktiskt nästan hamnat på en öde ö en gång.




Det krävs mycket mat för att livnära åtta personer under
en dag. Och, av någon anledning som jag inte begriper,
speciellt om man vistas på eller vid havet.



En båttur i skärgården tillsammans med familj och systerfamilj. Det var länge, länge sedan. Mer än trettiofem år. På den tiden rökte jag. Riktigt inbiten rökare. Såg alltid till att cigaretterna var med - och det var de. Två familjer med, då, sammanlagt fyra barn blev en hel drös med människor. Till en hel drös med människor krävdes en jättepackning av filtar, dynor, handdukar, sololjor, mat i form av fast mat för de som hade tänder och kunde tugga normalt, och puréer för de tandlösa i besättningen. Drycker av olika slag, varma och kalla. Kam och spegel för de fåfänga. Och så cigaretterna. De, då, livsnödvändiga.






Nödvändigheter i livet för trettiofem år sedan, numera räcker det med solcreme
och knappt det ens. Jag har slutat med det "aktiva" solande.



Det tuffades ut i skärgården. Långt, långt ut. Det hann rinna mycket vatten under båten. "Svanen" hette hon och såg lite grand ut som "Rundan" i Malmö. Fast vit. Vi åkte i många timmar ut till en vacker och öde ö.




File:Karta över Mörkö från 1803 av S Hermelin.jpg



Utanför Mörkö någonstans finns en ö som
heter Äppelgarn och jag tror att det var där jag
blev så "strandsatt". Storasyster kommer
säkert att rätta mig om jag har fel.




Allt lastades ur båten och vi slog vårt dagsläger på klipporna. Bredde ut oss med dynor, filtar och sololjor. De större barnen lades i blöt och det minsta barnet hängdes upp i ett träd. Av en badrock gjordes en funktionsduglig hängmatta som bebisen stängdes in i. Det var varmt och skönt och förmodligen inte så mycket luft inne i badrockskokongen så ungen somnade tvärt. Och så var vi av med några i besättningen och lugnet infann sig. Och rökbehovet.






Nikotintuggummin fanns inte på den tiden.
Det borde det ha gjort.



När jag hade letat igenom packningen tre gånger insåg jag det fasansfulla - Inga tändstickor! Och en öde ö! Man måste i alla lägen vara kreativ, annars överlever man inte. All kreativitet plockades fram och så även en träpinne och en bit drivved. Infödingar har i alla tider (nästan) gjort upp eld genom att snurra en pinne mot en bit torrt trä. På något sätt. Jag försökte. Snurrade och snurrade. Jag försökte tills jag blev väldigt varm om fingrarna. Det var emellertid det enda som blev varmt. Drivveden var kall och omedgörlig. Icke samarbetsvillig det minsta. Jag gav upp. Det gjorde inte rökbegäret.






Att ha ett modernt elddon i fickan är nödvändigt om man inte
behärskar konsten att "snurra fram" eld med pinnar.




Svåger hov upp sin röst och sade sig tro att det nog fanns bebyggelse på andra sidan av den öde ön. Jag var desperat, tvingade med storasyster som färdledare, och så satte vi igång vår expedition. Travade över mossbevuxna klippor och genom barrskogar. Varmt och svettigt, men nödvändigt. Efter en lång vandring under svåra umbäranden (jag fick skoskav) kom vi över till andra sidan av ön. Och - jodå, det fanns urinevånare! Två av dem höll på med något arbete vid en brygga. Att de inte skrämdes till döds när två svettiga kvinnor kom rusande ut ur skogen och började ropa på eld!  Men de visade sig vara vänligt sinnade och donerade en hel ask tändstickor. Med darrande händer kunde jag tända min så hett efterlängtade cigarett och så var det bara att starta återtåget. Expeditionen hade lyckats och bytet återfördes till baslägret. I triumf!







Tändstickor har vi nästan aldrig hemma.
Däremot braständare till just brasan och
till alla de stearinljus vi tänder året om.



Efter den svåra strapatsen fick vi så den välbehövliga fikan. Den kokta bebisen plockades rosig och glad fram ur sin badrockskokong och fick sin puré och de barn som legat i vattnet kallades upp för att äta stora ostsmörgåsar och för att deras skrynklig hud skulle återta normalt slätt utseende. Och jag, mest tillfreds av alla, bara rökte och rökte...






...fimpade för gott gjorde jag
för länge, länge sedan. Tack
och lov.



I kväll är det konsert: Dvoràk, Liszt, Bruch, Beethoven, Ravel. "Feel good-konsert". Ja, det återstår att se och höra.




God eftermiddag önskar


Skogseva

Chokladblomma och Skalbagge

I den stora men tämligen usla ICA-butik vi handlade i i går finns även en lite bokavdelning. I bokavdelningen var det rea. En del vanliga böcker som bästsäljande deckare av Liza Marklund, jätteböcker om chokladkakor och chokladdesserter, föräldraböcker som "Nannyboken" och ett oändligt antal kokböcker. Barnböcker förstås. Böcker om Halvan, gillad av sexårsbarnbarnet, olika lärasigräknaochläsa-böcker och så Mamma Mu! Denna förmänskligade kossa har i reaboken fått ett sår och blir ompysslad av sin kloke bonde. Den egoistiska och småelaka Kråkan ska hjälpa till men äter naturligtvis själv upp den glass som skulle kyla bulan i Mamma Mus panna. En pippi jag lätt kan identifiera mig med - den boken köpte jag!


Mamma Mu får ett sår med CD



Mamma Mu är nyfiken och pigg
på upptåg men det går galet ibland...




Några böcker fanns på psykologihyllan och däribland en som jag funderat på tidigare, "Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi" av Lisbeth Stahre. Eftersom jag undrat lite över KBT-behandling överhuvud taget, tyckte jag att det kunde vara intressant att se om det däri finns något litet jag kan använda mig av i mitt eget förhållningssätt till mat. Den boken köpte jag!







Viktig eller oviktig bok?



En lustifikation: På omslaget till boken finns en blomma som jag tror mig ha examinerat till Cosmos atrosanguinea "Chokladblomma". Någon djup symbolik i det? "Riktig choklad - för evigt borta. Nöj dig med doften från Chokladblomman!"




Chokladblomma 'Hot Chocolate', Cosmos atrosanguinea 'Hot Chocolate'


Chokladblomma, foto Mats Olsson.
En chokladdoftande skönhet.



Bland bokhögarna fanns också många underligheter. "Sluta kämpa, börja leva", "Erotiska hemligheter", "Leva med hästar", "1001 filmer du måste se innan du dör" och "Magträning för alla". I den sista boken finns bilder på ett stort antal omöjliga ställningar som en kropp kan ställas, sättas och läggas i. Varje ställning har ett namn som "Halvmånen", "Plankan" (i många olika steg), "Fällkniven", "Sidocrunches" och "Död skalbagge". Allt ser lika plågsamt och omöjligt ut. Naturligtvis inte för de som utför rörelserna på bilderna. Trådsmala Trettioåringar. Men för mig. Icke Trådsmal Sextiofemåring! Den boken köpte jag! Jag ska bli av med magfettet, så här ska göras Skalbaggar och Fällknivar dagligen!







I den här boken finns många magplågor...




 

Magövningar, bryggan

...som "Bryggan" till exempel.




Det ljuvliga men ganska blåsiga vårvädret vevade igång min längtan efter trädgårdspyssel. På med mina Aigle och tjock tröja, trädgårdshandskar och solglasögon. Fram med krattan. Jag krattade nedfallna grenar i en och en halv timma. Våra två stora almar gick till de sälla jaktmarkerna förra sensommaren och nu faller mängder av smågrenar. Träden ska tas ner med det snaraste och någon slags ersättning skaffas. Det är emellertid inte lätt att ersätta två tjugo meter höga träd. Det troligaste är att det blir pilar eller björkar, som växer ganska snabbt.




Curtain by Poppins' Garden.


En hängpil att drömma om..



Nu ska jag göra en eller ett par "Brädor" eller kanske en "Död skalbagge" före min efterlängtade dusch.



God eftermiddag önskar


Skogseva






Museimus

Kortrapport:

Träning på förmiddagen och var helt ensamma lokalen. Det går bättre och bättre och kroppen känns faktiskt starkare även  om vi inte hållit på så länge. Hoppas att vår utthållighet är god och att vi inte tappar lusten - ännu så länge känner vi oss motiverade.





Motivationssymbol, även kallad morot.



Efter träningen hem för en snabbdusch och sedan ilade vi in till Malmö för att gå en sväng på muséet. Det var några år sedan sist och vi var nyfikna på eventuella omändringar där och på deras fasta konstutställning. Det var inga revolutionerande omändringar precis - rävarna stod och glodde på samma gamla, väldigt döda höna, som de gjorde när jag var barn för sextio år sedan. Redan då hade den varit avliden länge, den sköts redan 1901. Inte undra på att den ser sliten och trött ut!






Kan platsa bland de uppstoppade rävarna.
Denna ser fräschare ut än den där befintliga hönan.



Det nyaste tillskottet på muséet var en liten grotta där man genom en knapptryckning kunde starta en jordbävning. En ljud- och känselupplevelse. Räligt, för att uttrycka sig på ren skånska! Den "äkta" bävningen låg för nära i tid för att jag ville bli påmind om hur det lät och kändes.
"Fiskavdelningen" är ganska fin och definitivt utvidgad sedan jag var barn då det simmade några trötta torskar och inget annat i de, för mig som litet barn, så skrämmande akvarierna. Vi hade turen att få se en av huggormarna äta upp en liten skär musunge. Dramatik i litet format.





Mumsig musunge - mat  för en huggorm.



Om jag ska recensera museibutiken får den tre stjärnor av fem, medel alltså. Verkligen inget överdåd. En del bra litteratur, alldeles för lite övriga saker. Brioleksaker är väl inte det jag skulle leta efter i en sådan butik, men det fanns i alla fall.




Hör taxen hemma i en museibutik?



Museibutiken, Slottsholmen

Ganska tråkig för att vara en museishop.


Veckoshopping i ICA Maxi i Västra hamnen, stor affär - men, nej. Maken packade just upp den ruccolasallad vi köpte där och den ska lämnas tillbaka i morgon. Den måste ha varit död redan före hemtransporten!



Middagen i form av färdiggrillade revben och sallad väntar. God kväll önskar


Skogseva

Nostalgia

I fyrtiotalets Malmö fanns det gott om barn. Det kryllade av barn och småungar. I hyreshusens små lägenheter trängde familjerna ihop sig med sina stora barnkullar. Tre barn var inte så många, fyra och fem vanligt. Oftast i tvårumslägenheter, tre rum - rena lyxen! Barnen fanns överallt - i trappuppgångar, parker, på gator och gårdar. Fast i trappan fick man inte leka, då kom farbror Blixt och mullrade och då flydde man snabbt ut på gården igen. Farbror Blix var gårdskarl och rensade igensatta toaletter, fixade rinnande kranar och morrade åt oss ungar om vi vågade oss ut på den lilla gräsmattsplätten som hade ett lågt gult (tror jag) staket runt omkring och en grön skylt där det stod:



Gräsmattan får ej beträdas


Gräsmattan var en grön prydnad framför huset och nåde
den som satte sin fot på den. Vi balanserade på det låga räcket
som omgärdade den och om man föll ner på fel sida och
trampade på det gröna tittade man sig snabbt omkring för
att se om någon hade uppmärksammat den begångna synden.




Leka fick vi göra på gården. Gården hade, och har, 5-våninghus på tre sidor och var vår skyddade och ombonade lilla värld. Sju trappuppgångar mynnade ut på gården. I varje "trappa" bodde mellan tio och trettio(!) barn i varierande åldrar, så lekkamrater saknades aldrig. En del av barnen var förstås stora, för oss redan tanter och farbröder som vi småflickor neg för. I adertonårsåldern fick de bidra till familjens försörjning om de inte "studerade".  I bostadsbristens Malmö fick ungdomarna snällt bo hemma till långt upp i åldrarna och det i trånga lägenheter. Det krävdes nog en hel del tålamod både från tonåringarna och föräldrarna för att klara av det.






Unga flickor var kopior av sina mödrar. Tonårsmodet
kom inte förrän på 50-talet med Gunilla Pontén.



"Våra" hus stod färdiga 1945 då vår familj flyttade in. Då var jag två år och storasyster fem år. Modernt och fint var det i lägenheten med badrum, gasspis och kylskåp. Tvättstuga i källaren med en stor gaseldad tvättmaskin, vådsamt bullrande centrifug och ett torkrum med lika bullrande fläkt. Tvättmaskinen  fick fyllas på med vatten upp till en viss nivå, tvättmedel hälldes i  och sedan fick man vakta termometern och stänga värmen vid rätt temperatur. Maskinen skulle gå ytterligare en stund och sedan tömmas på vatten. Efter det tre sköljningar minst. Krana i och tappa ur för hand. Det tog sin lilla tid att tvätta och det blev mycket spring - upp och ner.






Persil var tvättmedlet som användes
 - om jag minns rätt.


I källaren fanns också ett mangelrum med en stor stenmangel som kunde klämma fingrarna av en, och ett piskrum där man piskade mattor. I piskrummet en fläkt som var så stor och så farlig att jag fortfarande känner obehag vid tanken på den. Renligheten stod högt i kurs och det var ett ständigt tvättande, manglande och piskande bland husens kvinnor. Med jämna mellanrum kom Aniticimex och lyfte på madrasserna och tittade bakom tavlorna efter oönskade djur. Man kan tänka sig vilken skam det hade varit för en hårt slitande hemafru om något litet kryp hade hittats.






Här lektes det på gårdarna vid Regementsgatan så det stod härliga till. 25:ans ungar
låg i ständig fejd med 27:ans, mest i form av munhuggning och utslängda glåpord.
Biltrafiken var sannerligen inte störande på fyrtiotalet och de miljövänliga spåvagnarna
hade ännu inte skrotats av de dåligt framsynta styrande!



Bland barnen på gårdarna fanns det självklara ledare och på vår gård hette hon Rita. Rita var snäll. En lekledare av stora mått. Hon organiserade, styrde och ställde. Hon arrangerade teaterpjäser och fick oss alla att tigga oss till en slant för inköp av kräppapper i ljusblått, gult, rosa, grönt. Sedan syddes det för brinnande livet nere på gården. Små kjolar och liv i kräppapper. Det snurrades till små kräppappersblommor att ha i håret. Kronor till prinsen och prinsessan klipptes av "guldpapper". Den kungliga karossen drogs av två större pojkar som inte var pigga på att klä ut sig, men som kunde tänka sig att agera hästar.






Någon förälder ägde tydligen en kamera och förevigade det kungliga följet.



Gatorna var lika självklara lekplatser som gården. Ville vi ha ytor var det gatorna som gällde. Där spelades brännboll och hoppades långrep. Det var inte många gånger vi behövde hoppa upp på trottoaren för att släppa fram en bil. Inte heller var det många bilar som stod parkerade - bil var inte var mans egendom. Gatubullret ganska lågmält.






Rgementsgatan i höjd med Borgarskolan. Lindarna står fortfarande på plats.
De fälldes för att bilarna skulle ges bättre plats, om jag inte minns fel.
Biltrafiken är inte så överväldigande precis.



Nu börjar snart nostalgiska tårar falla i tangentbordet och jag tror inte att det tål väta därför säger jag: "God eftermiddag på er alla".


Skogseva

Lervälling och rotmos

Nu är så gott som all snö borta från våra höjder och vägen är en enda lervälling som snabbt och effektivt täcker alla bilar med en ful gråbeige sörja när man kör på den.
Maken och jag har gått en långpromenad och med tanke på vägarnas utseende är den enda tänkbara fotbeklädnaden just nu stövlar. Längre fram när tjälen gått ur marken och det börjar torka upp är det svårare att välja ett bra fotplagg för vandringar. Jag är ägare till ett par sköna kängor som köptes för nio år sedan för tvåhundra kronor! Ett sanslöst fynd. Sköna som aldrig det - vintertid kan de gå många mil med mig utan att trötta ut mina fötter. Men vår och sommar är de lite varma och tunga. Ett par riktiga vandringskängor måste inhandlas.






En Lundhagskänga är en dyrgrip som får vårdas ömt,
men då håller den nog den tid jag har kvar att vandra.



En promenad togs även i går eftermiddag när dotter och svärson och vackra svarta Arwen kom. Arwen var glad och skuttig och sprang fram och tillbaka över vägen framför oss. En pinne tuggade hon i sig så att flisorna flög omkring. Det skulle visa sig inte så nyttigt, på morgonen låg det en liten illaluktande hög med flisinnehåll i hennes korg. Hon fick en frukost bestående av gårdagens gratängpotatismos att bädda in eventuella kvarvarande flisor i.






Alla hundar kan misslyckas någon gång...






...katter misslyckas hela tiden!


Gårdagens soppa var jättegod och likaså Walewskan. Vingelédesserten kommer jag inte att göra om men vi hade i alla fall roligt när vi försökte ta oss ner i den. Några dynamitgubbar hade varit oss till stor hjälp. Geléet var hårt! Erbjöd mycket tuggmotstånd! Jag ska nog fortsättningsvis hålla mig till de vanliga gelatinbladen och inte pulver. Jag kanske räknade fel någonstans.





Serveras med fördel till vissa gelédesserter.



Det blev en del drinkar och ganska mycket vin också. Och mycket prat. Vi drällde i säng halv tre i natt! Inte så pigga på morgonen precis. Men upp och hoppa och stek bacon och tillverka äggröra! Grädda bullar och fixa mjölkkaffe! Fram med juice, ost och skinka. Livsandarna återvände faktiskt, sakta men säkert. De drog sig emellertid lika snabbt tillbaka när frukosten var aväten och dotter och måg vände åter mot Helsingborg. Det var skönt att krypa upp skavföttes i soffan med en filt över alla "skavfötterna".



Pläd Lawrence Pearl


En pläd över fötterna är nödvändig när man
ligger på soffan, ju lurvigare desto bättre.
Katterna gillar det också! Om pläden inte är
lurvig från början blir den det garanterat
med tiden.



Nu tänker jag tända en brasa och låta resten av eftermiddagen förflyta i lättjans tecken. I dag ska vi sona alla matsynderna från i går. Det blir till att sona med rotmos och fläsklägg! Inte så svårt tycker vi.



God eftermiddag önskar


Skogseva 

Kort och gott

Så hände alltså det som befarats. Pakistans regeringen har på det fegaste sätt förhandlade bort flickornas skolgång mot vapenvila. I tidningen står det inte om det är skolgång överhuvud taget, eller om flickebarnen ska tillåtats att gå något år. Som sagt  - kvinnofientlig politik i allra högsta grad. En kvinna är intet värd och ska inte ens få lära sig att läsa och skriva. Det är så upprörande att jag blir fullkomligt rasande. Vad ska vi göra - vad kan vi göra?  Kan inte Sverige göra något, kan inte EU? Bryr vi här i Sverige oss över huvud taget, eller blir det kanske bara ytterligare ett eländet som vi med en suck lägger åt sidan? Jag avskyr feghet!





Vi lever i rymdåldern och ändå finns det
platser på vårt vackra men sargade klot
där små flickor inte ska få lära sig att läsa
och skriva, och alltså aldrig får uppleva
den fantastiska känslan när man knäcker
koden till det skrivna ordet.



Jag undrar så hur en fundamentalist eller taliban ser ut på insidan. Om jag får gissa tror jag att de är svarta och röda. Svärtan kommer av allt deras hat och det röda är den infernaliska glöden i deras fanatiska tro.





Talibaner och djävulen är säkert släkt
med varandra. Sprider skräck, elände,
hemskheter och terror. För och emot religion.



Fanatiker av alla slag är ett elände. Religionsfanatiker är något av det mest skrämmande som finns. I religionens namn har många hemskheter skett. Tro kan emellertid inte tvingas på någon med hugg, slag, förbud eller med skrämseltaktik. Tro kommer inifrån och av övertygelse. Ingen Taliban eller "Kristi brud" kan tala om för dig eller mig vad vi ska tro på. Om vi ska tro något.



pakistan-swat-taliban-sword-11052007.jpg

 En Allahs budbärare?
Fotot är från Swatområdet.







Något helt annat, trevligare och mer upplyftande.


I dag ska vi ha äldsta dottern och svärsonen på "finmiddag". Vi ska äta:


- Liten inledande "getosthistoria" och en Dry martini.






- Creme Ninon. (Om ni inte har ätit det så kan jag berätta att det är en grön ärtpurè som man häller champagne i när den serveras. Mycket gott!) Till soppan serverar vi ett litet flarn av parmesanost.






- Sjötunga Walewska.






- Kapkrusbär i vingelé.







Som ni förstår är detta inte hopsvängt på fem minuter, därav denna korta blogg. Jag lovar att berätta om det blev gott!
(Bloggen blev ännu kortare än tänkt - mina ord svävar som vanligt ute i cyberrymden, att jag inte kan lära mig...)



Må väl ni som tänker äta blodkorv till middag!


Skogseva

Bokhållare

Vi återgår till ämnet bokhyllor.

Vi flyttade in i detta huset för nio år sedan. Maken passade väldigt lämpligt på att vara borta när lådor och kartonger skulle packas upp. Hittade en konferens någonstans och flydde hemmet. Storasyster har aldrig varit scout, men ändå alltid redo - en klippa. Hon kom tillskyndande och stor uppackning inleddes. Glas och porslin, pytsar och bunkar, kläder och dukar. Varje pinal fick en ny plats. Så kom vi till böckerna. Bokhyllorna var uppmonterade, det var "bara" att sätta upp ca trettio hyllmeter böcker. Vi började ordentligt uppifrån längs till vänster med A, nämligen Ahlin och så lyftes Alfvén, Atwood, Austen, Bergman och alla övriga på A och B på plats. Blixen låg i kartongen och väntade på sin tur. I andra änden av bokhyllan hade vi stoppat in alla lexikon, där var nästan klart.






Karen Blixen hade syfilis i många år
och kunde till sist, skrev hon själv,
bara äta ostron och dricka champagne.
En diet som knappast gör en fet, vilket
som synes fru Blixen icke heller var.



Tre hyllplan var fulla av skönlitteratur och vi började på det fjärde. Då såg jag till min fasa att alla bokhyllorna lutade utåt och hotade att välta över oss!  Ingen hade tänkt på att huset är gammalt och golven sneda och vinda. Bokhyllornas övre delar lutade cirka sju-åtta centimeter inåt rummet! Man kan tala om överhängande livsfara! Bokhyllor med böcker vägde inte så lite. Storasyster placerades som mothåll, medan jag rusade omkring som en galning för att hitta något hårt, tunna brädbitar till exempel, att lägga under framkant på hyllorna. Fanns inte! En tumstock fick offras. Kapas i längder om fem centimeter och matas in under benen på varje sektion. Bråttom! Bokhyllorna lutade vådligt och storasyster fick trycka mot duktigt och länge för att jag skulle kunna peta in tumstocksbitarna. Fyra ovanpå varandra. Svettigt för syster och svettigt för mig.


BLACK+BLUM - JAMES THE BOOKEND, Svart bokstöd

Min syster höll emot den nästan fallande
bokhyllan så att hon blev lika mörk i ansiktet
som gubben ovan är över hela kroppen
!



Till sist kunde vi pusta ut när vi hade kollat med lodstocken att bokhyllans övre del snarare lutade in mot väggen än utåt rummet. Av tumstockens två meter återstod fyrtio centimeter - resten låg (och ligger fortfarande) under bokhyllan!






Om man vill vara dramatisk (och det vill man)
kan man säga att om inte tumstocken hade funnits
hade inte heller min syster och jag gjort det i dag
.



Om man vill ha ett tjusigt och enhetligt hem ska man inte ha någon bokhylla. Åtminstone inte i sitt vardagsrum. Åtminstone inte enligt inredningstidningarna. Ett rum särskilt inrett till bibliotek är tillåtet, men man ska inte belamra sitt vardagsrum med bråte som böcker. Väggarna ska vara rena med, möjligtvis, en tavla som ett blickfång på en oändligt hög vit vägg. Bokryggar är oroliga och färgglada. Störande inslag i miljön. Man ser inte många bokhyllor i inredningstidningar. Inte heller förfulande apparater som radio och tv. Det ska vara stora släta ytor, enhetliga färger och absolut inget krimskrams. Människorna som bor i de miljöerna läser aldrig en bok, tittar inte på tv och lyssnar inte på radio. De har förmodligen inte tid. Får ägna all ledig tid åt att ta bort fläckar från de vita sofforna och putsa bort fingeravtryck från de rostfria dörrarna på kyl och frys. Eller dammtorka de öppna hyllorna i köket, där porslin och kastruller står exponerade för damm och smuts. 






Ibland får man offra det praktiska för det sköna,
men jag skulle inte vilja ha öppna hyllor i mitt
kök. Det är ett för stort offer!



Jag känner en person som skrotade sin bokhylla och kastade nästa alla böckerna - de var ju redan lästa! Överbliven liten skara flyttades till ett rum där de inte störde med sin fulhet. Finhet före Fulhet. Jag tycker om det vackra och det rena, men nåde den som tar mina böcker ifrån mig, de må se hur skräpiga ut som helst!





En inredningsdetalj med dubbelfunktion.
Vackert att se på och förhoppningsvis
med läsvärt innehåll.



På nattygsbordet ligger just nu (och skräpar): Ann Heberlein, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", och två tunna Joyce Carol Oates, "Våld" och "Djur".  Spännande! Men först ska jag läsa färdigt Majgull Axelssons "Is och vatten, vatten och is". Det var länge sedan jag läste något av henne, men det är en kvinna jag gillar. Inga rosenröda skildringar där inte. 



En skön kväll med en god bok i händerna önskar jag er mina trogna läsare.


Skogseva

Uppåt väggarna


Så var den då äntligen klar. Den nya väggdekorationen. Pang, bom - på med lite extra färg! Sikta och måtta - dit med några urklipp - FÄRDIGT!

Med tavlan fortfarande i vått tillstånd skruvade jag i ett par skruvar, letade rätt på metalltråd, snurrade fast den runt skruvarna, stånkade och stönade - UPP PÅ VÄGGEN MED DIG!






Och nu är nu det nya konstverket placerat!  En eklist ska nog sättas på.



I tavlan är både Per Kirkeby och Salvador Dali återanvända. Jag kan alltså skylla på dem om konstverket inte faller folk på läppen. Praktiskt!  "Ful färg - Nä det är inte jag som valt den, det är salvador Dali."  "Konstig form - Tja, han är lite märklig den där Kirkeby." En liten fårskalle som sitter i den grå "dutten" är ett foto och för dess eventuella fulhet vet jag inte vem som ska lastas. Maken undrade när jag skall måla nästa tavla. Aldrig - känns det som. Men jag vet hur det är. Redan om sex, sju år kommer inspirationen att kasta sig över mig, staffliet bäras in och färgtubernas användbarhet att inspekteras. Mitt dilemma är ju, som jag sagt, att överföringen av de stiliga bilderna i min hjärna via armen och handen ut till duken, inte fungerar tillfredsställande.






Katten Timjan och fårskallen Selma hälsar på varandra. Det blev dock ingen
varaktig vänskap - Selma vaktade sina lamm och stångade bort Timjan,
som inte gärna gick in i hagen efter det.



När jag tittar på tavlan som hänger över lågdelen i vår bokhylla kan jag inte undgå att reta mig lite på Ikea. Jag trodde att jag hade slutat tänka på det, men nu blev jag påmind. Lågdelarna i bokhyllan är nämligen inte lika djupa som högdelarna. Hödelarna köptes för femton år sedan på Ikea. En stadig och klassisk modell i ek. Inte en Billybokhylla utan snäppet dyrare och bättre, utan synliga skruvhål på gavelstyckena. Den fylldes med böcker och så gick det några år. När bokhyllan var proppfull, och det inte längre fanns böcker vi ville sortera bort, var det dax att komplettera med ett par nya hyllor. Hade utgått ur sortimentet! Var förmodligen för dyr, kanske båda att tillverka och för normala Ikeakunder. Fanns överhuvud taget ingen med det hylldjupet, trettiofem cm. Många f-ord sades!






Här har vi en som nog inte kan säga något annat än f-ord!



Det hela slutade med att vi fick köpa Billybokhyllor. Det är absolut inget fel på Billyhyllorna men de är bara tjugosju cm djupa. I början satte vi dem så att framkanten på alla bokhyllorna stod "kant i kant". Då blev det följaktligen ett stort glapp bakom lågdelen. Katterna, som är överallt, gillar att kasta ner saker på golvet. På lågdelen stod, och står, foton och lite andra småprylar. Allt petades ner bakom bokhyllan. Med skrammel och brak. Det är jobbigt att plocka ur böcker och lyfta fram bokhyllor för att hämta fram nedkastade saker. Till slut fick det vara. Sakerna fick ligga kvar. Men sedan ramlade en katt ner... "Lika gott åt honom", sade vi, "han får ligga kvar."  Men det fick han ju inte. Och efter det flyttade vi in bokhyllan helt mot väggen. Nu sticker alltså högdelarna ut sju cm jämför med lågdelarna. Fördelen är att jag får hämta upp porträtt och annat framför bokhyllan i stället för bakom...







Bokhyllorna ska tiga och böckerna tala. Själv skulle jag
vilja tala ett sanningens ord med Ikea!




Nya dammsugaren har anlänt, monterats ihop, testats och godkänts! Den har en fiffig sak som jag inte sett tidigare på en dammsugare. En liten mojäng baktill som man hakar fast dammsugarröret i så att det står stadigt rakt upp om man vill pausa. Normalt lutar man ju röret mot ett bord eller stol eller en vägg och då dunsar det ofelbart i golvet med en smäll. Nu hakar man fast det och det blir på plats. Utvecklingen går sannerligen framåt! Gamla dammsugaren är icke pensionerad utan får tjänstgöra i uthus och bilar.







Jag tror att barndomshemmets dammsugare kan ha sett ut
ungefär som denna, som är från 40-talet.





Jag önskar er en trevlig eftermiddag och kväll.


Skogseva

Kvinnorförakt och kungahus

Om vi förflyttar oss ett antal flygtimmar bort hamnar vi i Pakistan. I utvecklingslandet Pakistan finns ett område som heter Swatdalen. I Swatdalen har mängder av skolor förstörts av talibaner i en kampanj mot ickereligiös utbildning. Regeringen har snuskförhandlat sig till vapenvila med talibanerna i utbyte mot att dessa ska få införa sharialagar i området. Talibanerna har lovat att återöppna pojkskolor men förhandlar fortfarande med regeringen om de 200 flickskolor som förstörts. Talibanerna vägra låta flickor gå i skolan längre än till fjärde klass.







Talibaner och fundamentalister inom islam är fullkomligt
livsfarliga. De tolkar Koranen på ett för dem passande sätt
.




Kunskap ger insikt vilket säkert inte Allah, men i allra högsta grad talibanerna förbjuder. Kunskap för kvinnor alltså!  Att stänga in kvinnor och flickor bakom slöjor och i okunskap, är ett effektivt sätt att spika fast dem i hemmet.

Kvinnor ska tuktas till tystnad, lydnad och underkastelse. Kvinnor ska inte höras, inte synas. Kvinnor ska hållas tillbaka, inte vistas obeslöjade bland folk, inte uttrycka egna önskemål eller tankar, inte ha egen vilja. En kvinna ska vara mannens okunniga och lydiga redskap. En barnafödandemaskin predestinerad för ett liv i underkastelse om hon är född där talibaner och extremislamister härskar!

Det är avskyvärt och upprörande - måtte vi aldrig få in sådant elände i vårt land. Här kan, ännu så länge, tankar och det talade och skrivna ordet flyga fritt. Undervisningen är tllgänglig för alla. Men akta er ni styrande för att gå med på önskemål från vissa muslimska grupper om att separera pojkar och flickor i skolan. Eller att förbjuda simundervisning och gymnastik för flickor. Här i Sverige har vi integrerade klasser, och simundervisning och gymnastik ska alla delta i. Punkt, slut.








Krigets, förtryckets och det
kvinnofientligas ansikte.





Så har det då eklaterats! De unga tu satt väklädda och välartade i soffan och lät sig utfrågas av journalisterna. Tidigare på dagen hade kungen, drottningen, Victoria och Daniel en egen utsändning från slottet. Man läste innantill i sina papper och deklarerade, på mer eller mindre flytande svenska, hur glada man var över att ta emot, respektive att bli mottagen i "familjen". Nu blir gymägare Daniel från Ockelbo Prins Daniel, hertig av Västergötland. Vad kan man säga, jo, det enda vettiga - skrota kungahuset. Låt de två gifta sig, men låt oss slippa detta odemokratiska statsskick. Som varande republikan har jag heller ingen som helst önskan att vara med och finansiera deras bröllop. Man borde väl i stället öppna ett konto just för ändamålet och låta de som tycker att pengarna går till ett behjärtansvärt ändamål sätta in en slant! Jag föredrar att sätta in min slant till någon som faktiskt behöver den - det gör inte kungahuset!




Bild saknas


 

Republikansk föreningen
har sorg....






 

Jag önskar alla icke kungliga en god kväll.


Skogseva

Tidstypiska textilier

Jag kom att tänka på..


Mina första jeans. Svarta med gula stickningar. Inköpta i en affär som hette "Regment" och som låg just på Regementsgatan i Malmö. Jag var tio år och gick i fjärde klass. Jag var nog en av de allra första på skolan som hade jeans över huvud taget. Jag var jättefin. Till jeansen en trist stickad grå kofta och under den en blus med rund krage. Blusen var uppiffad med en brosch i form av en zebra.






Mitt förhållande till zebror är neutralt. Neutral är däremot
inte zebran här ovan. Den gillade tydligen inte det
klassiskt svartvita utan skaffade sig en flerfärgad kostym.



När jag var sisådär fyra-fem år hade jag basker. Min syster också. Min basker ville tydligen inte hålla sig på plats för min grymma moder sydde i ett brett resårband som fungerande som hakband i baskern. Säkert praktiskt men väldigt otjusigt. Ett litet barn med spikrakt hår under en basker som satt på plats med hjälp av ett brett resårband under hakan! Men snälla mamma!


 
 Basker för barn


Ingen flicksöt kombination precis. Särskilt inte på en trulig
unge med skrangliga ben och spikrakt hår


Ett år hade jag ett par otroligt fula bruna skor som såg ut att vara köpta på ett överskottslager någonstans. En stor slejf som knäpptes tvärsöver skon. Skorna var mycket längre än mina fötter. Förmodligen hade jag ärvt dem av storasyster eller kusinen i Halmstad. Många av mina kläder under barndomen var nämligen ärvda. Det kunde vara ett nöje att ärva kläder. Min syster och min kusin var lika stora och kunde alltså inte ärva varandra så allt hamnade i min garderob. Fick från Halmstad säckar med klänningar, de flesta föll mig i smaken och en del kommer jag fortfarande ihåg. På den tiden lades det ned mycket arbete på det hemsydda. Det var infällningar, klädda skärp, ok och puffärmar. En av mina ärvda klänningar var gul med infällningar av ett rutigt tyg i klänningslivet . Jag älskade den. Min gula klänning.






Rutigt är rart på barn.
Klänningar är rart på flickor.
Det tyckte aldrig mina flickor.



Till avslutningarna skulle vi alltid ha nya klänningar. Min syster är tre år äldre och när hon fick ny klänning till avslutningen fick jag en likadan trots att jag inte hade börjat skolan. När vi gick i första respektive fjärde klass sydde mamma ljuvligt söta klänningar till oss av vitt tyg med små röda prickar. Ärmlösa med en liten volang på livet. En storfavorit bland klänningarna.






Inte så här stora blaffor utan små, små
prickar hade våra klänningar. Det är nog
den enda prickiga klänning jag ägt.



Ett år var det "bäckochbölja"tyg som var populärt. Sådant tyg som norska Höje nu syr påslakan av. Jag tror att det kan ha varit när jag gick i andra klass. Jag fick en rosa klänning och storasyster en ljusblå. Tyget var lite mönstrat med volanger eller "vingar" runt ärmen och ett skärp som knöts i stor rosett baktill. Vita sandaler och vita sockar. Mamma avskydde knästrumpor, jag tyckte att knästrumpor var finast! Tidigt, tidigt på våren så fort snön hade försvunnit, tävlade vi småflickor om vem som först lyckades tjata sig till tillstånd att ersätta de ribbstickade kliande beige långstrumporna med knästrumpor. Det var härligt med blåfrusna knän - man var ju först! Till vardags var också knästrumporna beige, när man var finklädd tog man på vita. Och mamma knöt en extrastor vit rosett i håret på oss systrar.




Tänk om det funnits sådana här praktiska hårrosetter
när jag var barn. I mitt spikraka hår gled rosetten
alltid ned så att jag såg ut som den slarviga"Slösa"
 i "Lyckoslanten".


Det blev en diskussion i skolan en gång. I tredje eller fjärde klass. Om avslutningsklänningar. En av klasskamraterna skulle ha en klänning sydd av ett sidentyg. Jag hov upp min röst och förklarade att sidenklänningar var förbehållet "tanter". Hade förmodligen hört mamma uttala sig om vilka tyger som passade till vem och till vad. Mamma var sömmerska och borde veta tyckte jag. Det tyckte inte klasskamraterna. "Du är inte klok, sidentyg är ju det finaste som finns", sade flickan som skulle ha tantklänningen på sig. Effektiv tillplattning av en som alltid hade klänningar sydda av "franska" bomullstyger! Mamma köpte nämligen "franska" bomullstyger när det skulle sys till oss flickor. Jag vet fortfarande inte vad som var så speciellt med det "franska".






Här var det en nymodighet i barnkläderna - blixtlås. Låset
i sig var ingen nyhet, men det hade inte använts i så stor
utsträckning i barnkläder.
Den mysande mamman står och tittar på telningarna
som har så roligt när de kvickt och lätt kan knäppa sina
kläder. Sydda i franska bomullstyger?



En säsong var det modernt med luvor som man bar nerdragna ända ner till ögonen. Gärna så långt ner att det var lite svårt att obehindrat ta sig fram. Det underliga mössmodet inföll samtidigt som jag hade de otroligt fula bruna slejfskorna. Jag var i tio-elvaårsåldern, mina knän var knotiga, benen tunna, hela jag skranglig. Då klädde jag mig alltså i en blå kjol som slutade femton centimeter ovanför knäna, gråbeige polotröja, beige knästrumpor, en beige jacka som var mycket kortare än kjolen, jättelånga bruna slejfskor och en svart mössa nerdragen så att jag nästan bara hade ledsyn genom maskorna. Det kan inte ha varit lätt för föräldrarna att älska ett flickebarn som såg ut så! Jag minns att jag mötte grannfrun, vår kära "Tant Elsa", när jag var på väg ut  - hon skrattade så att hon höll på att falla utför trappan. Och jag som kände mig så tuff! Fast det ordet var förstås inte uppfunnet då. 



Öppna bilden


Mössan ska ner ytterligare fem centimeter om den
här figuren ska bli lika fin i sin mössa som jag var i min.



Soligt ute - vårkänning! Det blev så varmt här inne att jag fick sätta ner värmepumpens "inblås". Snön tinar i rasande fart. Om ett par dagar kan jag nog komma åt att inspektera vintergäck och snödroppar. Vårljuset är påtagligt och ljuvligt...



God middag och kväll önskar


Skogseva

Vaxduk och Venus

Har jag sagt att jag tycker om muséebutiker? Det vet jag att jag har men jag slår ett slag för dem igen. De är nästan alltid fyllda av kvalitetsprylar. Som ger mig ägandelust.  En av de bästa och med störst sortiment är butiken på Louisiana. Där finns allt från kläder till böcker, från vackra bruksföremål till planscher. I den butiken köpte maken en kasse till mig en gång. 10-Gruppen gjorde ju en konst av att använda vaxdukar inte bara som taffeltäckning hos familjer med små drällande och slabbigt ätande barn utan också till snygga kassar, necessärer, sminkväskor.






Den här slanke mannen som vänder ryggen mot den
sköna grönskan bor på Louisiana..



Kasse

...och den här kassen som är inhandlad
där bor numera hos mig.



Vill man röra sig i en skön miljö ska man göra ett besök på Glyptoteket som också har en butik med lite färre, men större saker. Här kan man köpa statyer i nästan full skala. Man får vara beredd att punga ut med ganska mycket pengar för en gipsavgjutning. Man får dessutom räkna med att få en krum rygg av att bära omkring en halvmeter gipsstaty. 






I den skönaste av miljöer kan man äta en utmärkt lunch och titta ut
över den bländande vita och vackra skulpturen "Vandmoderen".




Klik på billedet, for at lukke vinduet


Alla har ett pris på sitt huvud. Priset
för Augustus huvud är 3 800 danska
pengar, men då är det också 60 cm högt
.
 





På Glyptoteket köpte jag knubbiga damen "Venus från
Willendorf". Jag gillar hennes svällande former. Min
lilla kopia är lika stor som originalet, ca 11 cm utan
sockeln. Originalet är (tror man) ca 22 - 24 000 år
gammal, min kopia är något yngre!



Från butiken i Ordrupgaard och Finn Juhlmuséet kommer en liten rolig figur som man kan använda som samtalsobjekt och som kan stå tillsamman med salt och peppar vid ett dukat middagsbord. På sjuttonhundratalet använde man porslinsfiguriner som dekoration och att samtala omkring. Nu är väl oftast inte samtalen så trögflytande i kretsen av nära och goda vänner att det behövs något för att dra igång dem.






Från butiken i Ordrupgaardmuséet..






...kommer denna högbenta varelse som kan trava
runt bland kött och potatis på middagsbordet om
man drar upp den.






Små fina Meissenfiguriner fick stå som samtalsämnen
på borden på 17- och 1800-talet.



Sedan i går bor det tre svalor i vårt sovrum, närmare bestämt av arten "Hirundo rustica", ladusvalor. Trots den märkliga tidpunkten på året svävar de över våra sängar i en evig stillsam flykt. Den lilla svalmobilen köpte vi på Kunstindustrimuséet häromdagen. Maken förälskade sig i den och ville ha. Det fanns bara just denna som hängde som demonstrationsobjekt, fler hade förälskat sig och köpt. Maken lyckades övertyga personalen om att svalorna skulle ha det bättre hos oss. Med ett sådant löfte om välfärd för fåglarna fick han köpa dem till ett lägre pris!



Museums butik


Här flög svalorna för några dagar sedan...






...nu svingar de sig sakta i eviga cirklar över vår säng. Nej, det är inte
bara barn som kan ha mobiler över sina sängar!




Vi har gjort en ny träningsrunda på Nautilus. Jag har ökat på vikterna ordentligt och måste ta i för att kunna lyfta, dra och pressa. Cyklade sex minuter före och lika länge efter passet. Jojomen, det ska nog ge resultat så småningom. Fick dessutom tips av yngsta dottern om ett par magfettsmördande situps och något som kallades "Plankan" som jag försökt mig på och som gav mig duktig träningsvärk i magen. Ihärdighet, envishet och tålamod är nog vad som krävs för att nå målet om åtta tappade kilon. Så länge snön ligger kvar på marken och Vintergäcken befinner sig under jord är det inga problem, men sedan vet jag att trädgårdsarbetet kommer att locka mer. Det är dock inget bekymmer ännu så länge och fram till dess hinner jag kanske tappa något kilo! Onsdag hoppar jag upp på vågen...



God eftermiddag önskar


Skogseva


Rundstav och Rörträsktårta

Maken har en liten garderob. Kläderna trängs med varandra. Och med allehanda skräp. Maken samlar på saker. Små sladdbitar, gamla instruktionshäften, kartor i rullar, kartonger som det har varit saker i. Dessa ting har ingen egentlig egen plats i vårt gemensamma hem, alltså hamnar de i makens lilla, lilla garderoben. Dessutom bor där ett myggfönster, tvättkorg och datorväskor.






Myggfönster är ett måste när man bor som vi. En enda
mygga kan förstöra en hel natts sömn. Vi har inga stora
mängder med mygg vilket enligt maken beror på att vi
matar fåglarna under vintern. Deras tacksamhet mot oss
skulle då vara så stor att de håller flug- och myggfritt
under sommaren! Det ligger kanske något i det, men
kanske utan känslomässiga aspekter.
 


Sakerna ramlar ut när man öppnar dörrarna. Maken fick för sig att fixa till det. Sade med tunn men tapper röst: "Jag ska nog städa min garderob i dag". Jag, som kan vara en illistig varelse, lade då fram min sedan länge genomtänkta Plan. Att sätta in ytterligar en stång under den befintliga. Ge luft åt skjortorna, låta kavajerna fladdra fritt och slippa hänga i evig press mellan varandra.






Lite rävaktig måste man vara för att genomdriva
tänkta planer ibland. Rävar är vackra djur men
dessvärre inte så snälla mot rådjurskid. Här har
jag bara sett räv ett fåtal gånger
.



Det hela skulle vara ett otroligt simpelt ingrepp: Pang på med en brädlapp i ena garderobsväggen, banka dit en rundstav, sätta fast rundstaven vid ett stag i trådnätshyllan på andra sida med hjälp av ett buntband. Klart! En kvinnlig och följaktligen snabb och enkel lösning. Jag hade gjort det på mindre än en kvart! Nu är maken ingen kvinna utan en välplanerad och, när det gäller allehanda småbyggande, en Petig Person. För att sätta upp en stång krävdes: bräder, sågar (elektriska sådana), vattenpass, bandslip, borr, skruvar, skruvdragare, hammare och sticksåg med lasersikte! Jag blev matt vid anblicken av all manlig omständlighet och ägnade mig åt att städa garderoben under den tid det tog att bära in alla verktyg  - en halvtimme sisådär.






Detta är forntida verktyg! Användes på den tiden då allt var bättre. Nu  är
alla verktyg omöjliga att använda om man inte är har minst teknisk
doktorsexamen. Alla av maken åtrådda verktyg har förnamnet "laser".



Här skulle fejas på väggar, hyllor och golv. Städningen var fyndrik. Ovanför en regel högt upp under taket i garderoben raserade jag någons hem! Demolerade med Ajaxindränkt trasa. Jag tror i och för sig att hemmet var övergivet sedan länge, men skafferiet var inte helt tömt på sitt innehåll. Gamla frörester och diverse skal såg dagens ljus. Hemmet hade nog bara hyst en individ. Det hade nog inte fötts barn där. Tror jag - eller vill tro. Jag beslöt mig för att ingen har bott i det hemmet under vår tid i detta hus! Tanken var lite trösterik men saneringsarbetet inte roligare för det. 






Dessbättre tror jag inte att det har bott små barn i makens garderob.
Kanske en vuxen individ som trivdes med att vara granne med kartor,
hattar och kartonger.



Nu är garderoben renskurad från tidigar hyresgäst, maken har med hjälp av alla sina redskap fått sin extrastång på plats och allting är sorterat, en del kastat men det mesta är återbördat till en betydligt funktionellare garderob med luftigt hängande skjortor. Maken är nöjd som ett barn och kunde till och med erkänna att det nog var praktiskt med den där extrastången!





En rundstav är multifunktionell.  Man kan ha den till
att fösa kor med, stöta den i huvudet på en mullvad som
sticker upp sitt huvud ur hålet, stödkäpp när man
blir gammal eller om man är låghalt, att vifta med om
man är tamburmajor, sätta en svensk flagga på och
ha som bordsdekoration vid midsommar eller som
extrastång i en garderob.



Gårdagskvällens middag med goda vännerna var som vanligt trevlig och med massor av god mat.

- Drink med tilltugg: Sked med getost toppad med endivekompott och valnötter. Pumpernickel med räk- och löjromsröra.

- Löjromstoast.

- Lax, ugnsbakad i en sås av basilika, pinjenötter, honung,citron och fiskbuljong. Pressad potatis och sallad.

- Osttallrik.
 
- Kaffe och kolatårta (Som i vår familj kallas för Rörträsktårta).





Så här ska en Rörträsktårta se ut. Pudrad cacao överst.



Man äter definitivt icke bättre på en femstjärnig krog! Dessutom sitter man med fötterna nedkörda i en matta som har en lugg som räcker en upp till fotknölarna. Minst! Jag har aldrig varken förr eller senare satt min fot på en så makalöst ljuvlig matta. En ljust mullvadsfärgad exklusivitet som jag gärna skulle vara ägare till. Bättre placerade kan ens fötter inte vara under en trevlig lördagkväll. 

Hemvägen, ja... Det hade snöat och snöade. Rikligt. Det var halt. Det var mycket trafik också - vad gör alla människor ute mitt i natten? Alla höll snällt runt femtio, utom två galningar som förmodligen var i tjugo-trettioårs åldern och därmed troende sig vara odödliga. Vi kom i alla fall helbrägda hem.

Maken undersöker dammsugarmodeller och priser. Vår gamla, en designad katastrof både vad gäller buller, sladdlängd (kort 5 m) och framkomlighet (små, små hjul), ska doneras till bättre behövande eller användas i uthusen. Undersökningen slutade med att en Electrolux ZUS 3366, (sladdlängd 9 m, stora hjul) är beställd via nätet för leverans i Konsum i Genarp. Förträffligt!



Electrolux Golvdammsugare ZUS3366


Ny familjemedlem.



Brasan brinner i öppna spisen. Katterna sover i soffa och på stol. En katt var odräglig och kördes vänligt men bestämt ut. Travade runt i fönsterkarmarna, puffade på krukorna där och signalerade: "Uttråkad, uttråkad, uttråkad". 



Och för att inte tråka ut er kära läsare säger jag god kväll.


Skogseva

Tavlan - igen!

Nu är den evigt ofärdiga tavlan "nedbantad". Från etthundrajugo centimeters bredd till åttiofem. Det blev några timmars pyssel och det krävdes en uppsjö av verktyg för att genomföra amputationen. Duken var ordentligt fäst med många och kraftiga häftklamrar som krävde en stark arm för att plockas loss. Maken snedsågad hörn och kortade stag, skar duk och skruvade i skruvar. Han var tapper och morrade inte en enda gång. Inte jag heller som ju var den som dragit igång operationen. Nu har duken, en för motivet, mer passande storlek. Så galet det kan bli när man tänker för vidlyftigt. Nu ska den färdigställas i veckan.




Per Kirkeby, Untitled


Så här kommer tavlan inte att se ut  -  detta är nämlige Per Kirkeby
och han är ett något större namn när det gäller konst än Skogseva!
 



Utanför fönstret strålar solen men den hinns inte med i dag. Den får stå där och lysa för sig själv. Vi ska om en liten stund ikläda oss vackra gångkläder och åka till goda vänner i Malmö för en bättre middag. Hos dessa vänner blir måltiderna alltid fantastiskt goda och lika fantastiskt rikliga. Ska bli intressant att se hur det blir att äta ickedietmat. Jag har märkt att jag helt plötsligt är känslig för sött. Tycker att vitt vin kan smaka nästan för sött trots att det går under benämningen torrt. Smaklökarna reagerar när de utsätts för en smak som de inte råkar ut för dagligen







Intressant och lärorikt.  Främsta delen av min tunga har fått vila ett bra tag nu. I kväll
får den jobba igen, men i morgon får den nöja sig med vår osöta diet.




I övrigt har dagen ökat drygt tre timmar och det har väl inte undgått någon. Jag tycker att livsandarna återvänder i samma takt som dagen längs. Om solen dessutom visar sig är tillvaron väldigt behaglig. Tänk att bo längst upp i norr, Naimakka till exempel, där temperaturen alltsom oftast är ner mot minus fyrtio grader. Och mörkt. Det vill nog till en särskild sorts tålmodiga och sega personer för att stå ut med det - jag passar inte där! Tänk så mycket ved det hade gått åt.







Väderstationen i Naimakka, jag ryser bara jag hör ortsnamnet.



Nu ska jag gå och göra mig så fin jag kan utifrån mina förutsättningar. Eftersom jag inte köpt något nytt i snyggklädesväg på länge blir det att gräva fram samma gamla svarta som hängt med i - låt se - tolv år tror jag. En snäv kjol alltså. Överdelarna varierar och är förnyade desto fler gånger. Kjolen kommer jag att sörja svårt när den går till de sälla jaktmarkerna och det gör den inom kort. Börjar se lite luggsliten ut, men så länge den inte har hål som syns tänker jag använda den! Favoritplagg användes till sista tråden!






En svart baskjol i garderoben är ett måste och kan
användas till mycket. Ju slätare och enklare desto bättre






En snygg svart tröja till, några accessoarer, i färg om
man tillhör den modiga sortens kvinna, och man kan
gästa vem som helst. Jag skulle kunna tänka mig den
svartvita tröjan på bilden också.



Njut av ljuset och den vackra eftermiddagen, tag en promenad och lyssna på talgoxens glada sång!


Skogseva

Stadsbesök

Kort rapport om dagens utflykt till Köpenhamn.


Vi gjorde en sedan länge planerad utflykt till Köpenhamn och "Kunstindustrimuséet". Åkte hemifrån vid halv elvatiden och landade utanför muséet fyrtiofem minuter senare. Om ni aldrig har varit där kan jag livligt rekommendera ett besök. Ett muséum för industriell design och konsthantverk. Ett mycket trevligt muséum inhyst i en vacker gammal byggnad ganska centralt i Köpenhamn. Just nu är där en specialutställning med motorcyklar, om det roar någon. Inte mig!

http://kunstindustrimuseet.dk/




Finn Juhl


På muséet finns en stor avdelning med stolar från nittonhundratalet.




Bauhaus


Denna Bauhauslampan är någt av det snyggaste jag vet. Den tillverkas fortfarande
om man är sugen på den och händelsevis har tvåtusenetthundrafyrtiosex kronor över.



På muséet kan man också fika vilket vi naturligtvis gjorde. Svårt att hitta något som passade vår diet men vi kom överens om att en liten ostttallrik skulle fungera, så det fick det bli. Med en Tuborg därtill.






Jodå det går bra till ost också...



Tvärs över gatan låg en möbelbutik, den måste man ju bara besöka...






Denna soffa är ritad av danske designer Finn Juhl vars hem
numera är ett muséum öppet för allmänheten.



...men där fanns lullull och krimskrams - alltså inget för oss. Definitivt icke soffor som den ovan. Däremot hade de en fantastisk tygavdelning med otroligt vackra tyger. Där skulle jag kunna botanisera länge, men hade förmodligen bara haft råd att köpa tyg till en liten, liten kudde. Franska tjocka brokader och sammetstyger är inget för en normal hushållskassa precis. Åtminstone inte så många metrar.







Just detta vill jag inte ha, men en bit rostfärgad
sammet till en kudde..



Nästa anhalt var Dragör där jag skam till sägandes aldrig satt min fot, bara passerat genom i bil. Trots att det var "räligt" väder, grått och snöblaskigt, såg man att det var en förtjusande liten "by". Dit vill jag åka till sommaren och strosa och fika. Strosningen är nog avklarad på tjugo minuter, större är inte Dragör.







Idylliskt är bara förnamnet...


Dagen avslutades med nödiga inköp i icke fullt lika idylliska Malmö. Lite vin och lite löjrom att fira en passerad nittonårig bröllopsdag med.

Här fick jag rädda en samling gamla foton som åkte i golvet så att glas och ramar for omkring, nerknuffade av en katt med benen fulla av spring. Jag morrade och katten for iväg - en helt liten bit. Tittade sig retfullt över axeln när jag morrade. Ja se katter.




Matdax för oss. Godkväll och smaklig spis på er alla.


Skogseva

Filmstjärnor

Jag fortsätter min tripp bakåt i tiden.

Kommer ni ihåg filmstjärnekorten? Jag tror inte att vi kallade det för "filmisar" det är nog senare tiders benämning. Precis i detta nu kom jag på hur de såg ut när man köpte dem. Ett litet paket som det kan ha legat kanske tio bilder i. Man såg bara den översta och det var den som styrde köpet. En efterlängtad Doris Day kanske? Det skulle inte vara vilken Doris Daybild som helst utan en riktigt snygg. Just den man saknade i sin samling. Jag hade många Doris Daybilder. Hon log på alla. Doris Day kunde inte gråta. Trodde jag ända tills jag såg filmen "Mannen som visste för mycket". I den grät hon nästan. Det var någonting med hennes son som var bortrövad. Jodå, man kan gråta för mindre.






Den väna Doris Kappelhoff, som sjöng "Que Sera, Sera"
så många gånger i radion att öronen till slut tröttnade.




Så äppnade man det lilla paketet och under Doris Day låg naturligtvis en manlig filmstjärna som man aldrig hört talas om. En fullkomlig okändis. Dessutom hade okändisen nästan alltid cowboyhatt, som var det fulaste som fanns. Jag hade ännu inte kommit till den stilige Gary Cooper och cowboyfilmstadiet. Han blev idol lite senare (i tonåren) då min väninna och jag hade en cowboyfilmperiod. Han var enligt vår mening den ende tänkbara sheriffen. Han var snäll och tillhörde definitivt "de goda". Och såg inte löjlig ut i cowboyhatt! Bäst var han i alla fall tillsammans med Ingrid Bergman i Hemingways "Klockan klämtar för dig". Fast Ingrid Bergman fjantade sig för honom i filmen. I verkligheten fjantade hon sig också för honom. Blev förälskad. Hon hade lätt för det Ingrid Bergman. Gary Cooper var alltid belevad, tystlåten, lugn och trygg. Han var gift med samma kvinna hela sitt liv - ytterligare ett sympatskt drag. Han struntade tydligen i att  Ingrid Bergmans fjantade. Denne vackre man blev inte så gammal, bara sextio år.







Gary Cooper kände ju alla till,






...men vem sjutton var Forrest Tucker?






Någon Anne Jeffreys hörde nog
inte heller hemma i min samling
- alldeles för maskulin och iklädd
långbyxor! Så förfärligt okvinnligt!



Fula filmstjärnebilder försökte man byta bort. Påstod att man tyckte de var jättefina och att man egentligen inte ville, men om man fick någon fin bild i utbyte så kanske...

Precis som jag hade ett favorit"stycke" med rosa rosor hade jag en favoritfilmbild av Vera Ellen. Jag hade väl då, precis som flickor har nu, "en rosa period". Hela bilden var rosatonad och den absolut vackraste som fanns bland alla mina bilder. Jag lät inte någon ens hålla i den, kamraterna fick bara titta. Vera Ellen var dansös och filmskådespelerska. Hon spelade bland annat i White Christmas mot Bing Crosby. Bing Crosby hade ÖRON. Honom ville jag inte ha någon bild på.
Vera Ellen var gift med en stenrik Rothschild som hon fick sitt enda barn, en dotter, med. Bebisen avled tre månader gammal. Då hjälpte inte all världens Rothschildpengar! 






Vera Ellens liv var ett sorgligt kapitel. Hon var dessutom
anorektiker under hela sin karriär. Fakta som jag inte
hade en aning om när jag var barn. Då var hon bara ett
namn på en ljuvligt rosa bild.



Mina filmstjärnebilder köpte jag i tobaksaffären i kvarteret intill. Hos "farbror Jönsson". I  farbror Jönssons affär fanns lite av varje. Tobak så klart, tidningar, stycken, lite leksaker, rakblad. Jag kommer ihåg rakbladen eftersom jag skulle köpa det som julklapp till pappa en gång. Jag hade inte råd med en hel liten ask, som innehöll fem styck rakblad, utan farbror Jönsson fck dela den så att jag fick tre styck. Plus den lilla asken! Det blev en krona och femtio öre. Jag hade fem kronor att handla julklappar för och de skulle räcka till mamma och storasyster också. Jag kommer inte ihåg vad en bunt filmstjärnor kostade, kan det ha varit en krona? Det kom inte in nya buntar så ofta. Oftast låg bara de fula cowboyarna där. Och om där låg en hög med en fin bild av till exempel Rita Hayworth överst, hade jag garanterat inga pengar. Fick springa hem till mamma och tigga mig till ett förskott på veckopengen som var, om jag minns rätt, en och femtio. 






Rita Hayworth, en otroligt vacker kvinna.
Hon var gift många gåger bland annat med
Aly Khan. Inte blev hon lyckligare för det.
Hon dog i Alzheimers vid sextionio års ålder.
 



Något helt annat.

Huset är städat, gympakläderna packade. Väntar på maken, sedan tar vi ett pass tillsammans. Vikter ska läggas på idag för bättre effekt. Förhoppningsvis ska jag ha problem med att ta mig ur sängen i morgon bitti. Jag ser fram mot träningsvärk! Jag ser fram mot att bli stor och stark!



God eftermiddag och kväll önskar


Skogseva

Pennor och piktur

Vid mitt fruktösa letande efter poesiboken igår grävde jag fram en dyrgrip ur sekretärlådan, en gammal huvudbok från min pappas föräldrahem, en gård på landet söder om landsvägen. Boken omfattar åren 1916, -17 och -18. Min pappa var nyss fyllda trettio, bokhållare, och han förde gårdens böcker vid den tiden. Pappa hade en otroligt vacker handstil, som ingen idag kan efterlikna. Han skrev med slingor, bågar och snirklar.







Vem skriver så här vackert i dag?  Det var pappas vanliga sätt att skriva.
Titta särskilt på versalen i "Koladugården".




I huvudboken har var och en sin egen sida. Svinen, hönsen, fåren, koladugården. Vart och ett av de sex barnen  (några bodde fortfarande hemma) har sina båda förnamn vackert präntade över var sitt uppslag. Där är många poster med skosulningar och cykellagningar, tyginköp och sylön. På sidan "Privat" finns bland annat "Snus - 15 öre" och "Ett par skor till Mor - 11 kronor". En stor post ,"kursavgift - 50 kronor" står på en av mina farbröders sida. Det kan ha varit kursavgift för hans arkitektstudier. Kanske den lilla tavla jag nyligen låtit sätta ny passepartout på kom till vid den kursen. Det är spännande att fundera runt och trist att inte veta - och att aldrig få veta.



 



Jag inbillar mig att min farbror har ritat av ett gammalt hus i
Malmö. Kanske fortfarande befintligt. Det finns några korsvirkeshus
kvar på Östergatan, även om många revs när Caroli city byggdes.


 

Pappa förde livet genom kassabok. När jag var liten skrev han med bläck och stålpenna. Med sådana skrivdon blev handstilen väldigt personlig. Trycket på pennan, mängden bläck man fångade upp, lutningen - allt bidrog till att göra stilen personlig. Det var samma sorts pennor vi använde i skolan när vi fick börja att skriva med bläck i tredje klass. Då kom det till ett nytt ämne på schemat: "Välskrivning"!  Det är ju sedan länge bortsorterat bland ämnena som varande tramsigt och onödigt, men det kanske inte var så dumt ändå. Jag lärde mig att skriva ganska vackert med den svåra bläckpennan. Jag försökte för något år sedan med samma typ av stålpenna - omöjligt att få det snyggt! Färdigheter försvinner när man inte vidmakthåller dem.







Jag minns att stålpennan raspade mot pappret när man skrev.
Det var en konst att skriva utan att lämna "plumpar".




Så småningom övergick pappa till att skriva med reservoarpenna. Jag tror att det kan ha varit i slutet på 40-talet. En modernitet hade gjort intåg i hans liv! En mordernitet som faktiskt fanns redan vid förra sekelskiftet. Jag kan inte erinra mig att hans stil förändrades med den nya typen av penna. Han skrev lika vackert. Däremot har jag för mig att det var lättare att sätta plumpar. Reservoarpennorna kunde helt omotiverat släppa ifrån sig en för stor dos bläck. Lite mer okontrollerbara än de gamla stålpennorna, som ju inte heller var helt lätta.








En vidareutveckling av den gamla
stålpennan. Bläckhornet fanns
inne i pennan, praktiskt!




Jag har också ägt en reservoarpenna, inköpt i Köpenhamn och en gåva från käre maken. Jag tror dessvärre aldrig att jag lärde mig rätt teknik och det blev aldrig riktigt snyggt när jag skrev. Handen hade vant sig vid de moderna kulspetspennorna. Den reservoarpennan har försvunnit  - som så många andra saker i mitt liv. Numera tycker jag om att använda kalligrafipenna med bred spets när jag skriver.






Ju bredare spets desto mer förlåtande
för skriften. Det kan se riktigt tjusigt ut.
Man måste förstås ha en ganska vidlyftig
handstil om det ska bli bra.




En promenad har företagits i det vackra men kalla vädret. Vinden, den lilla, var isande kall och jag beslöt mig för att gena genom skogen hem. Jag kan skogen och har gått där många gånger. Jag kom lite fel när jag skulle gå genom ett uppvuxet granparti. Kom helt galet och visste faktiskt inte var jag befann mig. Nu är skogen inte så stor så det var bara att gå rakt fram  - förr eller senare skulle jag stöta på en stig. Det gjorde jag också men inte alls där jag hade trott. Jag borde inte släppas ut på egen hand! Jag kom i alla fall hem och nu börjar jag till och med tina upp lite. Nästa gång ska jag komma ihåg att ta med telefonen...





God eftermiddag önskar


Skogseva

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0