Vardagsdagbok om en trädgård

....önskar jag er alla antingen ni är läsare eller vanliga dödliga...

En otroligt vacker morgonpromenad fick Arwen och jag. En blek sol lyste över rimfrostlandskapet och luften var stilla och krispig. Några hjortar sprang över de vackra ängarna  nere vid Genarp och stod sedan stilla på en kulle ett ögonblick innan de fortsatte in i skogen. Herr Bergman hade inte kunnat få till det snyggare!

Gårdagens oxsvanssoppa var en sann delikatess, riktig festmat. Vi åt hembakad focaccia, som fanns i frysen, till. Mat som rekommenderas att laga, men man måste inse att det inte är snabbmat precis. Buljongkoket måste stå till dagen efter så att man kan lyfta bort fettkakan, som blir ganska tjock.

Här saknas både morot och purjolök,
men svansen ser väldigt fin ut.

Focaccia är ett trevligt bröd att baka själv och det blir minst lika gott som köpevarianten. Det är ju inte något lågkaloribröd precis, men serverat tll en soppa är det helt ok.

I dag kommer kaloriintaget att bli avsevärt. Vi firar tillsammans med goda vänner i Hofterup och middagen ser likadan ut som den gjort de trettiofyra år (!) traditionen funnits, med ett par små ändringar. Den inledande Campbellsoppan är ersatt med hemkokt fasansoppa, ljuvligt god och säkert arbetskrävande. Mig gjorde det inget att Campbells buljong försvann ur deras sortiment. 

Tomatsoppan säljs nog fortfarande..

Därefter kommer bakad potatis med löjrom, rökt lax och spenat och oxfilé med  hasselbackspotatis och bearnaissås. Sist en desserten som är ny för varje år och alltid lika god. Arbetet under middagen, med att steka oxen och skiva lax o s v sköter herrarna så värdinnan får lite välbehövlig vila. Det hela är överhuvud taget en avslappnad tillställning där jag brukar vara först i säng någon gång vid ettiden och de värsta nattramlarna just har gått och lagt sig när det är dags att äta frukost!

Så har vi överlevt första dygnet med värme enbart serverad av värmepumpen och det verkar funka. På ovanvåningen har vi stängt elementet i gäst-/kattrummet och det kändes svalare än vanligt men katterna bryr sig nog inte. Sovrummet värmer vi upp under dagen för där är "satankallt" efter att två fönster varit öppna under natten. I morse var innetemperaturen tio gradet. Plusgrader får jag kanske tillägga! Kallt på natten och varmt på dagen = skönt inneklimat!

Och så, så klart, en sommarbild:

Denna ljuvliga blå vinda "Blaue Mauritzius" är ett måste i blomlådorna (10 st) på huset 
och i några krukor i trädgården varje sommar. Blommar överdådigt från maj till frosten kommer.

Något år lyckades vi ta sticklingar, annars brukar den alltid finnas att köpa hos Vellingeblomman.

 

 

...en "liten elektrisk man" och gjort elinstallationen av värmepumpen, som nu blåser ut varm luft i kök och i vår pyttelilla hall. Ljudet är ganska diskret, jag tror inte att jag kommer att störas av det. Återstår att se vad det gör på våra elräkningar.

Här kommer bild på gårdagens kräftstjärtsmörgås:

Det är inte så dumt att lägga på en dillkvist ,
sådan fanns emellertid inte hemma i går.

Dagen har varit medioker, våra förkylningar (särskilt makens) blommar ut ordenligt och vi är båda trötta och inte "in the mood". Jag har i alla fall gått "fyran" med Arwen även om det var lite motigt. Blev lite uppiggad när jag mötte ett gäng om 10-12 spänstiga gamlingar (något äldre än jag) som travade med och utan stavar. Jag erbjöds en plats i ledet, men kände att det nog får dröja några år. Gruppromenad får det bli den dag jag inte vågar mig ut på egen hand i skogen.

Slängde sedan hunden i bilen och åkte in till Lund för lite praktiska göromål. Jag lämnade in en gammal teckning som min farbror gjorde 1918, den behövde ny passepartout. Det är en liten teckning som föreställer ett korsvirkeshus, mycket detaljrikt avbildat, varje tegelsten är på plats. Teckningen är  förmodligen gjord i studiesyfte (farbror blev senare arkitekt) och jag tror att huset möjligtvis ligger eller låg på Östergatan i Malmö. Mannen och kvinnan i ramaffären, båda i pensionsåldern, var pratsamma och berättade om sitt arbete, att de inte har någon som kan ta över verksamheten efter dem och om alla fina gamla redskap och maskiner de använder och vilken noggrannhet som krävs för att resultatet ska bli bra. Långt ifrån Gallerix sätt att arbeta. De berättade också om en stor, nyrenoverad tavla som de fått i uppgift att glasa in bakom tjockt okrossbart glas, lägga på nytt bladguld på ramen och sedan leverera till Akademiska Föreningen. Den var så stor och tung att det krävdes ett par stadsbud att leverera den. När de efter en vecka inspekterade tavlan för att se hur den såg ut på plats var bladguldet redan svårt repat av klåfingriga studenter! Det okrossbara glaset behövdes som skydd mot snapsglas och annat som brukade fara genom luften i lokalen! Odågor finns minsann överallt!

Köpte sedan en stor duk som ska bli något att hänga på väggen här i vardagsrummet. Vill inte sträcka mig till att kalla det tavla, snarare någon slags dekoration/planch/utsmyckning. Vill försöka få till färger som passar till soffa/matta/kuddar och det är väl inte så en konstnär arbetar precis. Duken är 120x150 cm så det blir en stor dekoration! Jag kanske tar en bild på den när den är klar. 

Fram till dess får ni nöja er med en annan tavla:

...låg över vår skogsnejd när jag tog med Arwen på dagens långpromenad. Vi har namnat skogsvägarna jag brukar trava på för att maken ska veta var han ska leta efter mig om jag inte återvänder. "Pensionärsvarning" hade barnen säkert sagt.  Nåväl, jag bestämde mig raskt för att gå "fyran", som är en runda som tar ca två timmar. Den går på skogsvägar (naturligtvis), på stigar, utmed gärden och utmed Höje å, mycket nedför i början och sedan, som ett naturligt straff, flåsmycket uppåt. Romeleåsens skönhet kan ta andan ur en på mer än ett sätt!

Bilden tagen någon gång tidigt i höstas.
En typisk Arwenpromenadväg på Romeleåsen.

Nåväl, gick jag där med en glatt skuttande hund framför mig när jag överfölls av en lyckokänsla. Ni vet en sådan som kan drabba en plötsligt och som man kan förnimma som champagnebubbel i blodet.

"Här går jag på mina friska ben och jag har allt jag kan önska mig. Käre maken finns en bit härifrån, just nu handlande mat, barn och barnbarn finns, jag finns i denna fantastiska del av världen, det ligger rimfrost på mark och grenar, näsan är kall och snorig, jag kan andas, mitt hjärta arbetar i min kropp, jag lever och är just nu makalöst lycklig!"

Den lyckokänslan har jag kvar en liten glittrande skärva av fortfarande nu när jag sitter här och skriver. Det brinner en brasa i spisen, Edvard Persson sjunger skånska visor i radion (hoppsan!) och käre maken vad gör han tror ni - jo minsann, lagar mat! Oxsvanssoppa som vi ska ha i morgon. Vem lagar oxsvanssoppa nuförtiden? Den ligger väl långt från den trista och vanliga mat jag nämnde i går. Soppa verkar över huvud taget inte vara populärt och betraktas ofta inte som "riktig" mat. I synnerhet män verkar vilja ha kött i någon form för att det ska kunna kallas middag. Maken jublar normalt inte heller över soppa därför är det extra trevligt att han själv valt att laga till en sådan.
I dag ska vi ha en kräftstjärtsmörgås - "Det är väl ingen middag" säger ni. Jodå, hör här:

(För två personer)

1. Tag två runda brödkakor, "Hällakaka", bred med smör och rosta i ugnen några minuter.

2. Klyfta två eller tre hårdkokta ägg och lägg på de avsvalnade bröden.

3. Rör samman majonnäs, creme fraiche, lite cayennepeppar, vitlök (så mycket ni vågar - vi brukar ta fyra klyftor) och ytterst lite rivet citronskal. Bred ett frikostigt lager över äggen.

4. Låt innehållet i en burk kräftstjärtar (den stora burken) rinna av ordentligt och fördela på de två smörgåsarna.

Strimlad sallad och tomatklyftor runt smörgåsen ser snyggt ut och är gott till.
Servera med ett gott vitt vin, t ex Vicar´s choise (98:-).
Denna smörgås är en efterapning av den kräftmacka som serveras på Olof Viktors. Skillnaden är nog bara att dom har riktig aioli medan vi valt en magrare creme fraichevariant.

Jag ska koka några äppleklyftor i fläderblomssaft, krydda med ganska mycket rosépeppar och servera till vaniljglass som dessert lite senare i kväll.


Som avslut tar vi en sommarbild.

...med Arwen flyger och far tankarna genom hjärnan, okontrollerade och osorterade. Min hjärna är ganska skarp - det vet jag. Och om man som jag hamnar väldigt högt på Stanford-Binettestet tillhör man de två procent av populationen vars tankar borde syssla med att lösa ekonomikrisen, fundera över kvantfysik och kvarkar, lösa Fermats stora sats, eller åtminstone uppfinna en bäranordning som gör det skönare för handen att bära en tung plastkass fullastad med mjölkförpackningar! Det senare har jag i och för sig gjort, men det verkade så jobbigt att genomföra med patent och allt som krävs och pengar kostar det och inte vet man om det skulle löna sig och inte vet man om folk skulle köpa den där den låg vid kassan i en liten plastlåda och kostade fem kronor och var blå eller röd eller rosa och trind och greppvänlig och ingen visste vad den skulle användas till!

Om allt detta rör sig alltså inte mina tankar, utan om

M A T !!!!!!

Varför finns mat alltid i mina tankar från det att jag avslutat frukosten till det att jag sitter i soffan på kvällen och undrar över vad det kan finnas för något gott att äta till långfilmen/På spåret/konserten? Det är något med mig och mat som jag inte själv förstår. Jag är som en hund eller varg som tror att man måste passa på medan mat finns och äta så mycket som möjligt, för dåliga tider kunna komma och si då veta man icke om föda överhuvud taget kommer att kunna dras hem till kulan.

När jag var barn (då när livet lekte och allt var okomplicerat och ofarligt) åt jag aldrig. Det är sant! Mamma gick till doktorn med mig för hon trodde inte att jag skulle överleva så lite näring som jag fick i mig. Jag åt två saker: kalops och brylépudding. Nu var det inte mat som serverades en vardag så det blev nog inte så mycket ätande för min del. Och visst var jag skranglig som barn - skranglig men frisk! Nu är jag inte skranglig längre. Om jag fortsätter så här kan man snarare kalla mig "rundnätt" - ett hemskt ord!

Mina tankar rörde sig alltså kring ämnet MAT. Det måste finnas (faktiskt) ett oändligt antal maträtter i världen och ändå lagar vi i våra respektive familjer till våra standardrätter, ständigt återkommande ungefär som restskatt. Barnfamiljer = spaghetti och köttfärssås måndag, fiskpinnar tisdag, falukorv och potatismos onsdag o s v,  o s v. Vi, maken och jag, skiljer oss förvisso inte från mängden även om vår mat ofta är lite mer invecklad beroende på makens intresse för lagningen och mitt för ätningen. Men varför är vår matfantasi så begränsad egentligen. Det vi laborerar med är ju mest olika kryddningar, ingenting känns som något riktigt nytänkande, inte ens det som duktiga och kreativa kockar tävlar med. Det hela blir mest konstigt och komplicerat.

I dag står det L E V E R på vår meny. Jag äter egentligen inte lever. När jag var barn fick jag ha en lapp med hemifrån där det stod:

.............. har vår tillåtelse att slippa äta i matbespisningen i dag då hon inte tål lever.

Målsman

Dock kan jag i dag tycka att det ser gott ut och luktar gott när vi någon gång äter ute och maken beställer just lever. Alltså har jag anmält mig som ett villigt offerlamm att testa en hemlagad version med bacon, äpplen och pyttelite timjan. Till detta karamelliserade palsternackor och sparrispotatis. Vi får väl se vad omdömet blir.

Njaae..    Avätet - men jag tror inte att det kommer stå på min matfavoritlista, tack i alla fall käre make.. 


En helt annan sak. Fick ett dataspel av maken i julklapp, Lara Croft, "Tomb raider Underworld". Jätteroligt tycker jag som gillar att se på när barnbarnen spelar sina "World of Warcraft" och annat. Det var  ju bara det att det krävs en dator som är stark som en Hulk och det är inte min lilla laptop. Priser på ny och starkare dator kollades. En så kallad "speldator" med rätt kapacitet kostar ca 15 000 kronor - icke att tänka på. Fröken Croft får returneras även om det svider i hjärtat. Vad tänker speltillverkarna på egentligen. Jag får nöja mig med lägga patiens eller spela luffarschack.

 

...efter julfirandet.
Mycket trevliga och "matiga" dagar med ett julbord som kunde konkurrera ut ett ärevärdigt stadshotells dito. Där fanns t o m små fina kroppkakor! Jag tror att nästan allt utom den stekta inlagda sillen var hemtillverkat. Alla bidrog med något så det blev omfattande! Det tog ca en och en halv timme att plocka fram, koka, steka, värma, skiva, vispa och röra, lägga upp och till sist duka bordet, som blev så här fint:

...blir det bara en tämligen kort julhälsningsblogg.

En  förkylning håller på att etablera sig i min kropp, halsen är tjockare än vanligt, ögonen gör ont och det mesta känns lite dimmigt. Varför just till jul? Har jag varit extra stygg eller bara varit i kontakt med smittbärande människor? Nåja, med lite naturläkemedel och några Magnecyl ska jag nog klara juldagarna.

Såg och hörde "Sånger för livet" i går och de första körsångarna som zoomades in var minsann mina gamla altkompisar. Bland tretusen andra körsångare syntes dom sedan flera gånger i närbild i rutan! Dessutom en närbild på "vår" körs kroppsligt (ca 130 kg) och röstmässigt, store bas. Det var kul att se och det lät väldigt bra.
Till våren ska maken och jag tillsammans med svåger och svägerska testa en ny kör i Lund, en helt vanlig sådan där man inte binder upp sig för helger, som man gör i en kyrkokör. Maken och jag har nog båda saknat sjungandet, men något tvång vill vi inte ha längre. Dock mår man ju bra av att sjunga - endorfinerna sprattlar runt i en, gör en glad och ger  extra energi!

Även om det låter präktigt (enligt min syster) har jag varit ute på dagens långpromenad med Arwen. Solen lyste över oss och marken den var frusen (och inga blommor fanns), så alla våra tassar var rena när vi kom hem igen. Arwen var urtråkig i natt och skulle ut två gånger. Förmodligen behövde hon inte kissa, hon hade bara tråkigt och ville ha upp oss. Maken fick lufsa upp och släppa ut henne en gång och jag en gång, med urusel nattsömn som följd. Maken tar igen det nu med eftermiddagstupplur och om jag har ro till det ska jag göra detsamma om en stund.

Nu piggar vi upp oss med en sommarbild.

Detta är våra kryddlådor, här med blommande salvia. Den är vacker både när den blommar och med sina gråludna blad när den är "naken". Dessutom god att fylla kycklingbröst med tillsammans med  Philadelphiaost, vitlök och finstrimlat citronskal.
Övriga kryddor i lådorna är timjan av olika sorter, fransk dragon, stenkyndel, gräslök och oregano. En stor planta vinruta blev så omfångsrik (och luktade faktiskt mer illa än gott) att den grävdes upp, men en rymling hade redan hoppat ner på marken och växer sig nu stor vid uthushörnan.
I bakgrunden skymtar växthuset , mycket älskat och flitigt använt.

Och så spyr jag, med tanke på vad som hänt i Rosengård, lite nödvändig galla :

Usch och fy på er alla ni autonoma demonstranter som far från den ena staden till den andra för att bråka! Ni är inget annat än legoknektar som får er ersättning i form av den "kick" som slagsmål och stenkastning ger er!  När ni sedan dessutom inte vågar visa era ansikten utan maskerar er då kan, i alla fall jag, bara känna avsky för det ni håller på med - det finns inget hedervärt i det!


Nu ska jag nog ta den där vilostunden som jag tänkt mig - bloggandet blev ju inte så kort. En inredningstidning, en kudde och en filt, skön musik - det kan inte bli mycket bättre. Bloggen kommer nog inte att fyllas på under juldagarna, men sedan...

...trollade bort det inlägg jag gjorde i lördagskväll, när jag skulle kontrolläsa fanns bara första meningen kvar = partiell borttrollning.
Detta får bli ett koncentrat av de senaste dagarna.

Lördagen var ju "barnkalasdag" d v s barn och barnbarn som vi inte träffar i jul + några som vi träffar, var här hos oss och åt sedvanlig laxpudding, jättegod, smält smör och sallad därtill. Tiramisun ska nog ges ut i reviderat skick nästa gång, för min del var kaffesmaken lite för framträdande. Definitivt väldigt vuxen i smaken - kaffe- och spritstark! Småbarnen skötte sig och lekte med det nya innehållet i leksakslådan. En ny mansperson introducerades av ett barn och han fick med beröm godkänt!

Söndagen  tog Arwen och jag en långpromenaddag och sedan lämnades hon ensam hemma ett antal timmar. Maken och jag och svåger och svägerska träffades i domkyrkan, markerade fyra stolar långt fram (tillåtet, otillåtet?) och gick sedan på ett, för oss, nytt fik. Fullsatt klockan halv tre en söndageftermiddag! Vi fick i alla fall vårt kaffe och ostbullar, sämre sätt finns att fördriva en timme. Om kaféet var fullt så var domkyrkan smockfull, inte för att jag vet vad skillnaden är, fullt är väl fullt. Händels "Messias" borde kanske avskräcka med sina tre timmar, men icke så! Det blev en blandad upplevelse tyckte vi nog alla fyra. Musik och sång före första pausen var lite tunnt och osäkert. Lunds kammarkör lät lite "klen" trots stort antal körmedlemmar och en inlånad tenor var lite för osäker. Dock bättrades det hela ordenligt efter paus och det blev mycket njutbart. Men... tre timmar är lite mäktigt! Någonstans i mitten kom jag på mig själv med att sitta och planera dagens aktiviteter, fick bokstavligen tvinga tillbaka tankarna till musik och text.
Arwen blev överlycklig när vi kom hem och tramsade runt med sin nalle i munnen, sedan fick hon ligga i soffan hos maken som kompensation för sin ensameftermiddag.

I dag har det varit blåsigt värre, smågrenar ramlar ner i stor mängd från vår döda alm (ska tas ner) och vinden tog ordentligt i bilen när vi åkte till Dalby och handlade. Lite vind får emellertid icke hindra en hundvaktare från långpromenader så vi har tagit två. Arwen pussade nästan ett ganska litet vildsvin på näsan! Svinet stod dolt i ett dike och när Arwen dök ner där hamnade hon bara ett par meter från det. Svinet for in i skogen och hunden efter, men som hon är en Mycket Lydig Hund kom hon genast, när jag äntligen fick ljud i visselpipan. Hundvisselpipan, som jag just köpt, gick sönder vid första visslingen så nu använder jag en liten löjlig leksaksvisselpipa i rosa och grönt och den funkar inte om man är hysterisk när man visslar i den upptäckte jag! Ny, riktig pipa måste köpas.

Nu står maken som vanligt i köket och lagar mat. En kycklingbröstsallad till middagen i dag och en lägg som kokar till rotmos med fläsklägg för morgondagens middag. Rotmos på "lillejulafton"? Varför inte!


En sommarbild från trädgården kan ni väl orka med.


Denna väldoftande ros ,"Maidens Blush", är ett nyförvärv från i somras. Stora förhoppningar finns om att det ska bli en frisk och välutvecklad ros. Rosornas friskheten i vår trädgård är annars tveksam - rosrost, svartfläcksjuka o s v härjar trots ständig bekämping med Binabpreparat. Det är inte lätt att vara odlare!


I kväll skall vi, i TV1, se och höra gamla körkamrater, med flera tusen andra, sjunga under Kjell Lönnå i "Sånger för livet". Det var en stor upplevelse för dom och det skall bli roligt att höra resultatet.

..har vi varit på konsert på konserthuset i Malmö, en vacker sådan med en dansk kör som sjöng  Bach, Carl Nielsen, Sandström, Britten m m. 20 stycken otroligt duktiga män och kvinnor, förmodligen proffs varenda en av dom.  Dessvärre verkar det inte som om Malmöborna tycker att a cappellasång är intressant - konserthuset var bara halvfullt. Ni gick miste om något ni Malmöbor som sållade bort tillfället från ert abonnemang.

I går var det dags för nästa begivenhet, Jesus Christ på Stadsteatern (som jag vägrar kalla för något annat). För min del var det ingen höjdare, den berörde mig inte alls, men yngsta dottern som var med tyckte att den var jättebra! Makens omdöme var också ganska ljumt. Jag såg den i London på sjuttiotalet och det var fantastiskt. Kan det månne bero på att jag var ungefär trettiofem år yngre då? Att musiken lät njutbarare för trettiofem år yngre öron?  Nu föredrar jag klassisk musik och modernt hip och hoppande och rapande inte alls! Ja, ja - toleransnivån är ganska låg det får jag erkänna och skulle det nästla sig in dylikt oljud i vår radio stängs den raskt av.
Före "Jesusandet" åt vi tre en god middag på Brogatan, lever tillagad för två på två olika sätt och jag för min del fick en helstekt spätta - mums. På det stället lagar man nog aldrig till någon rälig mat. Till maten ett glas vin och efter maten en Creme caramel, lika god den. Creme caramel är ett säkert kort (om man tycker om det förstås), den smakar likadant över hela världen och kan också fås över hela världen tror jag. Inte för att jag rest över hela klotet, men där jag och maken varit har det alltid gått att beställa.

Ja, nu är vi med hund i drygt fjorton dagar. Vi är extrahusse/matte åt äldsta dotterns mycket väluppfostrade Arwen medan "dotterfamiljen" firar jul och nyår långt, långt borta. Arwen är en svart jaktlabrador, alltid glupande hungrig och alltid lika pigg på långpromenad och att leka med katterna - det är inte katterna. Dom kommer att hålla sig på ovanvåningen nu i exakt arton dagar och nöja sig med att från översta trappsteget titta ner på monstret som det gullas och daltas med på bottenplanet.
Arwen och jag har hunnit med första långpromenaden och då hände det som jag länge hoppats på:  Vi fick se vildsvin! En radda om tio (så många gick att räkna) som långsamt lunkade förbi på trettio meters håll utan att ta någon notis om oss! Jag kopplade snabbt hunden och stod och tittade på svinen som gick i sakta mak i en prydlig rad genom den glesa skogen. Under våra år här har jag bara sett vildsvin två gånger tidigare, en gång ett styck på min ensampromenad och en gång genom bilfönstret några kultingar springande över vägen. Häftigt att se men ett elände med deras bökande. Vi har haft ett litet besök i trädgården i början av vårt boende här - sedan dess är hela vår tomt inhängnad med eltråd.

Vackra Arwen

Jag har också hunnit med ett premiärträningspass med instruktör på Nautilus och det är tänkt att maken och jag ska gå åtminstone två gånger i veckan. Föresatsen är god och motivationen lika stor som omkretsen runt magen!

...blev det minsann i morse tjugo över sex. Det dånade, ett obeskrivligt ljud, och sängen skakade som ruskad av en jättehand! Jag blev otroligt rädd och uppträdde naturligtvis helt hysteriskt medan maken, mer samlad, tog en snabbtur runt huset för att försöka få grepp om vad som hade hänt. Det enda avvikande var att en liten ståltrådsleksak ramlat ner från stringhyllan i matrummet. Vi fattade ingenting och jag var fortfarande skärrad! Vi var med om en jordbävning en morgon i Los Angeles som, även om den för deras förhållande var ganska liten, nästan skrämde vettet ur mig. Vi bodde på sjunde våningen i ett hotell och känslan när sängen skakade och det hemska oljudet från byggnadsstommen som gungade och vred sig kommer jag aldrig att glömma. Ändå kände jag inte igen upplevelsen i morse, konstigt. Vi fick dock snabbt bekräftat via radions P4 (ca 5 min efter händelsen, föredömligt) att det faktiskt varit en jordbävning och strax efter stod en notis på Sydsvenskans hemsida. Maken fnös i början och trodde inte riktigt på det, men fick ge sig. Det letades fram kartor och longituder och latituder mättes ut - jomenvisst - vi hade sovit  i stort sett rakt ovanpå bävningen! Nog om detta.

Tack vare vårt (ofrivilligt) tidiga uppvaknande ligger vi idag lite före i dagens "julprogram" och nu (kl 12.00) är grovbrödet snart färdigbakat och rödkålen nästan färdigkokt. Vi känner oss båda ganska tillfreds. De "små männen" har just lämnat oss och deras ofarliga insats i värmepumpsinstallationen är klar och "liten elman" är vidtalad att göra den farliga delen. Jag har inte vågat titta med båda ögonen på utedelen, sneglade bara lite i går - den är inte så tjusig där den sitter fastsmäckt mot vår gråstensgrund. "Elbesparing, elbesparing"  får bli mitt mantra när jag tågar förbi fula lådan.

Just nu är det lite osnyggt ute i övrigt också, med många mullvadshögar som förfulande bruna pyramider utspridda i gräsmattorna. Min ständiga kamp mot de förhatliga djuren är något ojämn, men under våra åtta år i skogen här har jag nog fångat sisådär ett femtiotal med hjälp av förträffliga fällor från Österlen.  Dessvärre verkar det som om de små liven står i kö för att få flytta in i vår trädgård - "faller en ifrån står dig tusen åter" - är nog i detta fall inte dikt utan sannning.

Nu ska jag ha mitt dagliga samtal med vännen åklagaren.


En liten bild, totalt mullvadsbefriad,  från den gröna sommarträdgården kan kanske pigga upp så här i decembermörkret:

Blogg, varför inte... Kan andra kan jag väl jag och jag skriver bara så länge jag har lust och något att förmedla, om än bara trivialiteter som dagens lussekattsbak.

Dagen utanför "innet" är för första gången på länge ljus och nästan solig. Manar till promenad om tid gives. Timjan, katten som lika gärna är ute som inne trots att han är en "finkatt", har gått iväg på sin dagliga vandring, sökande efter eventuella presenter till mig och maken, dom läggs på trappan (oftats döda dessbättre),  eller grannens stora röda katt som han gärna vill utmana i en duell. Han har inte insett att han är dömd till evig förlorare - röda katten är dubbelt så stor som Timjan. Dessutom heter han Simson och hans päls klipps aldrig. 

Lussekattsdegen står alltså på jäsning. Jag är egentligen tveksam till saffranssmaken, men det är trevligt att bita i det lysande gula.

Barndomsminne: Jag kan inte minnas att det någonsin bakades lussekatter i barndomshemmet, mamma var inte någon "bullmamma" precis och jag tror inte att det över huvudtaget bakades någonting. Tiden fanns nog inte för en dubbelarbetande mamma med en make som, helt enligt den tidens ojämställdhet  (40-50-tal), inte deltog i hushållsarbetet.
Juletid var en pärs för mamma som arbetade med sitt sömmande långt in på nätterna - alla fina damerna skulle ha sina festklänningar färdiga till jul -  och sedan skulle hemmet skuras från golv till tak. Bokstavligen!  Köksväggarna tvättades rena från den gula, feta hinnan som gasen från spisen avsatte och det alltid mitt i natten. Mamma alltid sist i säng juletid. Sedan var hon arg fram till julafton vid tretiden när julskinka, långkål och doppa stod på bordet, då släppte det!

Nu ska katterna bakas ut, dagens lunch ätas, den sistköpta julklappen slås in sedan får det vara nog. Trötta i dag efter en sen gårdagskväll och en ännu senare gårgårdagskväll hos dottern i Helsingborg med firande av ett barnbarn. Kvällen där avslutades med Alfapet och vin i tämligen stora mängder  - kom inte i säng förrän två på morgonen och det vill inte en pensionärskropp egentligen!

Slut för i dag säger

Skogseva