Vardagsdagbok om en trädgård

Nu kommer ljuset så sakteliga tillbaka till Norden. Det är märkligt hur tankarna då genast börjar dras till naturen och trädgården, Till tomatfröer - vilka sorter ska vi ha i år? Jo, definitivt Supersweet, trevliga med sina rankor och lagomstora tomater. Och söta!

Alla bilder på fröpåsar är ett under av
överdrift vad beträffar avkastning, färg
och storlek på produkten. Tomaten
Supersweet är emellertid nästan så
här rikbärande.

Maken planerar, tomatodlandet är hans skötebarn. Det är en hel liten vetenskap. Nytt för i år är en värmeslinga som ska sitta på undersidan av en tunn plåt, som i sin tur ska ligga i botten på sålådan. De små fröna vill gärna ha det varmt om fötterna för att gro. Sedan ändrar de sig. Ska helt plötsligt ha svalt omkring sig för att inte dra iväg och bli långa och rangliga. Svalt runt lilla tomaten = långsammare tillväxt = knubbigare planta.

Jag har nog varit en fågel i ett tidigare liv. En korp, favoriten bland alla. På våren börjar jag se över mina pinnar och grenar. Drar lite här, lite där. Inte i akt och mening att bygga något av dem, men att med stora tag räfsa samman dem till ett stort skatbo och lägga på någon plats där de inte förfular vår trädgård. Jag vill gärna ha trädgården i perfekt skick men jag måste erkänna att det är roligare på sommaren då jag plockar, ansar och gräver i det oändliga. Vinter är lika med träda, då ligger rabatterna där med allt gammalt och visset och alla ditblåsta löv. Jag intalar mig själv att just det är den rätta skolan - fult men rätt.

Hugin "tanken",  Munin "minnet"  flög ut över världen och spejade åt Oden,
återvände och berättade allt de sett och hört. Därför var Oden en kunskaps-
och visdomsgud. Han hade god smak när det gällde val av budbärare.

Krukväxterna som bor hos oss är måndagsväxter. Och är de inte det så passar de inte in. En del klarar av en omprogrammering men långtifrån alla. Många växter har köpts, satts under omprogrammering ett antal veckor, tvärvägrat anpassningen - de ratas ofelbart. Vattning sker alltså måndagar och inget annat. Punkt slut. En del drunknar faktiskt, hemskt men sant. En del växter tror att de är små prinsessor och ska ha en liten skvätt vatten varje dag! Helst avkalkat! Jag säger bara en sak: Små kräsna prinsessor passar inte i mina fönster. Min mamma odlade sådana, hon hade tålamod och förståelse för Petiga Prinsessor.

Min otroligt vackra vita Oleander," fådd" av svåger och svägerska på min födelsedag mitt i sommaren, får dock en särbehandling. Ganska mycket mer dutt och omtanke. Den bodde i växthuset fram till det att temperaturen blev kritiskt låg. Fick flytta in i svala tvättstugan, lagom tempererad, över vintern och där fortsatte den att växa och grönska. Vi såg fram mot ytterligare en växthussommar tillsammans, då skönheten skulle sprida väldoft från sina hundratals gräddvita blommor. Oleandern är tyvärr en prinsessa. Hon får absolut inte torka ut det minsta lilla.


 

Visst är hon vacker "Nerium Oleander" där hon står i vårt växthus.

Jag glömde skönheten några dagar extra och vad hände... En demonstration från Oleanderns sida utan dess like! Bladen dråsade i hundratals, och eftersom det var ungefär så många den hade innebar det nära nog total kalhet. Topparna lyste fortfarande ljusgröna av nya små skott, som förmodligen inte visste att de borde vara lika sjuka som övriga plantan. Inflyttningen av levande varelser till växtens resterande blad blev stor. Torrt elände är mums för spinn som invaderade. Sprang runt på den forna skönheten och vävde in henne i dödens garn. Stor räddningsaktion drogs igång! Vatten, vatten och åter vatten. Daglig vattning, inte glömma bort fler gånger. Försiktigt plocka bort och amputera dödkött. Största sprutan fram och giftblandning tillreddes. Giftmolnet låg tätt över mig, Oleandern och nymanglade tvätten. En, eller flera, böner bads: "Gode Gud, om Du räddar Oleandern så lovar jag att var snäll hela veckan och inte svära över mullvadshögarna!"

När jorden är ovan mark säger jag många f-ord.

Jag tror faktiskt att Gud i detta fallet har sett till sina minsta och räddat Oleandern. Inte för att den är utom fara, absolut inte, men det verkar som om den inte fortsätter att dö. Den lever alltså lite grand. Däremot fick spinnkvalstren gå till sällare jaktmarker när jag lekte Gud och bestämde över deras varande eller icke varande.

Jag vet inte om jag har lust att titta på ett uppförstorat
spinnkvalster. Jag tycker att den ser ondsint ut. Ett
kryp som får mig att rycka ut med giftsprutan i högsta
hugg. På den biter, så vitt jag vet, inget annat.

Nu vaktas Oleandern minutiöst med vatten, omsorg och avlusning. Vi har så smått börjat tro på ett fortsatt liv tillsammans.