Kaffekalas
Huset är dammsugat och bordet dukat med muggar och fat. Vi väntar på våra kaffegäster. Vi äger alltså inte kaffekoppar, jo kanske fyra någotsånär hela.
Fyra av denna koppmodell finns i hemmet,
fler kan vi alltså inte vara.
Jag tyckte under många år att det kändes som skrymmande och onödigt husgeråd och har säkert slängt många hela koppar och fat. En gång i tiden fanns en hel kaffeservis, den finns nog för beskådan hos exmaken. Om jag inte minns fel var den skönt bemålad med liljekonvaljer och var säkert en bröllopspresent eller så.
Liljekonvalj är en ljuvlig blomma som vi faktiskt har en matta av
under en lönn i ett hörn i trädgården. Snyggare där än på en
kaffeservis.
Nu har det förflutit så mycket tid att jag är tillbaka vid start så att säga och tycker det skulle vara trevligt med en samling koppar, fat och assietter. Helst utan liljekonvaljer dock! Härmed önskar jag mig i present, julklapp, namnsdag och annat tänkbart presenttillfälle helvita snyggt designad koppar och fat!
Jag gillar inte guldkanten, men koppen är ganska söt.
Kaffekalaset över och det var trevligt. Mycket "pojkprat" om verktyg och kataloger från Jula och andra, för kvinnor; otrevliga ställen. Maken fick bland annat en limpistol och det var tydligen höjden av lycka. Den hade inte framkallat sådana känslor hos mig - alltså är det skillnad på kvinnor och män.
Pojktidning nummer ett?
En gigantisk prinsesstårta för tjugo personer lyckades vi inte äta upp trots stora insatser framförallt av smågossarna, så "doggybagar" skickades med gästerna hem.
Också en doggybag!
Jag var imponerad av mitt eget förhållningssätt till tårtan - jag klarade av att äta enbart grädden från en liten bit. Inte en smula från den fantastiskt (tror jag) goda wienerkransen smakade jag heller! En karaktär som jag inte visste att jag var i besittning av. Hipp Hurra vad jag var bra! Samvetet mår bra i alla fall.
Sådant här köper vi numera i
halvlitersförpackningar.
Nu är det lite disk som ska göras, vi måste äta middag (kasslersallad) och sedan är det bara soffan och TV som gäller. I morgon är en ny blank dag som väntar. Lite skogspromenad hade nog känts bra - undrar om maken tycker det också?
Snart ser det ut så här i skogen - då är det ljuvligt att
promenera, om man ger sig tid till det. Vårmånaderna är
ju den mest intensiva trädgårdstiden.
Fyra av denna koppmodell finns i hemmet,
fler kan vi alltså inte vara.
Jag tyckte under många år att det kändes som skrymmande och onödigt husgeråd och har säkert slängt många hela koppar och fat. En gång i tiden fanns en hel kaffeservis, den finns nog för beskådan hos exmaken. Om jag inte minns fel var den skönt bemålad med liljekonvaljer och var säkert en bröllopspresent eller så.
Liljekonvalj är en ljuvlig blomma som vi faktiskt har en matta av
under en lönn i ett hörn i trädgården. Snyggare där än på en
kaffeservis.
Nu har det förflutit så mycket tid att jag är tillbaka vid start så att säga och tycker det skulle vara trevligt med en samling koppar, fat och assietter. Helst utan liljekonvaljer dock! Härmed önskar jag mig i present, julklapp, namnsdag och annat tänkbart presenttillfälle helvita snyggt designad koppar och fat!
Jag gillar inte guldkanten, men koppen är ganska söt.
Kaffekalaset över och det var trevligt. Mycket "pojkprat" om verktyg och kataloger från Jula och andra, för kvinnor; otrevliga ställen. Maken fick bland annat en limpistol och det var tydligen höjden av lycka. Den hade inte framkallat sådana känslor hos mig - alltså är det skillnad på kvinnor och män.
Pojktidning nummer ett?
En gigantisk prinsesstårta för tjugo personer lyckades vi inte äta upp trots stora insatser framförallt av smågossarna, så "doggybagar" skickades med gästerna hem.
Också en doggybag!
Jag var imponerad av mitt eget förhållningssätt till tårtan - jag klarade av att äta enbart grädden från en liten bit. Inte en smula från den fantastiskt (tror jag) goda wienerkransen smakade jag heller! En karaktär som jag inte visste att jag var i besittning av. Hipp Hurra vad jag var bra! Samvetet mår bra i alla fall.
Sådant här köper vi numera i
halvlitersförpackningar.
Nu är det lite disk som ska göras, vi måste äta middag (kasslersallad) och sedan är det bara soffan och TV som gäller. I morgon är en ny blank dag som väntar. Lite skogspromenad hade nog känts bra - undrar om maken tycker det också?
Snart ser det ut så här i skogen - då är det ljuvligt att
promenera, om man ger sig tid till det. Vårmånaderna är
ju den mest intensiva trädgårdstiden.
God kväll kära läsare och tack snälla alla ni som ger er tid att kommentera - det är uppskattat ska ni veta!
Skogseva
Skogseva
Födelsedag
Kort rapport:
Makens födelsedag inleddes med sång och frukost. En något annorlunda frukost men inte så tokig.. Vars två pocherade ägg med bearnaisesås, youghurt med hackade val- och hasselnötter, mjölkkaffe och juice. Bearnaisesås på morgonen - det är grejer det!.
Nej jag gjorde inte bearnaisesåsen själv,
det finns utmärkt substitut att köpa!
Jag hade köpte en brevlåda i present. En stor rejäl sak som ska gjutas fast i marken och rymma några veckors post, om man skulle få för sig att lämna hemmet så länge. Åbäket kom med post till Genarp där jag fick hämta det. Tjugofyra kilo som skulle bäras en bit och baxas in i gamla Volvon. Paketet gick precis in i baksätet!
Brevlådan valdes enligt makens devis:
"Jag köper bara sådant jag själv vill ha."
Denna ville jag ha.
Brevlådan blev uppskattad av maken och kommer nog att bli det av brevbäraren också. I den brevlåda vi har nu är risken stor att han flår skinnet av sig när han ska peta ner post i en springa med ett utåtgående lock över! Längre fram i vår får vi hjälpas åt att gräva en gjutgrop i Romeleåsen svårforcerade mark. Att gräva den grop som krävs kan ta en halv dag eller mer - det ligger alltid en stenbumling där vi sätter spaden i marken!
Man måste vara stark och med ett stort tålamod försedd
om man ska peta ner något i jorden på Romeleåsen.
Efter ett halvt spadtag dyker det alltid upp en stenbumling.
Dessvärre är det inte lönt att försöka en eller ett par meter
bort - där ligger andra bumlingar.
I övrigt har vi varit i Lund och småpysslat. Hämtat tavlan som lämnades in för omramning för några veckor sedan, jättefin.
Handlat två maffiga entrecoter till födelsedagmiddagen, köpt ett par skor till mig som jag inte kunde motstå, letat efter fårskinnstofflor som inte fanns i min storlek. Fötterna har, åtminstone när det gäller fårskinnstofflor, vuxit från storlek trettionio till fytioett! Så stora fanns inte...
Holmgrens i saluhallen i Lund har väldigt bra kött.
Entrecoterna vi köpte (inte bildens, men den är också ok)
är perfekt marmorerade.
Nu ska middagen lagas:
- Vi inleder med ett par skivor Pata Negra, välsmakande lyx
- Stekt Entrecote med
- Savoykålsgratin gjord på strimlad kål som får koka i tjock grädde och sedan gratineras med ett täcke av parmesanost.
- Tomatsallad med finhackad chalotttenlök.
- Youghurt som blandats med vispad grädde serveras med varma hallon.
Makens födelsedag inleddes med sång och frukost. En något annorlunda frukost men inte så tokig.. Vars två pocherade ägg med bearnaisesås, youghurt med hackade val- och hasselnötter, mjölkkaffe och juice. Bearnaisesås på morgonen - det är grejer det!.
Nej jag gjorde inte bearnaisesåsen själv,
det finns utmärkt substitut att köpa!
Jag hade köpte en brevlåda i present. En stor rejäl sak som ska gjutas fast i marken och rymma några veckors post, om man skulle få för sig att lämna hemmet så länge. Åbäket kom med post till Genarp där jag fick hämta det. Tjugofyra kilo som skulle bäras en bit och baxas in i gamla Volvon. Paketet gick precis in i baksätet!
Brevlådan valdes enligt makens devis:
"Jag köper bara sådant jag själv vill ha."
Denna ville jag ha.
Brevlådan blev uppskattad av maken och kommer nog att bli det av brevbäraren också. I den brevlåda vi har nu är risken stor att han flår skinnet av sig när han ska peta ner post i en springa med ett utåtgående lock över! Längre fram i vår får vi hjälpas åt att gräva en gjutgrop i Romeleåsen svårforcerade mark. Att gräva den grop som krävs kan ta en halv dag eller mer - det ligger alltid en stenbumling där vi sätter spaden i marken!
Man måste vara stark och med ett stort tålamod försedd
om man ska peta ner något i jorden på Romeleåsen.
Efter ett halvt spadtag dyker det alltid upp en stenbumling.
Dessvärre är det inte lönt att försöka en eller ett par meter
bort - där ligger andra bumlingar.
I övrigt har vi varit i Lund och småpysslat. Hämtat tavlan som lämnades in för omramning för några veckor sedan, jättefin.
Handlat två maffiga entrecoter till födelsedagmiddagen, köpt ett par skor till mig som jag inte kunde motstå, letat efter fårskinnstofflor som inte fanns i min storlek. Fötterna har, åtminstone när det gäller fårskinnstofflor, vuxit från storlek trettionio till fytioett! Så stora fanns inte...
Holmgrens i saluhallen i Lund har väldigt bra kött.
Entrecoterna vi köpte (inte bildens, men den är också ok)
är perfekt marmorerade.
Nu ska middagen lagas:
- Vi inleder med ett par skivor Pata Negra, välsmakande lyx
- Stekt Entrecote med
- Savoykålsgratin gjord på strimlad kål som får koka i tjock grädde och sedan gratineras med ett täcke av parmesanost.
- Tomatsallad med finhackad chalotttenlök.
- Youghurt som blandats med vispad grädde serveras med varma hallon.
God middag önskar jag er som sitter och äter bruna bönor!
Skogseva
Skogseva
Sinnebilder?
En gång i skolan frågade vår magister i svenska vilket vi föredrog, böcker med eller utan bilder. Diskussionen som sedan följde kommer jag inte ihåg, men alla som tyckte att böcker med bilder var roligast hade fel! Enligt vår magister i alla fall. Bilderna skulla man skapa själv utifrån vad man läste och kände, och inte få serverade framför sig. Det var fantasidödande och säkert liktydigt med dumhet att vilja ha bilder att titta på i en bok. Vad jag själv tyckte då minns jag inte.
Pippi Långstrump var min kompis när jag var liten.
Hon ska se ut precis så här, tecknad av Ingrid Vang Nyman
Inte som film- eller teaterversionernas Pippi. De är inte min
Pippi, bara efterapningar.
För något år sedan, medan jag fortfarande var med i kyrkokören, visade vår körledare upp en bild av ett tecknat mansansikte. Mannens ansiktet var ganska runt med mörk hy och dragen var tämligen grova. Ögonen var mörka under tjocka ögonbryn. Håret var kortklippt och såg rufsigt och grovt ut. Jag fick en känsla av att mannen var lite kutryggig, genom hans sätt att hålla huvudet. Den tecknade manspersonen visade hur Jesus skulle ha kunnat se ut.
Den bilden önskar jag att jag inte hade sett!
Bilden var framtagen på något halvvetenskapligt sätt, hur kan jag inte återge. Det är säkert så att den bilden visade ett mycket mer tänkbart Jesusansikte än det vi är vana vid från kyrkomålningar, krucifix och framförallt från "Dorés" bibel.
Så här tyckte Doré att Jesus borde sett ut. Jag också.
Jesus kan inte ha varit mörk, grov och korthårig.
"Inte i min värld", som ett barnbarn brukar säga.
Hur kan man ändra den bild man i alla tider har haft av någon /något? Det går bara inte. Även om det är troligt att Jesus var mörkhyad, grovlemmad och kortklippt är det inte min bild av Jesus. Hur Jesus hår såg ut kan man undra. Han var säkert mörk, men var han långhårig eller korthårig?
Här var det lite olika hårlängder..
"Vad hårlängden bland judiska män i Palestina beträffar fanns en gammal tradition att bära långt hår (och skägg), som regelbundet klipptes. Detta betyder dock inte att man hade kort hår, snarare att man ansade topparna. Enligt de traditionella bestämmelserna skulle man låta håret vid tinningarna växa fritt utan att klippa det (3 Mosebok 19:27; jämför hur ortodoxa judar ser ut än i dag)." (Saxat ur en artikel)
Ortodoxa frisyrer med tinninglockar.
Min, och många andras, Jesusbild ser naturligtvis ut som Dorés! Inte så konstigt när det är så vi blivit matade ända från söndagsskolan, vi som gick i sådan. Finns det någon söndagsskola förresten? Med flanellograf? Där klistrades Jesus in, ömsom på vattnet ömsom på berget. Ett praktiskt hjälpmedel.
Här går Jesus på vattnet. Eftersom jag är lite petig tycker jag nog att
den kraftiga vinden som rört upp havet borde ge lite fladder i långskjortan!
Över till något helt annat.
I går kväll upptäckte jag att Timjans ena övre hörntand saknade ungefär en tredjedel. Gjorde det ont i tanden? När hade det hänt? Måste den dras ut?
Katten behöver tydligen bara hörntänderna för att döda eventuellt byte.
Timjan är en duktig jagare och kommer ofta med möss och dessvärre
även fåglar. Om en tand dras ut dör kanske bytet bara till hälften?
Letade på nätet och i de kattböcker vi har. Tanden måste dras ut. Jaha, så lagom roligt både för oss och för Timjan. Så fort det är något litet fel på en katt kostar det minst ettusen kronor. Veterinären ringdes i morse och vi fick en tid. Tanden fick sitta kvar! Det är tydligen ganska vanligt med brott på just katthörntänder och detta var ingen ny skada konstaterade veterinären. Så länge Timjan äter och inte verkar ha problem så "avvaktar vi". Om tanden hade behövt dras ut hade det kostat tvåtusen kronor! En rotfyllning, det går att göra, kostar ungefär femton tusen! Det hade vi aldrig gjort på en katt, någonstans får man dra en gräns. Ut med tanden så småningom, ingen rotfyllning där inte.
I verkligheten har Timjan två örontippar också - katter måste vara
det svåraste som finns att fotografera. Bilden har ett par år på nacken
men dagens Timjan är lika vacker, men en tredjedels tand fattigare!
Vi är tacksamma att det inte var ett akutbesök, sådana har vi också varit med om och det kostar alltid en förmögenhet. En gång svalde en katt en geting, tuggade fradga och fick andnöd.... Det var en söndag = några tusenlappar.
Ett stick kan kosta pengar, åtminstone om
en katt får sticket i svalget - en söndag!
I kväll är det konsert i Malmö. "Cosi fan tutte", konsertant, det ser vi fram emot.
"Cosi fan tuttes" skapare som aldrig avporträtterades framifrån
eftersom han skelade rejält på ena ögat.
I morgon fyller käre maken år, då blir det kortblogg.
I dag blev all text centrerad igen - så blev det denna gången = makens favorituttryck!
Må så gott alla ni därute önskar
Skogseva
Rymden
är rymlig, det hörs ju på ordet! Där ute i rymden finns en massa skräp och från och med i går eftermiddag skramlar en bloggtext skapad av mig runt bland alla andra borttappade texter, ord, filmsnuttar och bilder som försvunnit för folk genom en knapptryckning. Datorer lever egna och hemliga liv. De kan besluta sig för att bråka med sina hussar och mattar, trilskas, gömma saker, totalvägra. De kan få virus och bli sjuka.
Datavirus är inte kul men en barnlek jämfört med
detta som faktiskt är ett HIV-virus. Dödligt vackert!
Det värsta är när datorerna stjäl eller kastar bort text! Och det var precis det som hände i går. Kan man polisanmäla en dator för stöld av text och bilder?
Detta är säkert den bild- och texttjuv som
stundtals huserar i min dator, men emellanåt
trivs bättre i makens.
För att ni inte ska känna er lurade på något, kommer här är en kort sammanfattning av vad gårdagens borttappade bloggtext handlade om:
- Ulla Sjöblom
- Ionesco
- "Stolarna"
- Ensamhet
- Böcker
- Glömska
- Clezio
Det säger er säkert ingenting. Inte mig heller. Jag vet att jag skildrade en konversation mellan mig och gamle åklagaren som löd ungefär så här:
"Vad var det nu hon hette som sjöng den där sången, som han du vet, den där poeten med "Svalor som.." Javisst Forssell hette han ju. Jo den där sången om ett piano. Hon spelade i den där pjäsen som visades på TV för hundra år sedan, av Ionesco eller möjligtvis av den andre som heter.. , du vet han som skrev "I väntan på Godot"... Beckett heter han ju! Den hette antingen "Stolarna" eller "Noshörningen" - nää den hette nog "Stolarna". Hon hette Ulla någonting. Ulla Jacobsson? Nej inte Jacobsson det är ju hon den andra....."
Ulla Sjöblom var det alltså! Någon som kommer ihåg henne?
Ja och så där kan vi hålla på och jag kan ju tala om att det är inte åklagaren som är sämst på namn. Han brukar vara den som jag kan ringa till om jag undrar över någon eller något, men i går stod det stilla hos oss båda. Om ni undrar vad det hela rörde sig om så var det så enkelt att vi talade om TV-teatern (som fanns på den tiden då allt... o s v) och pjäser jag skulle vilja se igen. Eftersom bilden har klarnat nu, efter konsultation i datorn, så vet jag att det den bisarra konverationen rörde sig om, var en pjäs av Ionesco som heter "Stolarna" och där Ulla Sjöblom spelade en av tre? roller.
I Ionescopjäsen "Stolarna" stökar det gamla paret runt med en massa stolar
som flyttas fram och tillbaka på scenen om jag minns rätt. De var nog inte lika
färgglada som dessa. Pjäsen var väl dessutom från den tiden det bara fanns
två färger i TV, svart och vitt .
Gamle åklagaren fick en av mig sedan länge inhandlade ljudbok om Mussolini, som jag tror att han kan ha nöje av, käre maken tyckte i alla fall att den var utmärkt. Åklagaren är mycket intresserad och kunnig i ämnet historia, men det är svårt att hitta ljudböcker om just historia. Dessutom har han redan läst det mesta, det är väl bara de senaste årens produktion som han inte har kunnat ta del av sedan han drabbades av åldersförändringar i gula fläcken. Det är ju dessvärre bara en liten del av alla nya bäcker som läses in.
Så här ser näthinnan ut med gula fläcken till höger.
Vid åldersförändringar (torr makuladegeneration)
finns det tydligen ingenting att göra.
I går kväll lät de små gossebarnbarnen sig villigt passas och kastade sig efter maten över sina respektive favoriter - legobyggande och tecknadfilmtittande. Sexåringen är fantastisk med sin finmotorik och sitt tålamod när det gäller att bygga stora imponerande och fantasieggande rymdskepp. Treåringen och jag tittade på en blandning av äldre och nyare Musse Piggfilmer, riktigt roligt. Den första Mussefilmen tror jag inte att jag sett förut. I den arbetar Musse ombord på en liten ångbåt.
1928 kom den första tecknade kortfilmen med ljud
(Steamboat Willie), två år senare belv han seriefigur.
Med åren har Musse, likt de flesta av oss, blivit
lite rundare. Hans skostorlek har nog ökat, han
är mer klarögd och har bytt till vita handskar.
Nu när vi ändå är i den barnsliga delen av bloggen:
När sexårsbarnbarnet fick se en bild av den korsfäste Jesus, i programbladet från Jesus Christ Superstar, utbrast han: "Är Jesus död? Inte konstigt att man inte ser honom varje dag!"
Ideal-/idolbild av Jesus?
På lördag klockan två är födelsedagskaffet upphällt och prinsesstårtan står på bordet. Ni som har tid och lust är hjärtligt välkomna.
Kan man bjuda på prinsesstårta om man är republikan?
Datavirus är inte kul men en barnlek jämfört med
detta som faktiskt är ett HIV-virus. Dödligt vackert!
Det värsta är när datorerna stjäl eller kastar bort text! Och det var precis det som hände i går. Kan man polisanmäla en dator för stöld av text och bilder?
Detta är säkert den bild- och texttjuv som
stundtals huserar i min dator, men emellanåt
trivs bättre i makens.
För att ni inte ska känna er lurade på något, kommer här är en kort sammanfattning av vad gårdagens borttappade bloggtext handlade om:
- Ulla Sjöblom
- Ionesco
- "Stolarna"
- Ensamhet
- Böcker
- Glömska
- Clezio
Det säger er säkert ingenting. Inte mig heller. Jag vet att jag skildrade en konversation mellan mig och gamle åklagaren som löd ungefär så här:
"Vad var det nu hon hette som sjöng den där sången, som han du vet, den där poeten med "Svalor som.." Javisst Forssell hette han ju. Jo den där sången om ett piano. Hon spelade i den där pjäsen som visades på TV för hundra år sedan, av Ionesco eller möjligtvis av den andre som heter.. , du vet han som skrev "I väntan på Godot"... Beckett heter han ju! Den hette antingen "Stolarna" eller "Noshörningen" - nää den hette nog "Stolarna". Hon hette Ulla någonting. Ulla Jacobsson? Nej inte Jacobsson det är ju hon den andra....."
Ulla Sjöblom var det alltså! Någon som kommer ihåg henne?
Ja och så där kan vi hålla på och jag kan ju tala om att det är inte åklagaren som är sämst på namn. Han brukar vara den som jag kan ringa till om jag undrar över någon eller något, men i går stod det stilla hos oss båda. Om ni undrar vad det hela rörde sig om så var det så enkelt att vi talade om TV-teatern (som fanns på den tiden då allt... o s v) och pjäser jag skulle vilja se igen. Eftersom bilden har klarnat nu, efter konsultation i datorn, så vet jag att det den bisarra konverationen rörde sig om, var en pjäs av Ionesco som heter "Stolarna" och där Ulla Sjöblom spelade en av tre? roller.
I Ionescopjäsen "Stolarna" stökar det gamla paret runt med en massa stolar
som flyttas fram och tillbaka på scenen om jag minns rätt. De var nog inte lika
färgglada som dessa. Pjäsen var väl dessutom från den tiden det bara fanns
två färger i TV, svart och vitt .
Gamle åklagaren fick en av mig sedan länge inhandlade ljudbok om Mussolini, som jag tror att han kan ha nöje av, käre maken tyckte i alla fall att den var utmärkt. Åklagaren är mycket intresserad och kunnig i ämnet historia, men det är svårt att hitta ljudböcker om just historia. Dessutom har han redan läst det mesta, det är väl bara de senaste årens produktion som han inte har kunnat ta del av sedan han drabbades av åldersförändringar i gula fläcken. Det är ju dessvärre bara en liten del av alla nya bäcker som läses in.
Så här ser näthinnan ut med gula fläcken till höger.
Vid åldersförändringar (torr makuladegeneration)
finns det tydligen ingenting att göra.
I går kväll lät de små gossebarnbarnen sig villigt passas och kastade sig efter maten över sina respektive favoriter - legobyggande och tecknadfilmtittande. Sexåringen är fantastisk med sin finmotorik och sitt tålamod när det gäller att bygga stora imponerande och fantasieggande rymdskepp. Treåringen och jag tittade på en blandning av äldre och nyare Musse Piggfilmer, riktigt roligt. Den första Mussefilmen tror jag inte att jag sett förut. I den arbetar Musse ombord på en liten ångbåt.
1928 kom den första tecknade kortfilmen med ljud
(Steamboat Willie), två år senare belv han seriefigur.
Med åren har Musse, likt de flesta av oss, blivit
lite rundare. Hans skostorlek har nog ökat, han
är mer klarögd och har bytt till vita handskar.
Nu när vi ändå är i den barnsliga delen av bloggen:
När sexårsbarnbarnet fick se en bild av den korsfäste Jesus, i programbladet från Jesus Christ Superstar, utbrast han: "Är Jesus död? Inte konstigt att man inte ser honom varje dag!"
Ideal-/idolbild av Jesus?
På lördag klockan två är födelsedagskaffet upphällt och prinsesstårtan står på bordet. Ni som har tid och lust är hjärtligt välkomna.
Kan man bjuda på prinsesstårta om man är republikan?
Godmiddag önskar
Skogseva
Skogseva
Rynkor och förfall.
Vem är det som kommer med så tramsiga uttalanden som: "Jag tycker det är så vackert med ett gammalt, rynkigt ansikte." Alltid "ungdomar" i 30- 40-årsåldern. Släta som persikor och tror att de kommer att förbli så, för de har ju "Fått mycket spänstigare hud, tack vare Jabushe." Urdumt!
Detta märket har världens tramsigaste reklam.
Så vitt jag vet är det inte så många 60- 70-åringar som säger sig älska sina rynkor. Eller övrigt kroppsligt förfall för den delen. Själv avskyr jag att hakorna har mångdubblats (ett trist arv från lilla mamma som också avskydde sina hakor), håret tunnats ut, brösten dragits mer och mer nedåt, hörselns försämrats, tänderna blivit skraltigare, mörkerseendet nästan försvunnit. Det är sådant som följer med det "vackra", gamla rynkiga ansiktet, har ni tänkt på det! Därtill kommer ont i leder, det går inte att sitta på huk längre, och svagare muskler. Vad är det för tjusigt med det? Och vad hjälper det att insidan känns oförstörd? Att man stundtals känner sig som tjugo invärtes när utsidan visar upp ett 65-årigt smårynkigt skal! Jag gillar i alla fall inte vad åldern gör med min kropp. Själens sextiofem år bär jag mer än gärna.
Besvärligt när man har rynkor redan som barn..
Här ramlade all text jag skrivit bort så det blir inget mer i dag eftersom jag ska passa ett par små gossar!
Många f-ord skulle jag vilja säga....
Skogseva
Detta märket har världens tramsigaste reklam.
Så vitt jag vet är det inte så många 60- 70-åringar som säger sig älska sina rynkor. Eller övrigt kroppsligt förfall för den delen. Själv avskyr jag att hakorna har mångdubblats (ett trist arv från lilla mamma som också avskydde sina hakor), håret tunnats ut, brösten dragits mer och mer nedåt, hörselns försämrats, tänderna blivit skraltigare, mörkerseendet nästan försvunnit. Det är sådant som följer med det "vackra", gamla rynkiga ansiktet, har ni tänkt på det! Därtill kommer ont i leder, det går inte att sitta på huk längre, och svagare muskler. Vad är det för tjusigt med det? Och vad hjälper det att insidan känns oförstörd? Att man stundtals känner sig som tjugo invärtes när utsidan visar upp ett 65-årigt smårynkigt skal! Jag gillar i alla fall inte vad åldern gör med min kropp. Själens sextiofem år bär jag mer än gärna.
Besvärligt när man har rynkor redan som barn..
Här ramlade all text jag skrivit bort så det blir inget mer i dag eftersom jag ska passa ett par små gossar!
Många f-ord skulle jag vilja säga....
Skogseva
Gör det du är bra på.
Har ägnat tavlan många timmar. Jag ska inte hålla på att med penseldrag försöka forma och färga. Jag har inte den talangen i fingrarna, det har jag ju konstaterat många gånger. Men om jag gör grunden med färg, lite grovt sådär, så kan jag göra "finliret" i collageteknik. Det blir mycket bättre - fortfarande inte bra, men bättre. Då kan färgerna nyanseras på ett sätt som jag inte klarar med pensel. Många olika blå urklipp blir en snyggare helhet än om jag försöker dutta med olika blå acryl- eller oljefärger. Jag får nöja mig med att återanvända andras material. Punkt, slut. Jag hade hoppats att tavlan skulle vara klar till lördag när käre maken ska ha ett helt litet födelsekaffekalas, men det är nog tveksamt. Jag har ingen lust att skynda på, när jag nu fått en liten skaparlust tillbaka.
En detalj av tavlan, den blå färgen är
annorlunda i verkligheten.
Det mesta (som inte är egenskapat) i tavlan är klippt ur en fantastisk tidning "Upptäcktsresan" som ges ut av Svenskt Kulturarv. Det är en otroligt matnyttig tidning, både om man vill veta vad som händer på kulturfronten i Sverige och dessutom med mängder av bilder. Det hela är tryckt på ett utmärkt kraftigt papper som, tror jag, håller för att limmas fast på en tavla med hjälp av ojefärg.
Huset luktar starkt av balsamterpentin, ett vackert namn på en stygg kemikalie!
Några droppar av detta bakom örat
och du doftar som en konstnär...
Dilutin och bonvax... När jag var barn var parkettgolven inte behandlade utan skulle bonas med bonvax. Först skulle golvet tvättas med Dilutin som var något slags lättfotogen med tillsatta doftämnen (har vi läst oss till).
Detta luktade också gott. Ni kan se på snäckan vem som stod bakom produkten.
Jag tror inte att det tillverkas längre.
Därefter fortsatte mamma sitt krypande runt rummet, nu med en trasa med fast bonvax på. Den gneds in med roterande rörelser och det doftade också väldigt gott, förmodligen innehöll det bivax. När vaxet var ingnidet och hade fått torka en stund skulle en blank yta poleras fram. Nya trasor (gamla utslitna lakan) och ny kryprunda. Lilla mamma "fuskade" ofta och nöjde sig med att gnida in bonvaxet runt mattorna. Jag förstår henne. Det kan inte ha varit någon sinekur att hålla golven fina på den tiden.
Detta är lyxvariant av ekparkett, vi hade "vanlig" stavparkett - en
nutida lyx när det oftast ligger plastgolv i lägenheterna.
Att bara behandla den golvyta som är synlig var mamma inte ensam om. Vid en guidad tur på Sofiero berättade guiden att "gamle kungen", Gustav VI, var så sparsam att när golven skulle målas om fick målaren order om att måla runt mattorna för att spara färg, vilket syntes tydligt när guiden lyfte på en matthörna! Stackars lille fattige kung!
På Sofiero är bara halva golven målade, resten av ytan täcks av mattor.
Sparsamhet, snålhet eller dumhet?
En samling kungligheter på Sofieros trappa, jag kan inte se
om "den snåle" är med.
Sofiero är värt ett besök, i synnerhet om man är trädgårdsintresserad. Man kan också ge sig dit med en picknickkorg på våren då rhododendronen blommar, det är en fantastisk syn.
Rhododendron brachycarpum.
Rhododendron har jag inte själv vågat mig på, jag vet inte om Romelåsens jord är lämplig. Vi har inte heller någon fuktig plats i trädgården och det tror jag dessa små raringar vill ha. Men det kanske är värt ett försök...
En detalj av tavlan, den blå färgen är
annorlunda i verkligheten.
Det mesta (som inte är egenskapat) i tavlan är klippt ur en fantastisk tidning "Upptäcktsresan" som ges ut av Svenskt Kulturarv. Det är en otroligt matnyttig tidning, både om man vill veta vad som händer på kulturfronten i Sverige och dessutom med mängder av bilder. Det hela är tryckt på ett utmärkt kraftigt papper som, tror jag, håller för att limmas fast på en tavla med hjälp av ojefärg.
Huset luktar starkt av balsamterpentin, ett vackert namn på en stygg kemikalie!
Några droppar av detta bakom örat
och du doftar som en konstnär...
Dilutin och bonvax... När jag var barn var parkettgolven inte behandlade utan skulle bonas med bonvax. Först skulle golvet tvättas med Dilutin som var något slags lättfotogen med tillsatta doftämnen (har vi läst oss till).
Detta luktade också gott. Ni kan se på snäckan vem som stod bakom produkten.
Jag tror inte att det tillverkas längre.
Därefter fortsatte mamma sitt krypande runt rummet, nu med en trasa med fast bonvax på. Den gneds in med roterande rörelser och det doftade också väldigt gott, förmodligen innehöll det bivax. När vaxet var ingnidet och hade fått torka en stund skulle en blank yta poleras fram. Nya trasor (gamla utslitna lakan) och ny kryprunda. Lilla mamma "fuskade" ofta och nöjde sig med att gnida in bonvaxet runt mattorna. Jag förstår henne. Det kan inte ha varit någon sinekur att hålla golven fina på den tiden.
Detta är lyxvariant av ekparkett, vi hade "vanlig" stavparkett - en
nutida lyx när det oftast ligger plastgolv i lägenheterna.
Att bara behandla den golvyta som är synlig var mamma inte ensam om. Vid en guidad tur på Sofiero berättade guiden att "gamle kungen", Gustav VI, var så sparsam att när golven skulle målas om fick målaren order om att måla runt mattorna för att spara färg, vilket syntes tydligt när guiden lyfte på en matthörna! Stackars lille fattige kung!
På Sofiero är bara halva golven målade, resten av ytan täcks av mattor.
Sparsamhet, snålhet eller dumhet?
En samling kungligheter på Sofieros trappa, jag kan inte se
om "den snåle" är med.
Sofiero är värt ett besök, i synnerhet om man är trädgårdsintresserad. Man kan också ge sig dit med en picknickkorg på våren då rhododendronen blommar, det är en fantastisk syn.
Rhododendron brachycarpum.
Rhododendron har jag inte själv vågat mig på, jag vet inte om Romelåsens jord är lämplig. Vi har inte heller någon fuktig plats i trädgården och det tror jag dessa små raringar vill ha. Men det kanske är värt ett försök...
Middag:
Broccolisoppa gjord på buljongen från fläskläggen, broccoli förstås, rester från samma lägg + en "oblyg" klick creme fraich.
Ostplättar: 1 dl riven, fet ost, 1 ägg, 1 msk majonnäs. Rör samman och klicka ut matskedsstora klickar på bakplåtspapper. Grädda hastigt gyllengula i 250 grader.
Skogseva
Ostplättar: 1 dl riven, fet ost, 1 ägg, 1 msk majonnäs. Rör samman och klicka ut matskedsstora klickar på bakplåtspapper. Grädda hastigt gyllengula i 250 grader.
Det var mycket gott. Nu önskar jag er god middag och god kväll.
Skogseva
Trelleborg i dimma.
Pippin den lille har flyttat!
I grådisigt väder packades undulaten in i bilen, med bästa rutiga sommarduken över buren.
En rutig duk kan användas till mycket.
Picnic, kaffe i bersån, att knyta runt håret
om man är med i ett bygdespel, eller att
täcka en bur innehållande en undulat.
I Trelleborg bor en kollega till yngsta dottern, en vänlig Manuel, som funderat på att skaffa ett sällskap i form av en hamster. Han blev glad när han fick höra att det fanns en gulgrön undulat som gärna ville dela hans liv. Det känns som om Pippin den lille är i mycket goda händer, han blir kanske en spansktalande liten Pippi! Nu hoppas vi att den riktiga ägaren inte dyker upp och kräver oss på en undulat...
När vi ändå var i Trelleborg passade vi på att strosa en stund i Axel Ebbe-muséet. En liten pärla både arkitektoniskt och innehållsmässigt. Byggnaden är ritad av sedan länge avlidne stadsarkitekten i Malmö Carl-Axel Stoltz, och jag tycker speciellt att entrén är vacker med sitt höga dörrparti.
Titta särskilt på den vackra entrén.
Om man är ute efter nytänkande och moderna skulpturer ska man inte besöka just detta museum, som bara innehåller förlagor till Axel Ebbes skulpturer, som alla är formade i den klassiska skolan.
"Snäckan" finns i tivoliparken i Kristianstad.
Denna, "Arbetets ära", känner alla malmöbor igen.
Efter kultur kommer ofelbart mat. Vi hade tänkt handla på oss lite gott griskött från "Ängavallen", men hyllorna lyste tämligen tomma eftersom det är slaktdag i morgon måndag - slutsålt med andra ord. Några trevliga isterband som fanns kvar visade sig innehålla både potatis och ris, fy fy båda ingredienserna, så det fick bero. Ett flak knubbiga bruna ägg, lika ekologiska som allt övrigt i butiken, blev enda inköpet.
Bruna höns lägger bruna ägg,
vita höns lägger vita ägg, har jag
läst mig till.
Ägg går åt vill jag lova, åtminstone två var om dagen. En rekommenderad och god frukost är ett antal baconskivor och äggröra gjord på två eller tre ägg och en halv deciliter vispgrädde. Den äggröran är gudomlig och smörjer garanterat alla kransartärer. Helt ofarligt om man läser i de "fettfrälstas" böcker.
Äggröra gjord på tre ägg?
Det fanns en, ganska lång, tid när jag ville ha höns. Jag tycker att det är ett av de absolut trevligaste bland våra husdjur. En liten höna eller tre som går och sprätter lite, skrockar och kacklar, är allmänt dekorativa och som dessutom producerar något så användbart som ägg! Kan det bli bättre. En tupp behövs tydligen också om hönsen ska må bra. Dvärgkochin är en otrolig knubbig, ganska liten, kinesisk ras som har fjädrar ända ner på tårna. Lugna och trevliga dessutom.
Dvärgkochin kan se ut så här...
...eller så här. De finns i tjugo färger och
de värper bruna ägg.
Maken kom in med protester. "Rabatterna blir förstörda av sprättandet." Inte av våra höns väl..? "Det blir "kladd" överallt som man kommer att trampa i." Kladd av våra höns..? Jag tycker nog att höns ska få gå ute, så här var det första oliktänkandet mellan käre maken och mig. Sedan började jag läsa böcker om höns och fick dessutom en bok om hönsraser och hönsskötsel i present. I boken står bland allt annat också om hönssjukdomar.
Ett rart litet husdjur? Njaeee, hönskvalster!
Höns får alla sjukdomar som tänkas kan: hönslöss, fågelloppor, fjäderätare, fotskabb, papegojsjuka, newcastlesjuka, hönslamhet, tuberkulos, rödsjuka, salmonella, spolmask, springmask, gapmask, hårmask, coccidier, hönskvalster.... You name it - en höna kan få det! Jag får erkänna att allt detta gjorde mig tveksam. Man måste till exempel smörja in benen på hönsen med vaselin för att förebygga fotskabb, eller, om de redan fått fäste, torrborsta hönsbenen. Jag som inte ens torrborstar mina egna ben! Hönshållning är alltså, åtminstone för tillfället, lagd på hyllan. Men jag drömmer fortfarande om skrockande små höns - som inte krafsar i rabatterna...
Middagen äten. Rotmoset var fantastiskt gott även utan potatis.
I grådisigt väder packades undulaten in i bilen, med bästa rutiga sommarduken över buren.
En rutig duk kan användas till mycket.
Picnic, kaffe i bersån, att knyta runt håret
om man är med i ett bygdespel, eller att
täcka en bur innehållande en undulat.
I Trelleborg bor en kollega till yngsta dottern, en vänlig Manuel, som funderat på att skaffa ett sällskap i form av en hamster. Han blev glad när han fick höra att det fanns en gulgrön undulat som gärna ville dela hans liv. Det känns som om Pippin den lille är i mycket goda händer, han blir kanske en spansktalande liten Pippi! Nu hoppas vi att den riktiga ägaren inte dyker upp och kräver oss på en undulat...
När vi ändå var i Trelleborg passade vi på att strosa en stund i Axel Ebbe-muséet. En liten pärla både arkitektoniskt och innehållsmässigt. Byggnaden är ritad av sedan länge avlidne stadsarkitekten i Malmö Carl-Axel Stoltz, och jag tycker speciellt att entrén är vacker med sitt höga dörrparti.
Titta särskilt på den vackra entrén.
Om man är ute efter nytänkande och moderna skulpturer ska man inte besöka just detta museum, som bara innehåller förlagor till Axel Ebbes skulpturer, som alla är formade i den klassiska skolan.
"Snäckan" finns i tivoliparken i Kristianstad.
Denna, "Arbetets ära", känner alla malmöbor igen.
Efter kultur kommer ofelbart mat. Vi hade tänkt handla på oss lite gott griskött från "Ängavallen", men hyllorna lyste tämligen tomma eftersom det är slaktdag i morgon måndag - slutsålt med andra ord. Några trevliga isterband som fanns kvar visade sig innehålla både potatis och ris, fy fy båda ingredienserna, så det fick bero. Ett flak knubbiga bruna ägg, lika ekologiska som allt övrigt i butiken, blev enda inköpet.
Bruna höns lägger bruna ägg,
vita höns lägger vita ägg, har jag
läst mig till.
Ägg går åt vill jag lova, åtminstone två var om dagen. En rekommenderad och god frukost är ett antal baconskivor och äggröra gjord på två eller tre ägg och en halv deciliter vispgrädde. Den äggröran är gudomlig och smörjer garanterat alla kransartärer. Helt ofarligt om man läser i de "fettfrälstas" böcker.
Äggröra gjord på tre ägg?
Det fanns en, ganska lång, tid när jag ville ha höns. Jag tycker att det är ett av de absolut trevligaste bland våra husdjur. En liten höna eller tre som går och sprätter lite, skrockar och kacklar, är allmänt dekorativa och som dessutom producerar något så användbart som ägg! Kan det bli bättre. En tupp behövs tydligen också om hönsen ska må bra. Dvärgkochin är en otrolig knubbig, ganska liten, kinesisk ras som har fjädrar ända ner på tårna. Lugna och trevliga dessutom.
Dvärgkochin kan se ut så här...
...eller så här. De finns i tjugo färger och
de värper bruna ägg.
Maken kom in med protester. "Rabatterna blir förstörda av sprättandet." Inte av våra höns väl..? "Det blir "kladd" överallt som man kommer att trampa i." Kladd av våra höns..? Jag tycker nog att höns ska få gå ute, så här var det första oliktänkandet mellan käre maken och mig. Sedan började jag läsa böcker om höns och fick dessutom en bok om hönsraser och hönsskötsel i present. I boken står bland allt annat också om hönssjukdomar.
Ett rart litet husdjur? Njaeee, hönskvalster!
Höns får alla sjukdomar som tänkas kan: hönslöss, fågelloppor, fjäderätare, fotskabb, papegojsjuka, newcastlesjuka, hönslamhet, tuberkulos, rödsjuka, salmonella, spolmask, springmask, gapmask, hårmask, coccidier, hönskvalster.... You name it - en höna kan få det! Jag får erkänna att allt detta gjorde mig tveksam. Man måste till exempel smörja in benen på hönsen med vaselin för att förebygga fotskabb, eller, om de redan fått fäste, torrborsta hönsbenen. Jag som inte ens torrborstar mina egna ben! Hönshållning är alltså, åtminstone för tillfället, lagd på hyllan. Men jag drömmer fortfarande om skrockande små höns - som inte krafsar i rabatterna...
Middagen äten. Rotmoset var fantastiskt gott även utan potatis.
Godkväll önskar
Skogseva
Skogseva
Bakåtsträvare
Det var bättre förr. En sliten fras som jag använder ofta! Det låg ett skimmer, inte bara över Gustavs dagar, utan även över den egna barndomen, ungdomen. Allt var möjligt, inget berg för högt att ta sig över, livet oändligt...
En kung som det länge stod ett skimmer kring. När han fått
diverse skrot i sig på Operan, två kulor, hagel och en
spiknubb, stod det efter ett tag inte ett skimmer utan
en svår kallbrandslukt omkring honom!
Med ålder kommer begränsningar av olika slag. När man blir äldre inser man att det är oändligt mycket man inte vet. När man blir äldre krymper tiden (och man själv). När man blir äldre får man krämpor.
Krämpmedel för krympt åldring.
Positivt med åldrandet är att jag vågar erkänna min okunskap. Positivt är också att jag i stor utsträckning kan strunta i Luther. "Måsten" kan kastas överbord när jag så önskar.
En man man kan ge tusan i tycker jag, även om det
är svårt ibland när han gräver in sina klor i ens axel
och väser "Du ska" och "Du måste" i örat på en.
Jag kan sammanfatta min tid efter pensioneringen och därmed mitt åldrande med en favoritsentens:
"Tiden har upphört - jag är fri"
som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån, men vacker är den. Jag tror att det var någon som i dödsögonblicket uttalade den, men jag är osäker.
Dödsriket? Ser inte välkomnande ut. Dit vill jag inte.
Är närvaro av ljus detsamma som frånvaro av mörker?
Efter detta filosoferande kan jag konstatera att dagen är tråkig. Men man måste ha tråkigt ibland. Det ger en tid att tänka. Man måste ge sig tid att ligga på marken och studera myran som strävar mot stacken bärande ett tallbarr i käftarna. Man hinner uppleva den lilla världen i den stora. För mig blir den lilla världen mer och mer viktig.
Stackmyra "Formica rufa" är flitig som ett bi!
Enligt sociologen Hans Zetterberg är den lilla världen "familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken" och den stora världen "förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, partierna, fackföreningarna".
Den lilla världen utmärks av samarbete på känslomässig grund, osjälviskhet, informella relationer och gemensamt ägande. I den stora världen sker samarbetet på basis av ömsesidiga intressen som vinst eller makt, där råder konkurrens, kompetensgradering, byråkrati och privat ägande.
Jag vet vilket värld som är viktigast för mig! Vilken är viktigast för dig?
Filosoficirkeln är slut för i dag.
En kung som det länge stod ett skimmer kring. När han fått
diverse skrot i sig på Operan, två kulor, hagel och en
spiknubb, stod det efter ett tag inte ett skimmer utan
en svår kallbrandslukt omkring honom!
Med ålder kommer begränsningar av olika slag. När man blir äldre inser man att det är oändligt mycket man inte vet. När man blir äldre krymper tiden (och man själv). När man blir äldre får man krämpor.
Krämpmedel för krympt åldring.
Positivt med åldrandet är att jag vågar erkänna min okunskap. Positivt är också att jag i stor utsträckning kan strunta i Luther. "Måsten" kan kastas överbord när jag så önskar.
En man man kan ge tusan i tycker jag, även om det
är svårt ibland när han gräver in sina klor i ens axel
och väser "Du ska" och "Du måste" i örat på en.
Jag kan sammanfatta min tid efter pensioneringen och därmed mitt åldrande med en favoritsentens:
"Tiden har upphört - jag är fri"
som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån, men vacker är den. Jag tror att det var någon som i dödsögonblicket uttalade den, men jag är osäker.
Dödsriket? Ser inte välkomnande ut. Dit vill jag inte.
Är närvaro av ljus detsamma som frånvaro av mörker?
Efter detta filosoferande kan jag konstatera att dagen är tråkig. Men man måste ha tråkigt ibland. Det ger en tid att tänka. Man måste ge sig tid att ligga på marken och studera myran som strävar mot stacken bärande ett tallbarr i käftarna. Man hinner uppleva den lilla världen i den stora. För mig blir den lilla världen mer och mer viktig.
Stackmyra "Formica rufa" är flitig som ett bi!
Enligt sociologen Hans Zetterberg är den lilla världen "familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken" och den stora världen "förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, partierna, fackföreningarna".
Den lilla världen utmärks av samarbete på känslomässig grund, osjälviskhet, informella relationer och gemensamt ägande. I den stora världen sker samarbetet på basis av ömsesidiga intressen som vinst eller makt, där råder konkurrens, kompetensgradering, byråkrati och privat ägande.
Jag vet vilket värld som är viktigast för mig! Vilken är viktigast för dig?
Filosoficirkeln är slut för i dag.
Filosofiska kramar till er alla från
Skogseva.
Skogseva.
Vin går bra
...att dricka även om man "fettdietar". Nu vankas det rotmos (utan potatis) och fläsklägg till middag och det är väl inte idealtillbehör till vin. Min lilla mamma drack vin till kåldolmar när andan föll på, så varför skulle inte vi kunna dricka det till rotmos. Fast det passar nog bättre med en snaps.
Gott till rotmos?
Jag måste berätta om min lilla mamma....
Vin kom in i hennes liv mycket sent. Visst kunde hon dricka ett halvt glas vin, men det gick år mellan gångerna. Hon tyckte att hon blev så snurrig. Och lite lullig. Alla vin och spritinköp sköttes av pappa såklart, verkligen inget damgöra! Men pappa gick ju och dog så småningom och lilla mamma satt där efter några år och längtade efter ett halvt glas vin. Hon som aldrig satt sin fot på "Spritbolaget" bestämde sig för att, för första gången, trampa in i denna lite suspekta och smått skamliga butik.
Mamma kallade det för "Spritbolaget".
Sagt och gjort. Hon förberedde sig noga. För att slippa råka på någon bekant tog hon bussen in till staden på morgonen, och var på plats i god tid innan Systemet öppnade. Där stod hon sedan och köade utanför tillsammans med vin- och spritlängtande, blånästa herrar! Mamma insåg att hon kanske inte valt rätt tid på dagen, men hon var tapper och stod kvar. När butiken öppnade och det var hennes tur tog hon upp en diskussion med biträdet. Om kvalité, fyllighet eller sådant trams? Icke! "Jag vill ha några halvlitersflaskor med skruvkork", sade mamma.
Lilla mammas favoritkork.
Då, det är väl tjugofem år sedan, fanns inte så många sorter med skruvkork, som var det enda mamma med sina klena händer kunde öppna. Några flaskor plockades i alla fall fram av biträdet, som säkert troddde att den lilla damen var så sugen på vin att hon, så snart hon kom ut ur butiken, skulle skruva av korken och dricka ur innehållet! Några sådana planer hade emellertid inte mamma. "Jag har tidningspapper med, vill ni vara vänlig och rulla in flaskorna i det."
Ljuddämpare i mammas smak.
Lilla mamma var nämligen rädd för att flaskorna skulle klirra och på så vis antyda att denna gamla dam hade varit på "Spritbolaget". Och handlat Sprit! Eller Vin! Huvva! Biträdet gjorde snällt som hon blivit ombedd. Mamma hade med sig sin rutiga shoppingväska, modell mindre resväska, den satte hon upp på disken och däri fick biträdet snällt packa ner flaskorna. Absolut ingen plastpåse, inköpet skulle minsann inte avslöjas vare sig genom klirr eller påse.
Njaaee.... väskan var inte riktigt så tjusig.
Den finns för övrigt här hos mig och
innehåller mammas gamla brev, som
ska läsas igenom någon gång.
Lite skärrad och lite upprymd över sin shoppinginsats for sedan mamma hem med sin flasklast. På kvällen tog hon fram nötknäpparen med vars hjälp hon skruvade av korken på en av flaskorna och tog sig en tuting till kåldolmarna!
Ett utmärkt hjälpmedel att öppna skruvkorkar
med om man har klena nypor.
Väldigt god husmanskost som går att äta utan vin också.
Om man som jag "fettdietar" får man utesluta potatisarna.
Ute blåser det svårt. Jag gick för att möta maken när han kom från sin föreläsning. Det susade duktigt i granarna och jag hade god hjälp av vinden att ta mig fram, den blåste mig hårt i ryggen. Det fick mig att minnas när jag var barn, liten, tunn och lätt, då kunde jag luta mig mot vinden, som nästan alltid blåste (och blåser) i Malmö.
Här är det emellertid stiltje. Favoritblomman "Blåvinda"
(har varit med tidigare) i en blomlåda i växthuset.
Här och nu konstaterade maken att vi inte hinner koka rotmos i dag, klockan är för mycket, så det blir kräftstjärtsmörgås med hemgjord aioli. Jag säger icke nej därtill.
Dags att plocka ur diskmaskinen, duscha, tända en brasa, äta, se "På spåret"...
Gott till rotmos?
Jag måste berätta om min lilla mamma....
Vin kom in i hennes liv mycket sent. Visst kunde hon dricka ett halvt glas vin, men det gick år mellan gångerna. Hon tyckte att hon blev så snurrig. Och lite lullig. Alla vin och spritinköp sköttes av pappa såklart, verkligen inget damgöra! Men pappa gick ju och dog så småningom och lilla mamma satt där efter några år och längtade efter ett halvt glas vin. Hon som aldrig satt sin fot på "Spritbolaget" bestämde sig för att, för första gången, trampa in i denna lite suspekta och smått skamliga butik.
Mamma kallade det för "Spritbolaget".
Sagt och gjort. Hon förberedde sig noga. För att slippa råka på någon bekant tog hon bussen in till staden på morgonen, och var på plats i god tid innan Systemet öppnade. Där stod hon sedan och köade utanför tillsammans med vin- och spritlängtande, blånästa herrar! Mamma insåg att hon kanske inte valt rätt tid på dagen, men hon var tapper och stod kvar. När butiken öppnade och det var hennes tur tog hon upp en diskussion med biträdet. Om kvalité, fyllighet eller sådant trams? Icke! "Jag vill ha några halvlitersflaskor med skruvkork", sade mamma.
Lilla mammas favoritkork
Då, det är väl tjugofem år sedan, fanns inte så många sorter med skruvkork, som var det enda mamma med sina klena händer kunde öppna. Några flaskor plockades i alla fall fram av biträdet, som säkert troddde att den lilla damen var så sugen på vin att hon, så snart hon kom ut ur butiken, skulle skruva av korken och dricka ur innehållet! Några sådana planer hade emellertid inte mamma. "Jag har tidningspapper med, vill ni vara vänlig och rulla in flaskorna i det."
Ljuddämpare i mammas smak.
Lilla mamma var nämligen rädd för att flaskorna skulle klirra och på så vis antyda att denna gamla dam hade varit på "Spritbolaget". Och handlat Sprit! Eller Vin! Huvva! Biträdet gjorde snällt som hon blivit ombedd. Mamma hade med sig sin rutiga shoppingväska, modell mindre resväska, den satte hon upp på disken och däri fick biträdet snällt packa ner flaskorna. Absolut ingen plastpåse, inköpet skulle minsann inte avslöjas vare sig genom klirr eller påse.
Njaaee.... väskan var inte riktigt så tjusig.
Den finns för övrigt här hos mig och
innehåller mammas gamla brev, som
ska läsas igenom någon gång.
Lite skärrad och lite upprymd över sin shoppinginsats for sedan mamma hem med sin flasklast. På kvällen tog hon fram nötknäpparen med vars hjälp hon skruvade av korken på en av flaskorna och tog sig en tuting till kåldolmarna!
Ett utmärkt hjälpmedel att öppna skruvkorkar
med om man har klena nypor.
Väldigt god husmanskost som går att äta utan vin också.
Om man som jag "fettdietar" får man utesluta potatisarna.
Ute blåser det svårt. Jag gick för att möta maken när han kom från sin föreläsning. Det susade duktigt i granarna och jag hade god hjälp av vinden att ta mig fram, den blåste mig hårt i ryggen. Det fick mig att minnas när jag var barn, liten, tunn och lätt, då kunde jag luta mig mot vinden, som nästan alltid blåste (och blåser) i Malmö.
Här är det emellertid stiltje. Favoritblomman "Blåvinda"
(har varit med tidigare) i en blomlåda i växthuset.
Här och nu konstaterade maken att vi inte hinner koka rotmos i dag, klockan är för mycket, så det blir kräftstjärtsmörgås med hemgjord aioli. Jag säger icke nej därtill.
Dags att plocka ur diskmaskinen, duscha, tända en brasa, äta, se "På spåret"...
Må så gott, ni där ute i den blåsiga världen.
Skogseva
Skogseva
Stekt fläsk och svält.
Efter en natts dålig sömn var det inte kul att sätta ner fötterna på golvet i morse. Jag undrar varför vissa nätter är helt omöjliga. Är det kanske så att vi som inte är så lättsamma av oss utan mer svartsynta drabbas lättare av nattliga demoner. Jag ligger och funderar på livet - eller snarare tvärtom. Känns det inte lite som om jag håller på att dö, klappar inte hjärtat lite orytmskt, har jag inte svårt att dra efter andan... Nattspöken som kommer då och då och som inte är så roliga och inte lätta att skrämma iväg. I natt var jag vaken tills tidningsbudet kom vid tretiden.
En demon som inte verkar mer skrämmande
än mina nattliga svarta tankar.
Men när fötterna väl var placerade på golvet - TJOHOOOO - upp och stek fläsk och gör äggröra med dig. Bort det nattliga och in det dagliga. Bacon och ägg kan få vem som helst på bättre humör! Särskilt när man vet att det leder till viktminskning. Jag känner redan att mina jeans sitter något mindre hårt, efter knappt tre dagar. Sex kilo vill jag gärna "äta bort". Ett alldeles groteskt problem med tanke på hur det ser ut i världen. Samvetet känns inte fjäderlätt precis....
Kommentarer är överflödiga...
Jag funderar på vad jag kan göra för någon insats efter min förmåga. Det blir naturligtvis inga jättesaker, men något måste var och en kunna göra, även om man bara skickar i väg ett par tior till någon välrenommerad organisation. Alla ni multimiljonärer i världen som sitter och ruvar på era pengahögar i stället för att donera rejäla summor till sjukhus- och skolbyggen, mat, medicin eller vad det vara må, ni borde verkligen få besök av nattliga demoner!
Rädda barnen är väl fortfarande en
organisation som man kan lita på...
Jag läste en gång om ett sultanat, förmodligen Brunei, där sultanen hade etthundratjugo bilar, varav två var i äkta silver! Och naturligtvis guldkranar i alla badrummen (som var stora som balsalar) i palatset som hade femhundra rum. Varför egentligen? Är man en lycklig liten sultan om man har guldkranar och silverbilar?
Sultaner är både härskare och russin! Jag tror
att detta föreställer en härskare...
... detta är nämligen russin!
Maken som skulle vara ledig i dag sitter bredvid mig och arbetar på något viktigt projekt. Morgondagen skulle också vara en ledig dag men då ska han ha en föreläsning. Det blir aldrig som man tänkt sig, men det blir nog bra ändå. Vi sitter mitt emot varandra nu och arbetar, vi har varandra - det räcker långt.
Alla ni vanliga människor som inte har silverbilar eller guldkranar, men kanske en guldpeng i börsen - skicka den till dem som inte har något alls av livets nödtorft, nämligen mat och rent vatten!
En demon som inte verkar mer skrämmande
än mina nattliga svarta tankar.
Men när fötterna väl var placerade på golvet - TJOHOOOO - upp och stek fläsk och gör äggröra med dig. Bort det nattliga och in det dagliga. Bacon och ägg kan få vem som helst på bättre humör! Särskilt när man vet att det leder till viktminskning. Jag känner redan att mina jeans sitter något mindre hårt, efter knappt tre dagar. Sex kilo vill jag gärna "äta bort". Ett alldeles groteskt problem med tanke på hur det ser ut i världen. Samvetet känns inte fjäderlätt precis....
Kommentarer är överflödiga...
Jag funderar på vad jag kan göra för någon insats efter min förmåga. Det blir naturligtvis inga jättesaker, men något måste var och en kunna göra, även om man bara skickar i väg ett par tior till någon välrenommerad organisation. Alla ni multimiljonärer i världen som sitter och ruvar på era pengahögar i stället för att donera rejäla summor till sjukhus- och skolbyggen, mat, medicin eller vad det vara må, ni borde verkligen få besök av nattliga demoner!
Rädda barnen är väl fortfarande en
organisation som man kan lita på...
Jag läste en gång om ett sultanat, förmodligen Brunei, där sultanen hade etthundratjugo bilar, varav två var i äkta silver! Och naturligtvis guldkranar i alla badrummen (som var stora som balsalar) i palatset som hade femhundra rum. Varför egentligen? Är man en lycklig liten sultan om man har guldkranar och silverbilar?
Sultaner är både härskare och russin! Jag tror
att detta föreställer en härskare...
... detta är nämligen russin!
Maken som skulle vara ledig i dag sitter bredvid mig och arbetar på något viktigt projekt. Morgondagen skulle också vara en ledig dag men då ska han ha en föreläsning. Det blir aldrig som man tänkt sig, men det blir nog bra ändå. Vi sitter mitt emot varandra nu och arbetar, vi har varandra - det räcker långt.
En bild från fårhagen känns skönt att titta på och får mig att minnas hur
ljuvligt det är med svensk sommar, även om det regnar då och då...
ljuvligt det är med svensk sommar, även om det regnar då och då...
Alla ni vanliga människor som inte har silverbilar eller guldkranar, men kanske en guldpeng i börsen - skicka den till dem som inte har något alls av livets nödtorft, nämligen mat och rent vatten!
Tag vara på varandra.
Skogseva
Skogseva
Tre dovhjortar
..trippade just in i trädgården för ett litet lunchmål från fågelbordet. De var ytterligt vaksamma och helt på det klara med att det var fel tid på dyget för att vistas så nära huset. En kort stund stod vi och tittade på varandra innan de valde att flytta sig till ett för dem tryggare matställe.
Trädgårdens tre dovhjortar var "okrönta".
Nu har jag inlett samma "fettdiet" som käre maken, LCHF, LowCarb-HighFat = lågkolhydrat-högtfett. För er som är intresserade kan jag rekommendera denna sida: http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/ . Här beskrivs vad som händer i kroppen vid fettintag. Jag ska ge det en månad och se vad som händer. Helt klart verkar det i alla fall vara att fett icke är farligt, tvärtom! Gläder mig som älskar bacon och fläsk, vilket jag nu inleder dagen med. Bröd är ju nästan förbjudet så när jag kom hem från barnpassning i går kväll skar jag fyra skivor ost, bredde tjockt med smör på två och lade de andra två över. Helt tillåten dubbelsandwich! Nu tror jag fortfarande att det är klokast med en varierad kost, men som en bantningsmetod är (för mig) fettdieten tilltalande.
Jag älskar bacon och ägg på morgonen.
Om man tycker bättre om youghurt får det
bli den fetaste grekiska varianten, lättvarianter
är inte tillåtna - och naturligtvis inget socker.
Ytterligare ett drastiskt drag har jag gjort. Efter att under många år ha varit väldigt rojalistisk har jag de senaste åren börjat tycka att vårt kungahus är en märklig institution, som i alla fall inte jag har lust att stödja. Jag har alltså, i stället för att bara prata om det, gått med i Republikanska Föreningen! Kanske mest en symbolhandling, men bättre än att bara gnälla över hur fel jag tycker att det är med vårt urvattnade kungahus.
Det blev inget mer med vårt "körande" i Lund. Käre makens första magkänsla, att det var fel kör för oss, fick styra. Jag tyckte nog också att det kändes lite för mycket som en "komochtrallaenstund"-kör och är beredd att leta vidare. Svåger och svägerska tyckte samma och fortsätter inte heller. Nu är vi tillbaka där vi startade. Vi får se vad det finns för andra möjligheter. Genarps kyrkokör, föreslog maken. Då är vi där igen med uppbundna helger och det vill jag inte. Jag fick nog i förra kören när körledaren nästan fick raseriutbrott om man behövde vara ledig vid något sångtillfälle. Inte konstigt att det är strömhopp från den kyrkokören!
Det roligaste, och svåraste, vi (kvinnor) sjöng i kyrkokören
var Pergolesis "Stabat mater". Den är otroligt vacker.
Huset är städat, i bakgrunden spelar Glenn Gould i en TV-kanal som heter Axess. (Matnyttig.) En udda och mycket excentrisk person som fick sitt genombrott med inspelningen av Goldbergvariationerna. Han klädde sig varmt även på sommaren därav den underliga klädseln vid flygeln nedan. En gudabenådad pianist som dog femtio år gammal och som drog sig tillbaka från scenen långt tidigare för att enbart göra skivinspelningar.
Glenn Gould var rädd för att bli kall, säkert förödande
för pianistfingrar.
Nu dimmar det till sig utanför fönstret och jag är också rädd för att bli kall så en brasa blir nog bra, dessutom välkomnande när maken kommer om en stund.
Trädgårdens tre dovhjortar var "okrönta".
Nu har jag inlett samma "fettdiet" som käre maken, LCHF, LowCarb-HighFat = lågkolhydrat-högtfett. För er som är intresserade kan jag rekommendera denna sida: http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/ . Här beskrivs vad som händer i kroppen vid fettintag. Jag ska ge det en månad och se vad som händer. Helt klart verkar det i alla fall vara att fett icke är farligt, tvärtom! Gläder mig som älskar bacon och fläsk, vilket jag nu inleder dagen med. Bröd är ju nästan förbjudet så när jag kom hem från barnpassning i går kväll skar jag fyra skivor ost, bredde tjockt med smör på två och lade de andra två över. Helt tillåten dubbelsandwich! Nu tror jag fortfarande att det är klokast med en varierad kost, men som en bantningsmetod är (för mig) fettdieten tilltalande.
Jag älskar bacon och ägg på morgonen.
Om man tycker bättre om youghurt får det
bli den fetaste grekiska varianten, lättvarianter
är inte tillåtna - och naturligtvis inget socker.
Ytterligare ett drastiskt drag har jag gjort. Efter att under många år ha varit väldigt rojalistisk har jag de senaste åren börjat tycka att vårt kungahus är en märklig institution, som i alla fall inte jag har lust att stödja. Jag har alltså, i stället för att bara prata om det, gått med i Republikanska Föreningen! Kanske mest en symbolhandling, men bättre än att bara gnälla över hur fel jag tycker att det är med vårt urvattnade kungahus.
Det blev inget mer med vårt "körande" i Lund. Käre makens första magkänsla, att det var fel kör för oss, fick styra. Jag tyckte nog också att det kändes lite för mycket som en "komochtrallaenstund"-kör och är beredd att leta vidare. Svåger och svägerska tyckte samma och fortsätter inte heller. Nu är vi tillbaka där vi startade. Vi får se vad det finns för andra möjligheter. Genarps kyrkokör, föreslog maken. Då är vi där igen med uppbundna helger och det vill jag inte. Jag fick nog i förra kören när körledaren nästan fick raseriutbrott om man behövde vara ledig vid något sångtillfälle. Inte konstigt att det är strömhopp från den kyrkokören!
Det roligaste, och svåraste, vi (kvinnor) sjöng i kyrkokören
var Pergolesis "Stabat mater". Den är otroligt vacker.
Huset är städat, i bakgrunden spelar Glenn Gould i en TV-kanal som heter Axess. (Matnyttig.) En udda och mycket excentrisk person som fick sitt genombrott med inspelningen av Goldbergvariationerna. Han klädde sig varmt även på sommaren därav den underliga klädseln vid flygeln nedan. En gudabenådad pianist som dog femtio år gammal och som drog sig tillbaka från scenen långt tidigare för att enbart göra skivinspelningar.
Glenn Gould var rädd för att bli kall, säkert förödande
för pianistfingrar.
Nu dimmar det till sig utanför fönstret och jag är också rädd för att bli kall så en brasa blir nog bra, dessutom välkomnande när maken kommer om en stund.
Jag önskar Barack Obama lycka till i hans näst intill omöjliga uppgift att styra USA på ett bra sätt.
Åt alla oss övriga, vars uppgifter här i livet är av betydligt enklare art, önskar jag en trevlig torsdagkväll.
Skogseva
Åt alla oss övriga, vars uppgifter här i livet är av betydligt enklare art, önskar jag en trevlig torsdagkväll.
Skogseva
Nu är jag arg som ett bi
....efter att ha slitit med tavlan många timmar.
.gif&imgrefurl=http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp%3Farticle%3D19.1733577&usg=__SFCsCnlGRUCBm4TvVUs8z6RnOHE=&h=378&w=378&sz=2&hl=sv&start=14&sig2=_3HKgOG-9JDgJfo_n_d9aA&tbnid=4yUjSb4_CpB1wM:&tbnh=122&tbnw=122&ei=40F3ScPsMNaQmQeE6aH-Bg&prev=/images%3Fq%3Darg%26gbv%3D2%26hl%3Dsv)
Jag har ingen lust att skriva något, jag ska bara sitta i ett hörn och ägna mig åt inåtvänd navelskådning.
En apelsinnavel att skåda.
Jag känner mig så här...
...och går i ide tills i morgon.
I morgon ska jag inte röra vid tavlan och då är jag förhoppningsvis på bättre humör.
Om man använder Stomatol får man ett vacker leende
även om insidan fortfarande är misslyckad och ful.
Jag hoppas att ni andra känner er piggar och gladare och duktigare än jag gör just nu.
Skogseva
Skogseva
Talanglöst.
Tavlan torkar så sakteliga, men är inte på något vis redo för stormålning. Jag försökte mig på några streck och duttar där det var hjälpligt torrt. Lite rostfärgat, lite svart, horisontellt och vertikalt. Lite ovalt. I tankarna formar jag en linje, tjockleken, färgens mättnad, gubbens öga (det blir en gubbe!) och skuggan av fågeln. Jag tar penseln i handen, en klick av den blandade färgen "Cadmium orange" och "Mars orange" och drar den tänkta böjda formen.
En fyrkant som är vackrare än min linje.
På duken fastnar en darrig och ojämntjock båge!!!!
Den knivskarpa bilden jag har i min hjärna lastas alltså i form av signaler på några tågvagnar i mina nervbanor. Nervbanorna är lite gamla och slitna så transporten blir skakig och en del av lasten, några färgfragment här och en skarp linje där, ramlar av och mosas av tågsättet.
Skakig färd = förlust av last.
Vid resans slut sker avlastningen och, hoppsan, där föll ytterligare en del last. De ömkliga resterna förs i ilfart av fingrarna, lite darriga vid det här laget, till den slutliga överföringen, via en lång pensel, till duken.
ÄR DET KONSTIGT ATT DET BLIR USELT????!!!!!
Nu har jag i alla fall bestämt att eländet ska hängas upp oavsett hur resultatet blir så jag tänker kämpa på. Som väl är tar det nog ytterligare fjorton dagar innan jag kan göra något ytterligar på duken.
En tavla som jag gjorde i höstas i form av ett kollage när
det behövdes en rolig och röd färgklick i gästrummet
Jag ska kanske hålla mig till det - stjäla från andra
och foga samman efter min smak och mitt tycke.
Det är lätt att inbilla sig att man besitter mer talang än man i själva verket gör, men att det ska vara så svårt... Jag får fundera på fortsättningen av utformandet. Jag vet att jag vill ha med en korp, favoritfågeln, i någon form.
.jpg)
Korpen, Corvus corax, är min stora favorit, en vacker fågel
som lever i livslångt förhållande med sin partner, sympatiskt.
Den är en duktig problemlösare har det visat sig i tester och den
kan bli upp mot 40 år gammal, men det är nog i fångenskap
skulle jag tro. Vem vill hålla denna vackra fågel fången?
Pippin den lille har piggnat till och vid frukosten stängde jag in mig och honom i matrummet där han fick flyga fritt. Det gjorde han med inlevelse! Skrek och gol av upphetsning när han såg vildfåglarna landa i äppleträdet utanför för att tugga i sig av talgbollarna. Han är en riktig akrobat och hängde och dinglade i rullgardinsnöret. Utanför dörren skrek Sixten ut sin frustration över att inte få vara med och leka...
Nu är Pippin återbördad till kylskåpet, ovanpå naturligtvis, och där är han betydligt stillsammare. Han är inte särskilt rädd, jag kunde klia honom på magen när han var ute och hade landat på burtaket. En lösning på hans fortsatta varande måste till, kylskåpet kan icke bli hans permanenta hem för då kommer han förmodligen att få psykiska problem! Om ni känner någon, som känner någon....
Vi kan kanske inte packa in Pippin den lille så här fint, men
leverera honom i bur vid någons dörr är vi beredda att göra.
Med hopp om att någon ska förbarma sig över en trevlig fågel önskar jag er godafton.
Skogseva
Skogseva
I slutet av en gropig väg
...låg en gammal skånsk länga från medio adertonhundra. I längan fanns en stor mängd vänner som samlats för att festa på ett vildsvin som värden skjutit på revingefältet. Konstigt tycker jag, som trodde att vildsvinen behöver tillgång till relativt djupa skogar för att trivas och må bra. På revingefältet finns så vitt jag vet bara dungar. Grisarna är kanske så många nu att de får hålla till godo med öppnare marker.
Kor är nog fortfarande vanligare än vildsvin på revingefälten. Om man lyckas
få tag på kött från dessa kor - naturbeteskött - vill man aldrig mer äta "vanligt" oxkött.
Fransyskan, innan- och ytterlåren på grisen var tillagade som "tjälknölar" och var alldeles fantastiskt goda.
Jag har aldrig varit duktig på de olika styckningsdelarna.
När en halv gris köptes en gång (och aldrig mer) blev det
mest grytbitar.
Hasselbackspotatis och två olika såser, bearnaisesås och trattkantarellsås serverades till. Och förstås obligatorisk sallad, bönor och rönnbärsgelé. Sonen i huset hade skalat sjuttionio potatisar - en i sanning berömvärd insats. Potatismodellen kallades för övrigt "igelkottspotatis" - den var nämligen inte bara skivad utan rutad. Skuren på två håll alltså = dubbelt jobb!
Visste ni att igelkotten är Gotlands landskapsdjur?
Kronhjorten, den stiliga, är Skånes.
Förutom att vi fick en storståtlig middag blev vi förärade vars två burkar hemslungad honung, en tidig rapshonung och en sensommarhonung. Smaka på det ordet: "sensommarhonung". Det smakar blommor och vind, tvätt som torkas ute och kaffe i bersån.
Vår berså skymtar genom växthusglasen.
Kvällen blev sen och övergick i tidig morgon så pigghetsgraden är inte så stor i dag. Gamla människor ska inte vara uppe och ranta till halv tre på morgonen, det straffar sig.
Pippin den lille som omhändertogs i går verkade inte så pigg i morse. Tyst för att vara en undulat. Kröp ner på golvet i buren och försökte gräva sig en grop - att dö i? Han piggnade till lite och åt men det verkar som om han tycker det är tryggast att sitta på burgolvet där katterna inte kan se honom. Det troligaste är att han blev han sjuk av sin utomhusvistelse (lunginflammation är nog vanligt) och tänker lämna detta jordiska. "Upphittat"-lappar med foto på Pippin den lille är tillverkade och käre maken far just nu runt på bygden och fäster upp i affärerna i Genarp och Veberöd. Vi hoppas verkligen att det ger resultat.
Så här ser alltså Pippin den lille ut - vacker som en dag men
påverkad av en vintrig utomhusvistelse av för oss okänd
tidsmässig längd.
Fortsättning lär följa på den spännande historien om Undulaten På Romeleåsen. Nu ska jag krypa upp i soffan, dra något gammalt över mig och titta på TV. En nästan oanständig njutning en vanlig söndageftermiddag.
Kor är nog fortfarande vanligare än vildsvin på revingefälten. Om man lyckas
få tag på kött från dessa kor - naturbeteskött - vill man aldrig mer äta "vanligt" oxkött.
Fransyskan, innan- och ytterlåren på grisen var tillagade som "tjälknölar" och var alldeles fantastiskt goda.
Jag har aldrig varit duktig på de olika styckningsdelarna.
När en halv gris köptes en gång (och aldrig mer) blev det
mest grytbitar.
Hasselbackspotatis och två olika såser, bearnaisesås och trattkantarellsås serverades till. Och förstås obligatorisk sallad, bönor och rönnbärsgelé. Sonen i huset hade skalat sjuttionio potatisar - en i sanning berömvärd insats. Potatismodellen kallades för övrigt "igelkottspotatis" - den var nämligen inte bara skivad utan rutad. Skuren på två håll alltså = dubbelt jobb!
Visste ni att igelkotten är Gotlands landskapsdjur?
Kronhjorten, den stiliga, är Skånes.
Förutom att vi fick en storståtlig middag blev vi förärade vars två burkar hemslungad honung, en tidig rapshonung och en sensommarhonung. Smaka på det ordet: "sensommarhonung". Det smakar blommor och vind, tvätt som torkas ute och kaffe i bersån.
Vår berså skymtar genom växthusglasen.
Kvällen blev sen och övergick i tidig morgon så pigghetsgraden är inte så stor i dag. Gamla människor ska inte vara uppe och ranta till halv tre på morgonen, det straffar sig.
Pippin den lille som omhändertogs i går verkade inte så pigg i morse. Tyst för att vara en undulat. Kröp ner på golvet i buren och försökte gräva sig en grop - att dö i? Han piggnade till lite och åt men det verkar som om han tycker det är tryggast att sitta på burgolvet där katterna inte kan se honom. Det troligaste är att han blev han sjuk av sin utomhusvistelse (lunginflammation är nog vanligt) och tänker lämna detta jordiska. "Upphittat"-lappar med foto på Pippin den lille är tillverkade och käre maken far just nu runt på bygden och fäster upp i affärerna i Genarp och Veberöd. Vi hoppas verkligen att det ger resultat.
Så här ser alltså Pippin den lille ut - vacker som en dag men
påverkad av en vintrig utomhusvistelse av för oss okänd
tidsmässig längd.
Fortsättning lär följa på den spännande historien om Undulaten På Romeleåsen. Nu ska jag krypa upp i soffan, dra något gammalt över mig och titta på TV. En nästan oanständig njutning en vanlig söndageftermiddag.
Trevlig fortsättning på söndagen önskar er
Skogseva
Skogseva
Lite småfranskt.
Det finns så mycket franskt. Jag har ägnat en stund åt "fransk manikyr". Det ska ge ett "Naturligt välvårdat och elegant nagelutseende". Börja med att lägga på underlack. Sedan tager man en för ändamålet avsedd vit penna, fuktar den i vatten och målar under yttersta nageldelen så att man får en vit och snygg topp. Alternativt målar man på utsidan med vit "French Manikyr" vilket naturligtvis håller bättre men säkert är mycket svårare. Ovanpå detta målar man egentligen ett lager svagt rosa vilket jag ersatt med två lager "Nail Brightener" för att få extra blanka naglar. Resultatet blev som nedan men jag tycker nog att mina naglar är lite jämnare slipade.
Fransk manikyr, snyggt men inte pråligt.
Sedan har vi något som heter "fransk polering" eller "franskpolering". Då polerar man fram en möbelyta med en linnedukssudd fylld med schellack som lösts i alkohol. Porerna i träet fylls med pimpsten och schellack. När porerna är fyllda får man en hård yta med mycket vacker glans. (Läst på en sida om möbelhantverk.) Jag har ett litet vackert sybord i björk, förmodligen från 30-talet, som varit mammas. Det är efter alla år i behov av ny ytbehandling och jag funderade på att låta någon som kan sådant göra en franskpolering. Det visade sig bli så dyrt så jag har bestämt mig för att på egen hand slipa och lackera. Hur jag ska gå tillväga får jag lära på något sätt. En bok om möbelrenovering kan man alltid låna på biblioteket.
Saker som behövs behövs för ytbehandling. Linolja luktar trevligt tycker jag.
Min morfar som var en riktig pysslare använde mycket schellack. Det doftade
gott i garderoben där han förvarade allt sitt material.
"Franska kort" är något helt annat. "Den" tidens erotiska bilder som det smusslades med män och män emellan. Oskyldiga kan man tycker nu när allting är så oförblommerat och förråat.
Lättklädd kvinna från förra seklets början.
Nu har vi agerat livräddare igen! Det kvittrade så främmande utanför fönstret vid lunchtid. I blomlådan utanför satt en vacker gul och grön undulat och tittade längtansfullt in.
Detta är inte "hitteundulaten" men färgen är ganska rätt.
Fritt flygande undulater är inte så vanliga här på åsen och absolut inte när det snålblåser och är minusgrader. Inte så konstigt att den lille kraken längtade in i stugvärmen. Maken höll mig i benen medan jag på ett akrobatiskt sätt hängde ut och med en bit äpple i handen försökte locka till mig fågeln.
Smaskens för en undulat.
Undulaten var väldigt hungrig och lät sig fångas. Ett tjuvnyp passade den på att ge i förbifarten med en mycket vass näbb. Katter förpassades ut ur matrummet och pippin släpptes fri. Vildfågelblandning hämtades in och stor matorgie började. Var gör man av en undulat när det finns tre katter i huset? Klockan kvart över två en lördag?
Så här dags är det stängt i de flesta djuraffärer.
Inga djuraffärer öppna mer än i Burlöv. En bur i (av något verk?) godkänd storlek kostade 1200 kronor! Definitivt för mycket för en förvaringsplats för en upphittad gulgrön undulat.
Denna bur är nog inte godkänd som hem åt en undulat,
eller för den delen någon fågel.
Snabbkoll av annonser på nätet. En halvtimme senare fanns en bur med alla för en undulat nödvändiga tillbehör på plats, inreddes med sand, pinnar, gungor, stegar, speglar, bollar, mat och vatten. Och där befinner sig nu Pippin den lille - fortfarande ätande. Katternas dag är räddad. Alla tre är upphetsade och sitter och stirrar på buren som är säkert placerad ovanpå kylskåpet - dit når ingen katt!
Maken läste just på nätet: "Har du hittat ett husdjur så undersök om det är öronmärkt - ring sedan polisen!" Svårt torde det bli att hitta öron på detta lilla djur! Polisen är emellertid uppringd och Pippin den lille finns nu i deras "hitteregister".
Detta öra var lätt att hitta!
Vi får väl se om vi kan hitta någon lämplig familj åt den lille stackaren, den kan ju inte tillbringa resten av sitt liv ovanpå vårt kylskåp!
Må så gott läsare och njut av helgledigheten. Om någon längtar efter att pyssla om en gulgrön undulat vet jag var en sådan finns...
Skogseva
Om man sover till halv tio
...blir det inte så många timmar kvar för roligheter. Trots detta sena uppvaknande tog vi en nödvändig och icke nödvändig tur till Ystad och är precis hemkomna. På det fina konstmuseet var en lika fin utställning med verk av Jörgen Fogelquist. Han har en fantastisk förmåga att kombinera blå och gula färger utan att det blir banalt eller konstigt. Det nonfigurativa är dessutom lite figurativt och det tycker jag är trevligt Jag gillar när man kan tolka in figurer eller händelser i en tavla, det ger spänning åt bilden.
Jag hade gärna ägt en tavla av denna duktiga konstnär, men jag måste erkänna att priserna inte riktigt passar min plånbok.
Denna hade jag säkert kunnat hitta en vägg till i vårt hem.
Jag tror att den kostade rund 60 000:-
Vi passade på att besöka vårt favoritfik och stoppa i oss onyttigheter, jag i form av en gudomlig "mandeltoscanågonting" som jag bara måste ha trots att den gav mig dåligt samvete innan den ens placerats på en tallrik - den var stinn av kalorier. När vi är ute och fikar (just fikar, aldrig när vi äter) beter vi oss alltid på samma sätt; Letar rätt på tidningsstället och gräver fram de mest informativa tidningarna som ligger där. De som innehåller allt om skandaler, prinsessbröllop och så vidare. Sedan läser vi, byter kommentarer om det lästa, ryser och har fått all nödig information för att klara oss till nästa fikatillfälle. (Jag ryser värst för jag är antirojalist.)
Jag tycker att vi ska nöja oss med sagoprinsessor.
De brukar ha den goda smaken att gifta sig med prinsar
och inte med gymägare. Och om de gifter ner sig är
det riktiga mesallianser med svinaherdar eller liknande!
Den som säger sig icke läsa någon veckotidning någon gång far med osanning!
En veckotidning som säkert många snaskat i sig, jag också.
De som hävdar att kungahuset gör ett bra arbete har naturligtvis rätt. Och låt dem fortsätta med sitt arbete, men låt oss för guds skull slippa ett kungahus som är så urvattnat att det gränsar till löjlighet. Var finns det speciella? Var finns mystiken? Passar det över huvud taget in med den sortens "överheter" och den sortens konstgjorda klasskillnad i vårt nivellerade samhälle? Vem har lust att niga för gymägaren den dag han gifter sig med Victoria? Vad finns kvar av "kungligt blod" i deras eventuella avkommor? Är det inte litet väl utspätt? Jag tycker i alla fall att det är dags för, åtminstone det svenska, kungahuset att få börja leva det vanliga svenssonliv som de förtjänar. Allt annat är otidseligt och hör hemma i en annan tid när det var skillnad på folk och folk!
Detta är jag verkligen beredd att skriva under!
Vi har ätit dagens middag:
Salladsbädd av romainsallad, ruccolasallad, chalottenlök, körsbärstomater, färska champinjoner, kycklingbröst, god olivolja, balsamicosirap och parmesanost. Det var gott!
Till detta drack jag ett glas vin. Jag har bestämt att det får räcka med vin till middagarna fredag, lördag och söndag. Det är lätt att skaffa sig dåliga vanor, svårare att bli av med dem och den risken vill jag inte ta. Det finns de som hävdar att det är bra med ett glas vin om dagen - jag vill se bevis för detta påståendet! Till dess - fredag, lördag, söndag!
Kanske inte daglig måltidsdryck...
I morgon kväll ska vi på vildsvinsmiddag och då lär vi inte slippa vin...
Jag hade gärna ägt en tavla av denna duktiga konstnär, men jag måste erkänna att priserna inte riktigt passar min plånbok.
Denna hade jag säkert kunnat hitta en vägg till i vårt hem.
Jag tror att den kostade rund 60 000:-
Vi passade på att besöka vårt favoritfik och stoppa i oss onyttigheter, jag i form av en gudomlig "mandeltoscanågonting" som jag bara måste ha trots att den gav mig dåligt samvete innan den ens placerats på en tallrik - den var stinn av kalorier. När vi är ute och fikar (just fikar, aldrig när vi äter) beter vi oss alltid på samma sätt; Letar rätt på tidningsstället och gräver fram de mest informativa tidningarna som ligger där. De som innehåller allt om skandaler, prinsessbröllop och så vidare. Sedan läser vi, byter kommentarer om det lästa, ryser och har fått all nödig information för att klara oss till nästa fikatillfälle. (Jag ryser värst för jag är antirojalist.)
Jag tycker att vi ska nöja oss med sagoprinsessor.
De brukar ha den goda smaken att gifta sig med prinsar
och inte med gymägare. Och om de gifter ner sig är
det riktiga mesallianser med svinaherdar eller liknande!
Den som säger sig icke läsa någon veckotidning någon gång far med osanning!
En veckotidning som säkert många snaskat i sig, jag också.
De som hävdar att kungahuset gör ett bra arbete har naturligtvis rätt. Och låt dem fortsätta med sitt arbete, men låt oss för guds skull slippa ett kungahus som är så urvattnat att det gränsar till löjlighet. Var finns det speciella? Var finns mystiken? Passar det över huvud taget in med den sortens "överheter" och den sortens konstgjorda klasskillnad i vårt nivellerade samhälle? Vem har lust att niga för gymägaren den dag han gifter sig med Victoria? Vad finns kvar av "kungligt blod" i deras eventuella avkommor? Är det inte litet väl utspätt? Jag tycker i alla fall att det är dags för, åtminstone det svenska, kungahuset att få börja leva det vanliga svenssonliv som de förtjänar. Allt annat är otidseligt och hör hemma i en annan tid när det var skillnad på folk och folk!
Detta är jag verkligen beredd att skriva under!
Vi har ätit dagens middag:
Salladsbädd av romainsallad, ruccolasallad, chalottenlök, körsbärstomater, färska champinjoner, kycklingbröst, god olivolja, balsamicosirap och parmesanost. Det var gott!
Till detta drack jag ett glas vin. Jag har bestämt att det får räcka med vin till middagarna fredag, lördag och söndag. Det är lätt att skaffa sig dåliga vanor, svårare att bli av med dem och den risken vill jag inte ta. Det finns de som hävdar att det är bra med ett glas vin om dagen - jag vill se bevis för detta påståendet! Till dess - fredag, lördag, söndag!
Kanske inte daglig måltidsdryck...
I morgon kväll ska vi på vildsvinsmiddag och då lär vi inte slippa vin...
God afton kära läsare önskar
Skogseva
Skogseva
En tvåbent myrkott
...höll på att skrämma slag på mig i skogen i dag. En jägare klädd i den märkligaste dress jag skådat. Kamouflagemönstrade tättsittande små tyglappar sittande som fladder runt hela dressen som var heltäckande, bara ögon och näsa var synliga. Jag tror att hans avsikt vara att skrämma ihjäl viltet. Inget var emellertid skjutet ej heller skrämt till döds denna dag även om det var nära för min del.
Lövkamouflage heter det visst.
Ansiktsmask utan "fladder".
Myrkott med fastvuxet "fladder".
I morse vaknade jag som vanligt till kattvrål. Moses är av rasen Ragdoll vilket ska vara en tyst kattras. Detta vet inte Moses. När han tycker att det är dags att stiga upp ger han sig inte förrän han vrålat upp oss. Det värsta är att han inte kan klockan heller, så vrålandet kan han sätta igång med när som helst under natten. Han kan också få för sig att han ska gräva sig genom golvet för att komma in till sina älskade skötare, som för ett par år sedan hade den dåliga smaken att flytta in i ett nytt sovrum. Ett sovrum med dörr. Som alltid är stängd.
Så här rart sovande är katten Moses förvisso inte alltid.
Våra katter är inte det minsta väluppfostrade. De får vara på bordet i matrummet när vi äter (till mångas fasa och avsky.)
Moses är vår frukostkatt och hans plats är mitt i morgontidningen. Blir mycket förtörnad om vi föser undan honom.
Katten Sixten sitter också en stund på bordet men bara så länge att han hinner få sin lilla ostbit. Sedan skriker han och springer runt. Springer fram och tillbaka bakom stora tygskynket som hänger på väggen. Där får han absolut inte lov att vara för det är inte så snyggt med pälskantat tygskynke. Alltså blir han bortkastad därifrån och då börjar han i stället knarra med halldörren. Knuffar den fram och tillbaka på något märkligt vis så att den knarrar mycket oskönt! Hans sätt att tala om att han är missnöjd med tillvaron. Förmodligen tycker han att osttilldelningen är dålig i detta hem. Att hans mage egentligen inte tål ost bryr han sig icke om, han har skaffat sig ett ostberoende.
Sixten har annekterat mitt julklappsfårskinn, han tror att det är inhandlat till honom.
Färgen stämmer ju!
Så är då, den för oss, nya kören testad. Körledaren fick klart godkänt - glad, positiv pedagogisk, precis som en riktig körledare ska vara. (Mina gamla körkamrater förstår.)
Positiv och uppmuntrande ska en körledare vara.
Förbjuden kommentar: "Ni är världens sämsta sångare."
Repertoaren helt profan, ovant men kanske trevligt! Körmedlemmarna - tja, hög medelålder.
Många gråhårspersoner (fast inte så många käppar)
i kören.
So what! Du är inte purung själv, du skrivare. Rösterna varierande kan man säga. Från falsksjungande till bra! Som det brukar vara i en amatörkör. Den egna rösten håller inte heller så bra numera. Det växer mossa och lavar på Skogsevas stämband.
Så här spänstiga är mina stämband inte längre.
Det finns nog sådant här "lurv" på dem.
Det kräver nog mycket puts och ans och sjungande om den gamla rösten skall komma tillbaka. Det mest troliga är att den aldrig gör det. Men det är roligt att sjunga så vi har beslutat att ge kören och oss själva en chans och prova några gånger.
Middag i dag torsdag, Parmesanostgratinerad squash fylld med starkkryddad köttfärs med mycket vitlök i.
Lövkamouflage heter det visst.
Ansiktsmask utan "fladder".
Myrkott med fastvuxet "fladder".
I morse vaknade jag som vanligt till kattvrål. Moses är av rasen Ragdoll vilket ska vara en tyst kattras. Detta vet inte Moses. När han tycker att det är dags att stiga upp ger han sig inte förrän han vrålat upp oss. Det värsta är att han inte kan klockan heller, så vrålandet kan han sätta igång med när som helst under natten. Han kan också få för sig att han ska gräva sig genom golvet för att komma in till sina älskade skötare, som för ett par år sedan hade den dåliga smaken att flytta in i ett nytt sovrum. Ett sovrum med dörr. Som alltid är stängd.
Så här rart sovande är katten Moses förvisso inte alltid.
Våra katter är inte det minsta väluppfostrade. De får vara på bordet i matrummet när vi äter (till mångas fasa och avsky.)
Moses är vår frukostkatt och hans plats är mitt i morgontidningen. Blir mycket förtörnad om vi föser undan honom.
Jag tror inte att Moses bryr sig om vilken politisk färg tidningen har.
Barometern, Dagens Nyheter, Sydsvenskan - lika sköna vilken som.
Barometern, Dagens Nyheter, Sydsvenskan - lika sköna vilken som.
Katten Sixten sitter också en stund på bordet men bara så länge att han hinner få sin lilla ostbit. Sedan skriker han och springer runt. Springer fram och tillbaka bakom stora tygskynket som hänger på väggen. Där får han absolut inte lov att vara för det är inte så snyggt med pälskantat tygskynke. Alltså blir han bortkastad därifrån och då börjar han i stället knarra med halldörren. Knuffar den fram och tillbaka på något märkligt vis så att den knarrar mycket oskönt! Hans sätt att tala om att han är missnöjd med tillvaron. Förmodligen tycker han att osttilldelningen är dålig i detta hem. Att hans mage egentligen inte tål ost bryr han sig icke om, han har skaffat sig ett ostberoende.
Sixten har annekterat mitt julklappsfårskinn, han tror att det är inhandlat till honom.
Färgen stämmer ju!
Så är då, den för oss, nya kören testad. Körledaren fick klart godkänt - glad, positiv pedagogisk, precis som en riktig körledare ska vara. (Mina gamla körkamrater förstår.)
Positiv och uppmuntrande ska en körledare vara.
Förbjuden kommentar: "Ni är världens sämsta sångare."
Repertoaren helt profan, ovant men kanske trevligt! Körmedlemmarna - tja, hög medelålder.
Många gråhårspersoner (fast inte så många käppar)
i kören
So what! Du är inte purung själv, du skrivare. Rösterna varierande kan man säga. Från falsksjungande till bra! Som det brukar vara i en amatörkör. Den egna rösten håller inte heller så bra numera. Det växer mossa och lavar på Skogsevas stämband.
Så här spänstiga är mina stämband inte längre.
Det finns nog sådant här "lurv" på dem.
Det kräver nog mycket puts och ans och sjungande om den gamla rösten skall komma tillbaka. Det mest troliga är att den aldrig gör det. Men det är roligt att sjunga så vi har beslutat att ge kören och oss själva en chans och prova några gånger.
Middag i dag torsdag, Parmesanostgratinerad squash fylld med starkkryddad köttfärs med mycket vitlök i.
Smaklig måltid alla därute.
Skogseva
Skogseva
Är det tillåtet
...att bara skriva om elände?
Läste i tidningen om Gaza, israeler, palestinier, antisemitism, ångest och skam, klimateffekter. Min själ och mitt hjärta orkar inte med det. Jag antar att jag inte är ensam om att blir utmattad av allt elände vi omges av, både nära och fjärran. Vad kan vi göra, hur ska vi göra? Kan vi över överhuvud taget göra någonting? Det enda jag har gjort är att i ett upprop rösta för att Israels ambassadör ska utvisas från Sverige.
Det finns många, många riktigt hemska krigsbilder att välja
bland men denna är skrämmande nog tycker jag.
Skam, skam, skam på er som använder händelserna i Gaza som någon slags legitimering för att förstöra i och runt judiska kapellet i Malmö. Ni är bara värda förakt, inget annat!
Över huvud taget avskyr jag att man använder förstörelse som protest eller demonstration eller till och med bara för "nöjes" skull. Att ge sig på kyrkogårdar och begravningsplatser, välta gravstenar och skända är inte pojkstreck och oförstånd!
Det är absolut tabu att förstöra gravstenarna på våra kyrkogårdar!
Kvällen ska ägnas åt något lite roligare än allt svart som som finns runtomkring oss, nämligen körsång. Dags att testa ny kör i Lund och se hur de rostiga stämbanden mår, eller snarare höra hur de låter.
Med denna korta och dystra dagsnotering önskar jag er en god kväll.
Skogseva
Skogseva
Bibelord och krusade örngottsband.
Dagen grå, mjuk, dyster och huvudvärkande.
Jag betvivlar starkt att den vackra blondinen har huvudvärk!
En simulant som vill dra uppmärksamhet till sig och därför
placerat sig i en dekorativ pose, förstrött fingrande på
en blomma av en sällsynt art som hon säkert plockat i
lönndom i grannens växthus...
Tillsammans med syster och svåger var jag i höstas i Skara och besökte domkyrkan, första gången för oss alla tre. Stor och imposant och försedd med många glasmosaiker, mycket blått och rött, av Bo Beskow. Ett rosettfönster i bleka, milda färger placerat till höger längst fram i koret var ännu vackrare tyckte jag, men det slogs halvt ihjäl av det koboltblå i Beskowfönstren.
I domkyrkan finns också dessa märkliga statyer av Minerva och Mars, som flankerar det Soopska gravmonumentet. Två romerska gudar i en svensk domkyrka! Det finns naturligtvis en histora bakom, men den kan jag inte.
Minerva och Mars - Vad gör de i Skara domkyrka?
I domkyrkan fanns en liten låda där man kunde plocka åt sig ett bibelord och det gjorde jag. Läste och tog till mig. Trösterika ord att använda som ett mantra när tron sviktar och rädslorna gör sig stora och starka om natten.
En liten förskrämd Natträdsla.
Rabblade för mig själv för att minnas och skriva ner. Kom ihåg under ganska många dagar men skrev inte ner, trodde orden satt fast för evigt. Så icke! Märkte att jag nog ändrat om bland orden, tagit bort och lagt till. Nu vet jag bara på ett ungefär. Något om att "jag vaktar dina steg och håller min hand över dig", eller "jag vandrar vid din sida och vaktar dina steg". Jag har sökt som en galning på nätets bibelsajt men mitt minne har naturligtvis förvanskat meningen, så resultatet är lika med noll hur jag än fösöker. Om någon där ute kan texten jag söker blir jag glad.
Den vackraste kyrka jag vet är denna:
Lunds domkyrka - såklart!
En alldeles särskilt vacker och lite avskild plats är dopkapellet. Dit kan man gärna dra sig för att tända ett ljus och låta tankarna fara...
I dag har jag (av nöden) varit flitig och börjat arbeta mig ner i vår strykhög. Jag tycker om att duka med riktiga tygservetter när vi har inviterat till middag eller lunch. Inte alltid linneservetter, ibland är det trevligt att duka med kökshanddukar som jag köpt för ändamålet. Men eländet ska ju strykas efter tvätt och det är inte lika kul. En liten hög är avklarad och en lite större väntar. Örngott åkte med i strykandet av bara farten. Tur att örngottsband, där sådana finns, inte längre krusas. Gamle åklagarens hustru gjorde alltid detta, något som storligen imponerade på mig som inte hade sådana ambitioner. Åklagaren påstod sig icke kunna sova om örngottsbanden var okrusade! Nu finns det sedan ett par år inte någon som krusar hans örngottsband...
Krustången är framplockat men örngottsbanden ännu inte krusade.
Det lär gå bra att göra med en vanlig bordskniv - försök den som har tid och lust.
Det lär gå bra att göra med en vanlig bordskniv - försök den som har tid och lust.
I dag är det jag som står för maten och det kommer att bli något så prosaiskt, men gott, som soppa. En "man tager vad man haver-soppa". Potatis, lök, morot, lite kasslerstrimlor. Persilja och gräslök. I frysen finns foccacia att äta till, det blir en utmärkt tisdagmiddag.
Sopptilltugg
Nu fortsätter jag med min strykning...
God eftermiddag önskar
Skogseva
Skogseva
"Vi, de drunknade"
...är färdigläst. Ett mäktigt och välskrivet epos. Sjuhundra tätskrivna och finstilta pocketboksidor - det hade inte gjort något om de varit ännu fler. Men det är roligt att sätta tänderna i något nytt och på tur stod Joyce Carol Oates "Svart flicka, vit flicka", som jag alltså börjat tugga i mig. Oates har ju varit på tapeten som tänkbar nobelpriskandidat, något som jag personligen kanske inte riktigt tycker att hon lever upp till även om jag tycker väldigt mycket om att läsa hennes böcker.
Nyss påbörjad, verkar lovande.
På mitt nattduksbord har jag en hög med böcker som står på "vänt". Det är en trygghets- och rikedomskänsla att ha olästa böcker på rad vid sängen. Många kvällars läsande säkrat och det är lite trevligt när nytt val ska ske. "Joyce eller Clézio, Clézio eller Lindqvist - elle, belle, bi... Denna gång vann Oates. Clézio är ännu icke läst men två böcker finns i väntraden. Ska bli intressant att få göra denne vackre mans bekantskap.
Denna är läst - en ruskig historia.
Min "vänt"bokrad står alltså på nattduksbordet, som egentligen är en byrå vid sidan om sängen. En rad med böcker måste hållas på plats av någonting. Detta någonting heter bokstöd. Som jag har letat bokstöd! Snygga bokstöd alltså - fula finns det en uppsjö av. Bokstöd i form av en granat till exempel. En äkta sådan dessutom!
Explosiva bokstöd vill inte jag ha!
Efter mycket letande hittade jag på nätet en butik som låg i Stockholm och som hade ett fint bokstöd i form av en sittande egyptisk skrivare, en kopia av en gammal statyett funnen i kungagrav om jag minns rätt. Dyr men löslig.
Denna statyett föreställande en egyptisk skrivare
påminner om bokstödet jag så gärna ville ha.
Maken ville överraska mig och vid ett Stockholmsbesök letade han rätt på adressen, hade bråttom och fick ta en taxi - och, ja, butiken var naturligtvis nedlagd. Snopet!
Om jag vill ha ett riktigt dyrt bokstöd kan jag göra en resa till Paris och Louvren och köpa ett i deras museibutik, där finns tydligen fina sådana.
Louvren har jag aldrig besökt, men om jag kommer dit är
Mona-Lisa inte det första jag vill titta på. Jag går raka vägen till museibutiken.
Om jag inte får chans att åka till Paris (jag längtar icke dit), får jag kanske nöja mig med ett bokstöd som detta:
Detta stöd påminner mig om "Linus på linjen"
om ni minns honom.
Dagens promenad varade i två timmar och var trots den lite snåla vinden alldeles ljuvlig. Det är lite annorlunda ljus och dett är lite annorlunda dofter ute. Ängarna var så vackra i det bleka solljuset och de är kantade av gamla ekar som är imponerande i sin knotighet. Till och med furorna som jag sedan passerade, och som jag egentligen inte är så förtjust i när de inte växer en och en, var stiliga med sina höga, raka pelarstammar - jag fick lite Nils Karlsson Pyssling-känsla när jag vandrade mellan dem!
Furor kan vara vackra.
Maken har fortsatt sitt fettforskande, så i dag åt vi äggröra till lunch, stekt i mycket smör. Vi kommer att bli otroligt friska och sunda!
Middagen i dag:
Fiskgryta
(Ett gammalt recept som använts flitigt.)
Lägg en skivad purjolök i botten på en kastrull,
ett fiskblock skuret i sex skivor därpå.
Salta rikligt.
Häll över en burk krossade tomater.
Klipp en stor bunt dill och en liten bunt persilja och strö över tomaterna.
Hyvla över smör, så mycket ditt samvete och figur tillåter.
Sätt på kastrullen ungefär samtidigt som du sätter på potatisen, som serveras till.
Var noga med att bara låta det småsjuda.
Nyss påbörjad, verkar lovande.
På mitt nattduksbord har jag en hög med böcker som står på "vänt". Det är en trygghets- och rikedomskänsla att ha olästa böcker på rad vid sängen. Många kvällars läsande säkrat och det är lite trevligt när nytt val ska ske. "Joyce eller Clézio, Clézio eller Lindqvist - elle, belle, bi... Denna gång vann Oates. Clézio är ännu icke läst men två böcker finns i väntraden. Ska bli intressant att få göra denne vackre mans bekantskap.
Denna är läst - en ruskig historia.
Min "vänt"bokrad står alltså på nattduksbordet, som egentligen är en byrå vid sidan om sängen. En rad med böcker måste hållas på plats av någonting. Detta någonting heter bokstöd. Som jag har letat bokstöd! Snygga bokstöd alltså - fula finns det en uppsjö av. Bokstöd i form av en granat till exempel. En äkta sådan dessutom!
Explosiva bokstöd vill inte jag ha!
Efter mycket letande hittade jag på nätet en butik som låg i Stockholm och som hade ett fint bokstöd i form av en sittande egyptisk skrivare, en kopia av en gammal statyett funnen i kungagrav om jag minns rätt. Dyr men löslig.
Denna statyett föreställande en egyptisk skrivare
påminner om bokstödet jag så gärna ville ha.
Maken ville överraska mig och vid ett Stockholmsbesök letade han rätt på adressen, hade bråttom och fick ta en taxi - och, ja, butiken var naturligtvis nedlagd. Snopet!
Om jag vill ha ett riktigt dyrt bokstöd kan jag göra en resa till Paris och Louvren och köpa ett i deras museibutik, där finns tydligen fina sådana.
Louvren har jag aldrig besökt, men om jag kommer dit är
Mona-Lisa inte det första jag vill titta på. Jag går raka vägen till museibutiken.
Om jag inte får chans att åka till Paris (jag längtar icke dit), får jag kanske nöja mig med ett bokstöd som detta:
Detta stöd påminner mig om "Linus på linjen"
om ni minns honom.
Dagens promenad varade i två timmar och var trots den lite snåla vinden alldeles ljuvlig. Det är lite annorlunda ljus och dett är lite annorlunda dofter ute. Ängarna var så vackra i det bleka solljuset och de är kantade av gamla ekar som är imponerande i sin knotighet. Till och med furorna som jag sedan passerade, och som jag egentligen inte är så förtjust i när de inte växer en och en, var stiliga med sina höga, raka pelarstammar - jag fick lite Nils Karlsson Pyssling-känsla när jag vandrade mellan dem!
Furor kan vara vackra.
Maken har fortsatt sitt fettforskande, så i dag åt vi äggröra till lunch, stekt i mycket smör. Vi kommer att bli otroligt friska och sunda!
Middagen i dag:
Fiskgryta
(Ett gammalt recept som använts flitigt.)
Lägg en skivad purjolök i botten på en kastrull,
ett fiskblock skuret i sex skivor därpå.
Salta rikligt.
Häll över en burk krossade tomater.
Klipp en stor bunt dill och en liten bunt persilja och strö över tomaterna.
Hyvla över smör, så mycket ditt samvete och figur tillåter.
Sätt på kastrullen ungefär samtidigt som du sätter på potatisen, som serveras till.
Var noga med att bara låta det småsjuda.
God kväll och god middag önskar jag er som ännu inte ätit.
Skogseva
Skogseva
I går kväll
...läste käre maken en sida på nätet om fett och dess (o)farlighet. Läs gärna själv och begrunda det skrivna ordet. Jag har inte läst det ännu, men ska så göra.
http://www.forumfrisk.se/kost/index.asp?g=2&r=47
Denna artikel/sida, som handlar om fett i alla former och som tydligen hyllar något som tidigare betraktats som livsfarligt att inmundiga, nämligen kokosfett, drog igång lika livsfarliga tankar hos käre maken. I artikeln står det något om att en bra frukost består av ägg eller äggröra med tjock grädde i och bacon stekt i rikligt med kokosfett. Vad menar artikelförfattaren egentligen - är detta nyttigt?
En produkt som borde dödskallemärkas.
Maken som är adaptabel föll för tramset. Nu skulle här nydanas och fett ätas i stora (större än vanligt) mängder. Alltså vaknade jag i morse till doften av stekt bacon och ägg - eller "ejcon och bägg" som yngsta dottern sade i exalterat tillstånd en gång.
Kokosfett är emellertid inte något som vi brukar ha i lager här hemma så stekningen fick ske i mejerismör. Doftar gott - jomenvisst! Svårt att stoppa i sig det första man gör på morgonen - inte alls! Nu var det ju bara det att man i stort sett inte fick äta något annat än fett. Fast, lite trist - en rostat brödskiva med ost och marmelad kan vi väl avsluta med. Och mitt vanliga "mjölkkaffe". Och Juice.
Om man faller för sådana fettbejakande falska profeters ord får man stå sitt kast.
Maken skulle tilldömas ett straff. "Vi måste gå en långpromenad", sade jag. Ordet "långpromenad" är i makens öron ett hot, absolut inte något angenämt. Protesterna uteblev dock, samvetet var förmodligen tungt av fett. "Vi måste ha stövlar för det kommer att bli blött", sade jag strängt och lät maken förstå att detta icke kunde bli fråga om någon sinekur i form av söndagspromenad på släta vägar. Nej, här skulle det marscheras runt i terrängen, travas i vatten upp till stövelskaften, uppför och nerför kullarna tills baconet var bortsvettat. Moloken och slokörad drog han på sig gummistövlarna och så gav vi oss ut.
Så här enkel var terrängen minsann inte i början av promenaden.
Morgonen/förmiddagen var vacker med soldis och relativ stiltje. Djuren höll sig på avstånd men var många - stora hjortflockar. Kändes det inte i luften aningens aning av vår? Maken fnös och påpekade prosaiskt att det är januari månad, minst två månader kvar innan vi kan börja diskutera eventuellt vårljus, vårlukt, värme i solen.
Nej, någon vitsippa såg vi verkligen
inte - det är ju bara januari.
På hemvägen tinade denne motvilligt utsläpade man upp lite och började tala om vårsådd! Små frön som vid en viss tidpunkt ska stoppas i små krukor för att bli till frodiga tomatplantor, bönor och blommor. Vi konstaterade att det kanske får vänta till månadsskiftet men sedan...
Liten planta..
..blir nyttig och fettsnål tomat!
Nu har vi ätit en middag som inte stod frukosten efter i fetthänseende. Oxfärsbiffar, råstekt potatis med vitlök, röd- och grönsallad. Middag som fick kransartärerna att storkna. Mycket diskuterande runt vad som är nyttigt och vad som inte... Jag känner starkt att jag skulle må bra av en fisk- och grönsaksdiet någon vecka eller så. Och soppa. Som är så gott! - Tycker inte maken. Sovel måste finnas på bordet annars är risken stor att man inte överlever till morgondagen!
Jag tycker om Bondsoppa, enkelt och billigt.
I övrigt vill jag bara säga tack till er som kommenterar. Mycket trevligt!
Och "T" - hur bar du dig åt för att placera kommentaren där den bara är synlig för mig? Jag höll på att inte upptäcka den! Tack för den i alla fall. Du är så välkommen åter.
God afton ni alla och akten eder för fett, talg och falska profeter!
Skogseva
http://www.forumfrisk.se/kost/index.asp?g=2&r=47
Denna artikel/sida, som handlar om fett i alla former och som tydligen hyllar något som tidigare betraktats som livsfarligt att inmundiga, nämligen kokosfett, drog igång lika livsfarliga tankar hos käre maken. I artikeln står det något om att en bra frukost består av ägg eller äggröra med tjock grädde i och bacon stekt i rikligt med kokosfett. Vad menar artikelförfattaren egentligen - är detta nyttigt?
En produkt som borde dödskallemärkas.
Maken som är adaptabel föll för tramset. Nu skulle här nydanas och fett ätas i stora (större än vanligt) mängder. Alltså vaknade jag i morse till doften av stekt bacon och ägg - eller "ejcon och bägg" som yngsta dottern sade i exalterat tillstånd en gång.
Vi slopade potatisen men det hade säkert
också gått att få i sig på morgonen.
också gått att få i sig på morgonen.
Kokosfett är emellertid inte något som vi brukar ha i lager här hemma så stekningen fick ske i mejerismör. Doftar gott - jomenvisst! Svårt att stoppa i sig det första man gör på morgonen - inte alls! Nu var det ju bara det att man i stort sett inte fick äta något annat än fett. Fast, lite trist - en rostat brödskiva med ost och marmelad kan vi väl avsluta med. Och mitt vanliga "mjölkkaffe". Och Juice.
Nu i efterhand hade det känts skönt om jag till frukost
hade nöjt mig med ett par glas juice.
hade nöjt mig med ett par glas juice.
Om man faller för sådana fettbejakande falska profeters ord får man stå sitt kast.
En röd och väldigt falsk profet.
Maken skulle tilldömas ett straff. "Vi måste gå en långpromenad", sade jag. Ordet "långpromenad" är i makens öron ett hot, absolut inte något angenämt. Protesterna uteblev dock, samvetet var förmodligen tungt av fett. "Vi måste ha stövlar för det kommer att bli blött", sade jag strängt och lät maken förstå att detta icke kunde bli fråga om någon sinekur i form av söndagspromenad på släta vägar. Nej, här skulle det marscheras runt i terrängen, travas i vatten upp till stövelskaften, uppför och nerför kullarna tills baconet var bortsvettat. Moloken och slokörad drog han på sig gummistövlarna och så gav vi oss ut.
Så här enkel var terrängen minsann inte i början av promenaden.
Morgonen/förmiddagen var vacker med soldis och relativ stiltje. Djuren höll sig på avstånd men var många - stora hjortflockar. Kändes det inte i luften aningens aning av vår? Maken fnös och påpekade prosaiskt att det är januari månad, minst två månader kvar innan vi kan börja diskutera eventuellt vårljus, vårlukt, värme i solen.
Nej, någon vitsippa såg vi verkligen
inte - det är ju bara januari.
På hemvägen tinade denne motvilligt utsläpade man upp lite och började tala om vårsådd! Små frön som vid en viss tidpunkt ska stoppas i små krukor för att bli till frodiga tomatplantor, bönor och blommor. Vi konstaterade att det kanske får vänta till månadsskiftet men sedan...
Liten planta..
..blir nyttig och fettsnål tomat!
Nu har vi ätit en middag som inte stod frukosten efter i fetthänseende. Oxfärsbiffar, råstekt potatis med vitlök, röd- och grönsallad. Middag som fick kransartärerna att storkna. Mycket diskuterande runt vad som är nyttigt och vad som inte... Jag känner starkt att jag skulle må bra av en fisk- och grönsaksdiet någon vecka eller så. Och soppa. Som är så gott! - Tycker inte maken. Sovel måste finnas på bordet annars är risken stor att man inte överlever till morgondagen!
Jag tycker om Bondsoppa, enkelt och billigt.
I övrigt vill jag bara säga tack till er som kommenterar. Mycket trevligt!
Och "T" - hur bar du dig åt för att placera kommentaren där den bara är synlig för mig? Jag höll på att inte upptäcka den! Tack för den i alla fall. Du är så välkommen åter.
God afton ni alla och akten eder för fett, talg och falska profeter!
Skogseva
Som ett grått
...fårskinn låg diset över nejden i dag, ulligt och mjukt.
Ett sådant här fick jag i julklapp - mycket skönt att sitta på.
Detta hindrar emellertid inte en glad motionär, och med ett löfte om "att det är så skönt så skönt" drogs även en något motvillig make med. Med tanke på hur skogsväglaget var i går, satte jag på mig ett förhatligt men nödvändigt pensionärsvinterattribut - halkskydd i form av isbroddar.
Inte är det vacker inte..
Jag undrar om det är någon automatik i lårbensbrottstankar vid passerande av de sextiofem? Inte har jag haft någon tanke på att bryta mig tidigare men nu... Att ramla är ju nästan liktydigt med att bryta någonting och lårbenet är populärt har jag förstått.
Halkskydd visade sig inte behövas, marken var nästan isfri så de åkte av efter ett tag. Skogen var tyst och totalt djurfri vilket inte hör till vanligheterna.
De små trollen Sotlugg och Linlugg läste jag om som barn,
de bodde i en tyst gammal skog som liknade denna.
På eftermiddagen körde vi in till Lund, hämtade upp svåger och svägerska och gick sedan en stund på Skissernas Museum. Vi hade inte sett den nya tillbyggnaden och var nyfikna på arkitekturen. Där var stängt för uppbyggnad av ny utställning!
Skissernas Museum med den nya tillbyggnaden.
Nåja, det finns mycket att titta på i den fasta utställningen, och skymta den nya byggnaden och atriet kunde vi göra. Ett nytt besök får göras om ett tag för detta är ett museum som är väl värt ett besök om man är det minsta konstintresserad.
"Två vindar" original av Christian Berg,
står i den lilla parken utanför museet.
Där finns även Carl Milles skiss till Orfeusbrunnen
som står utanför konserthuset i stockholm.
På vägen in till Lund "räddade" vi för andra gången på en kort tid en jakthund som kommit från sin ägare. Den lille stackaren, som var blöt och smutsig, sprang efter bilar på vägen och såg verkligen vilse ut. På det breda jakthalsbandet stod föredömligt ett mobilnummer till ägaren, som också kom efter en kort stund och fick tillbaka sin hund hjälpligt avtorkad väta och smuts och någorlunda tröstad.
Dagens middag är avslutad: Stekt lax, kokt potatis, brytbönor och dillpesto. Jag är mätt och glad!
Johnnys goda dillpesto:
En stor bunt dill, plockad
En liten bunt persilja, plockad
Ännu lite mindre gräslök
Ca 50 gr pinjenötter (rostas i torr, het panna)
100 gr parmesanost
Svartpeppar
Salt
Olivolja till lagom konsistens
Kör alla ingredienser utom olivolja i matberedare. Tillsätt olivolja till lagom tjock, konsistens. Servera till fisk.
Nu återstår att kalla in en katt som förmodligen är svart av jord och smuts, rengöra honom, sätta en brasa och luta sig tillbaka...
Timjan älskar att vara ute antingen det regnar, snöar, eller blåser.
Ett sådant här fick jag i julklapp - mycket skönt att sitta på.
Detta hindrar emellertid inte en glad motionär, och med ett löfte om "att det är så skönt så skönt" drogs även en något motvillig make med. Med tanke på hur skogsväglaget var i går, satte jag på mig ett förhatligt men nödvändigt pensionärsvinterattribut - halkskydd i form av isbroddar.
Inte är det vacker inte..
Jag undrar om det är någon automatik i lårbensbrottstankar vid passerande av de sextiofem? Inte har jag haft någon tanke på att bryta mig tidigare men nu... Att ramla är ju nästan liktydigt med att bryta någonting och lårbenet är populärt har jag förstått.
Det finns kanske modernare sätt att behandla ett lårbensbrott.
Halkskydd visade sig inte behövas, marken var nästan isfri så de åkte av efter ett tag. Skogen var tyst och totalt djurfri vilket inte hör till vanligheterna.
De små trollen Sotlugg och Linlugg läste jag om som barn,
de bodde i en tyst gammal skog som liknade denna.
På eftermiddagen körde vi in till Lund, hämtade upp svåger och svägerska och gick sedan en stund på Skissernas Museum. Vi hade inte sett den nya tillbyggnaden och var nyfikna på arkitekturen. Där var stängt för uppbyggnad av ny utställning!
Skissernas Museum med den nya tillbyggnaden.
Nåja, det finns mycket att titta på i den fasta utställningen, och skymta den nya byggnaden och atriet kunde vi göra. Ett nytt besök får göras om ett tag för detta är ett museum som är väl värt ett besök om man är det minsta konstintresserad.
"Två vindar" original av Christian Berg,
står i den lilla parken utanför museet.
Där finns även Carl Milles skiss till Orfeusbrunnen
som står utanför konserthuset i stockholm.
På vägen in till Lund "räddade" vi för andra gången på en kort tid en jakthund som kommit från sin ägare. Den lille stackaren, som var blöt och smutsig, sprang efter bilar på vägen och såg verkligen vilse ut. På det breda jakthalsbandet stod föredömligt ett mobilnummer till ägaren, som också kom efter en kort stund och fick tillbaka sin hund hjälpligt avtorkad väta och smuts och någorlunda tröstad.
Så här såg den lilla vilsna och ledsna hunden ut.
En jaktterrier - har aldrig sett en sådan tidigare.
En jaktterrier - har aldrig sett en sådan tidigare.
Dagens middag är avslutad: Stekt lax, kokt potatis, brytbönor och dillpesto. Jag är mätt och glad!
Johnnys goda dillpesto:
En stor bunt dill, plockad
En liten bunt persilja, plockad
Ännu lite mindre gräslök
Ca 50 gr pinjenötter (rostas i torr, het panna)
100 gr parmesanost
Svartpeppar
Salt
Olivolja till lagom konsistens
Kör alla ingredienser utom olivolja i matberedare. Tillsätt olivolja till lagom tjock, konsistens. Servera till fisk.
Nu återstår att kalla in en katt som förmodligen är svart av jord och smuts, rengöra honom, sätta en brasa och luta sig tillbaka...
Timjan älskar att vara ute antingen det regnar, snöar, eller blåser.
Må så gott kära läsare och kommentera gärna bloggen - då blir jag glad.
Skogseva
Skogseva
Omöjligt att måla
...på en blöt duk. Det kommer förmodligen att ta en vecka eller mer innan det går att fortsätta målningsarbetet. Jag drog ett rött streck, eller snarare ring, i morse men det blandade sig bara med den vita grundfärgen så "konstnärs"arbetet får vila några dagar.
En konstnär som har ont i det öra han inte längre har..
Ute är det gråmulet, småregnigt och otroligt halt på skogsvägarna. Jag fick ett plötsligt motionsbehov och gav mig ut. Upptäckte omgående att det var av nöden att trampa varsamt, "Aiglarna" fungerade som skridskor och jag rörde mig klumpigt som en svan på is.
Svanar har minsann också besvär att ta sig fram på is.
Tröttnade efter en kvart och gick in i skogen där mossa och löv tittade upp ur det frusna och underlättade travandet.
Halkskydd.
Jag har inget lokalsinne. Jag kan lära mig hur vägar löper och slingrar sig genom att gå samma väg många gånger, men om jag skulle få för mig att gå samma väg från andra hållet, då är jag ohjälpligt borta!
Slingerväg av enklare slag.
Bristen på lokalsinne är förmodligen ett dåligt arv från mamma..
Om inte mamma varit död hade jag tagit med henne
till Coop i Norrbotten där man tydligen kan bli botad.
(Fast det handlade visst om att handla lokalt odlad mat.)
...som alltid var tvungen att köra samma vägar som hon var van vid för att inte trassla bort sig fullständigt. Jag gör likadant. Oavsett var jag befinner mig i Malmö (där jag vuxit upp), måste jag för att komma hem hit till skogen köra via Föreningsgatan, vilket är frustrerande och oftas blir en stor omväg...
Föreningsgatan i forntiden.
Yngsta dottern har insjuknat i hög feber och "dålig matlust". Smittad av två små kräkande gossar är det oundvikligt. Ett bantningssätt, men ett dåligt sådant tycker jag. Jag undrar hur det kan komma sig att kräkor och influensor alltid kommer vid samma tid på året, nämligen runt jul/nyår? Finns det någon logisk och/eller vetenskaplig förklaring? Svar emotses med tacksamhet.
Ät inte för mycket trädgårdsnattviol, den kan förorsaka kräkningar.
Nu väntar dusch, en stund i soffhörnan och middag, Caesarsallad. Huvudingrediensen i denna är en sallad som heter romainsallad och som så vitt jag förstår bör uttalas romänsallad.
Detta är romainsallad - god att äta.
De flesta uttalar det emellertid romansallad. Det här med språk är inte lätt. Om någon vet det rätta uttalet meddela mig gärna!
En konstnär som har ont i det öra han inte längre har..
Ute är det gråmulet, småregnigt och otroligt halt på skogsvägarna. Jag fick ett plötsligt motionsbehov och gav mig ut. Upptäckte omgående att det var av nöden att trampa varsamt, "Aiglarna" fungerade som skridskor och jag rörde mig klumpigt som en svan på is.
Svanar har minsann också besvär att ta sig fram på is.
Tröttnade efter en kvart och gick in i skogen där mossa och löv tittade upp ur det frusna och underlättade travandet.
Halkskydd.
Jag har inget lokalsinne. Jag kan lära mig hur vägar löper och slingrar sig genom att gå samma väg många gånger, men om jag skulle få för mig att gå samma väg från andra hållet, då är jag ohjälpligt borta!
Slingerväg av enklare slag.
Bristen på lokalsinne är förmodligen ett dåligt arv från mamma..
Om inte mamma varit död hade jag tagit med henne
till Coop i Norrbotten där man tydligen kan bli botad.
(Fast det handlade visst om att handla lokalt odlad mat.)
...som alltid var tvungen att köra samma vägar som hon var van vid för att inte trassla bort sig fullständigt. Jag gör likadant. Oavsett var jag befinner mig i Malmö (där jag vuxit upp), måste jag för att komma hem hit till skogen köra via Föreningsgatan, vilket är frustrerande och oftas blir en stor omväg...
Föreningsgatan i forntiden.
Ät inte för mycket trädgårdsnattviol, den kan förorsaka kräkningar.
Nu väntar dusch, en stund i soffhörnan och middag, Caesarsallad. Huvudingrediensen i denna är en sallad som heter romainsallad och som så vitt jag förstår bör uttalas romänsallad.
Detta är romainsallad - god att äta.
De flesta uttalar det emellertid romansallad. Det här med språk är inte lätt. Om någon vet det rätta uttalet meddela mig gärna!
Goda i en sallad?
God fredagskväll på er alla önskar
Skogseva
God fredagskväll på er alla önskar
Skogseva
Mina Aigle
...har inte varit utanför dörrarna i dag trots alla goda föresatser. I stället har jag försökt vara Kreativ Konstnär - utan resultat dock. Ett konstverk åstadkommer man inte så lätt, inte ens en plansch eller dekoration, och utan talang är det nästan omöjligt.
Här är en som lyckat åstadkomma ett riktigt
konstverk, nämligen Paul Klee.
Det går åt väldigt mycket mer färg för en person utan talang, för övermålandet blir omfattande.
En dunk hade varit bättre än en tub.
Jag hade ju grundat med en stor tub acrylfärg. På detta vita fina underlag tänkte jag fästa två roströda och tilltalande rundningar som sedan skulle vidareutvecklas. Så gjordes också. Från duken stirrade två stora döda orange ögonhålor! Dit med svarta konturer. Ännu värre, glödande djävulsögon!! En blå banan under den ena ögonhålan kanske muntrar upp det hela.... Det såg bara inte klokt ut. Två stirrande orange ögonhålor med en oformlig, och omotiverat placerad, märklig blå banan under! Definitivt icke konst - bara konstigt.
Orange fläckar kan vara fint.
Det klär i alla fall en Aurorafjäril.
Nu fick jag leta fram min gamla målarväska och inventera innehållet. Gudskelov fanns det gammal vit färg, en stor tub Zinkvitt. Fram med stora spackeln och dölj hemskheterna. Fast.... Det kanske inte ska vara så helvitt - I med lite Bränd umbra.
Nu hade jag en ljusbrun duk! Har jag inte gått en målarkurs en gång i tiden, och har jag inte lärt mig någonting då? Fram med målarväskan för ny inventering. Ha, en tub Titanvitt också - lite tur ska man ha - På med den också.
Nu har jag en tjock, tung duk med intressant struktur efter allt dragande med pensel, spackelspade och palettkniv. Fram tittar bara en liten hörna av den blå bananen. Den får vara kvar som ett litet monument över min misslyckande målardag.
En snygg blå fläck som inte jag har åstadkommit.
I morgon får det bli ny start på målandet och då ska jag hålla mig till det jag och alla andra kan - Streckgubbar. Det får helt enkelt bli en tavla med streckgubbar! Streckgubbar kan ingen ifrågasätta. En streckgubbe har också rätt att finnas på en tavla. Hellre en bra målad streckgubbe än en dåligt porträtterad orange ögonhåla med en blå banan under!
I släkten härjar kräksjuka, scharlakansfeber, vattkoppor och förkylningar. Jag känner starkt att jag vill föra en isolerad tillvaro här i skogen ett par veckor tills stora och små har tillfrisknat.
"Smultrontunga" får man om
man drabbats av scharlakansfeber.
Även om man får vattkoppor kan man
se så här glad ut..
Nu har maken äntligen kommit hem och kan pyssla om mig och förse mig med middag - i dag sallad - det blir bra.
En grönsak som imte behöver närmare presentation.
Här är en som lyckat åstadkomma ett riktigt
konstverk, nämligen Paul Klee.
Det går åt väldigt mycket mer färg för en person utan talang, för övermålandet blir omfattande.
En dunk hade varit bättre än en tub.
Jag hade ju grundat med en stor tub acrylfärg. På detta vita fina underlag tänkte jag fästa två roströda och tilltalande rundningar som sedan skulle vidareutvecklas. Så gjordes också. Från duken stirrade två stora döda orange ögonhålor! Dit med svarta konturer. Ännu värre, glödande djävulsögon!! En blå banan under den ena ögonhålan kanske muntrar upp det hela.... Det såg bara inte klokt ut. Två stirrande orange ögonhålor med en oformlig, och omotiverat placerad, märklig blå banan under! Definitivt icke konst - bara konstigt.
Orange fläckar kan vara fint.
Det klär i alla fall en Aurorafjäril.
Nu fick jag leta fram min gamla målarväska och inventera innehållet. Gudskelov fanns det gammal vit färg, en stor tub Zinkvitt. Fram med stora spackeln och dölj hemskheterna. Fast.... Det kanske inte ska vara så helvitt - I med lite Bränd umbra.
Detta kan vara någon form av Umbra.
Nu hade jag en ljusbrun duk! Har jag inte gått en målarkurs en gång i tiden, och har jag inte lärt mig någonting då? Fram med målarväskan för ny inventering. Ha, en tub Titanvitt också - lite tur ska man ha - På med den också.
Nu har jag en tjock, tung duk med intressant struktur efter allt dragande med pensel, spackelspade och palettkniv. Fram tittar bara en liten hörna av den blå bananen. Den får vara kvar som ett litet monument över min misslyckande målardag.
En snygg blå fläck som inte jag har åstadkommit.
I morgon får det bli ny start på målandet och då ska jag hålla mig till det jag och alla andra kan - Streckgubbar. Det får helt enkelt bli en tavla med streckgubbar! Streckgubbar kan ingen ifrågasätta. En streckgubbe har också rätt att finnas på en tavla. Hellre en bra målad streckgubbe än en dåligt porträtterad orange ögonhåla med en blå banan under!
En sådan figur kan jag möjligtvis åstadkomma
om jag anstränger mig.
om jag anstränger mig.
I släkten härjar kräksjuka, scharlakansfeber, vattkoppor och förkylningar. Jag känner starkt att jag vill föra en isolerad tillvaro här i skogen ett par veckor tills stora och små har tillfrisknat.
"Smultrontunga" får man om
man drabbats av scharlakansfeber.
Även om man får vattkoppor kan man
se så här glad ut.
Nu har maken äntligen kommit hem och kan pyssla om mig och förse mig med middag - i dag sallad - det blir bra.
En grönsak som imte behöver närmare presentation.
Jag ber att få tillönska er en angenäm afton.
Skogseva
Skogseva
Har ni tänkt på
restaurangtoaletters placering? De är antingen:
1. så fiffigt dolda att du måste fråga kyparen var de finns. Alla kypare är av princip döva och ropar alltså: "Hursa?", varpå du måste höja din röst och nästan skrika ut din fråga. "Toaletten! Den ligger där borta runt hörnet" vrålar då kyparen till svar, varpå allas blickar riktas mot dig. Och alla förstår... Du vet vad dom tänker och de vet ditt ärende. Stackars blyga svenska människa hur hanterar du detta.
2. eller placerade så mitt i lokalen (gäller oftast små restauranger) att du praktiskt taget förrättar ditt tarv offentligt. Till en sådan går absolut inte att ta sig osedd. Allt man vågar göra på den toaletten är att kissa lite fint på kanten - tyst så att det inte hörs! Bammelibamma - nej vet du vad!
Svenskarna är väl å andra sidan det enda folket som vid middagsbordet inför hela sällskapet helt ogenerat deklarerar: "Jag ska bara gå och kissa." Varför gör vi det? Vem är intresserad av mina/dina uttömningar!
Potta eller badkar?
Jag stötte i ett utland en gång på en skylt varpå stod "CLOAK ROOM". Jag kunde inte förmå mig att gå dit! Skulle man förrätta sina behov i ett kloakrum? Var det en öppen kloak ungefär som de underjordiska i Paris i "Tredje mannen"? Jag föredrog att hålla mig. (Ja nu vet jag att cloak inte betyder kloak!)
Detta måste var ett kloakrum eller möjligen,
som texten säger, en kinesisk toalett.
Ett "DAMRUM" uppsöker jag heller aldrig. Jag ser för mig ett rum, ganska stort, där damer i alla åldrar är staplade från golv till tak, som skokartonger i en skobutik eller sardeller i en sardellburk. Där har jag ingen lust att vistas.
I sanning ett damrum!
Ett bra knep för oss blyga svenskar att ta sig fram till den restaurangtoalett som ligger synlig för alla, lärde jag av Lill Lindfors en gång. "Spänn rumpmusklerna maximalt och drag in magen. När du gjort det upptäcker du att du är två meter lång, vacker som en dag och helt oantastlig! När du sedan passerar de bord som ligger närmast toan ler du lätt men varmt mot personerna som sitter där och visar på så sätt att du äger lokalen oavsett var du går.
Testa gärna ni blyga svenskar med offentligtoafobier.
Väl indragen mage!
I ett strålande väder tog jag en femtiominuterspromenad i dag. Mina Aigle drog omkull mig på en isfläck som var dold under den snö som kom i går kväll. Jag föll handlöst som man gör i min ålder, men klarade mig från blessyrer. Konstaterade att mobilen fortsättningsvis icke får glömmas hemma. Slarvmaja!
Min mobil är något mindre....
Sparvhöken har försökt proviantera flera gånger vid vårt fågelbord i dag. De gånger jag tittade på lyckades den inte med sin jakt, men jag hoppas att den fick något i magen till slut. Det dröjer emellertid länge efter ett tillslag innan småfåglarna vågar sig fram igen.
Sparvhöken sitter och spanar på småfåglarna.
De är några riktiga glufsglufsar småfåglarna och bryr sig inte ett dugg om att världsmarknadspriset på solrosfrön skjutit i höjden i år. Det har naturligtvis med dåliga skördar att göra. Jag visste inte ens att det finns ett världsmarknadspris på solrosfrön - det är alltså ungefär som guld. Många säckar går åt under vintersäsongen eftersom även hjortarna upptäckt matstället.
Vacker blomma..
...ger nyttiga frön.
Mitt tavel-plansch-dekorationsprojekt har inletts. Duken är grundad och en hel stor tub vit färg gick åt. Jag har aldrig använt acrylfärg förut, men kunde konstatera att den torkar ganska snabbt. Med oljefärg får man vänta så ohemult länge innan man kan måla nästa skikt att eventuell inspiration hinner försvinna. Om man använder acrylfärg går man däremot miste om den fantastiska doften...
I dag var första arbetsdagen för käre maken. Stackars alla ni arbetande trälar - jag sjunger ledighetens lov varje dag!
Glad, ledig tant!
1. så fiffigt dolda att du måste fråga kyparen var de finns. Alla kypare är av princip döva och ropar alltså: "Hursa?", varpå du måste höja din röst och nästan skrika ut din fråga. "Toaletten! Den ligger där borta runt hörnet" vrålar då kyparen till svar, varpå allas blickar riktas mot dig. Och alla förstår... Du vet vad dom tänker och de vet ditt ärende. Stackars blyga svenska människa hur hanterar du detta.
2. eller placerade så mitt i lokalen (gäller oftast små restauranger) att du praktiskt taget förrättar ditt tarv offentligt. Till en sådan går absolut inte att ta sig osedd. Allt man vågar göra på den toaletten är att kissa lite fint på kanten - tyst så att det inte hörs! Bammelibamma - nej vet du vad!
Svenskarna är väl å andra sidan det enda folket som vid middagsbordet inför hela sällskapet helt ogenerat deklarerar: "Jag ska bara gå och kissa." Varför gör vi det? Vem är intresserad av mina/dina uttömningar!
Potta eller badkar?
Jag stötte i ett utland en gång på en skylt varpå stod "CLOAK ROOM". Jag kunde inte förmå mig att gå dit! Skulle man förrätta sina behov i ett kloakrum? Var det en öppen kloak ungefär som de underjordiska i Paris i "Tredje mannen"? Jag föredrog att hålla mig. (Ja nu vet jag att cloak inte betyder kloak!)
Detta måste var ett kloakrum eller möjligen,
som texten säger, en kinesisk toalett.
Ett "DAMRUM" uppsöker jag heller aldrig. Jag ser för mig ett rum, ganska stort, där damer i alla åldrar är staplade från golv till tak, som skokartonger i en skobutik eller sardeller i en sardellburk. Där har jag ingen lust att vistas.
I sanning ett damrum!
Ett bra knep för oss blyga svenskar att ta sig fram till den restaurangtoalett som ligger synlig för alla, lärde jag av Lill Lindfors en gång. "Spänn rumpmusklerna maximalt och drag in magen. När du gjort det upptäcker du att du är två meter lång, vacker som en dag och helt oantastlig! När du sedan passerar de bord som ligger närmast toan ler du lätt men varmt mot personerna som sitter där och visar på så sätt att du äger lokalen oavsett var du går.
Testa gärna ni blyga svenskar med offentligtoafobier.
Väl indragen mage!
I ett strålande väder tog jag en femtiominuterspromenad i dag. Mina Aigle drog omkull mig på en isfläck som var dold under den snö som kom i går kväll. Jag föll handlöst som man gör i min ålder, men klarade mig från blessyrer. Konstaterade att mobilen fortsättningsvis icke får glömmas hemma. Slarvmaja!
Min mobil är något mindre....
Sparvhöken sitter och spanar på småfåglarna.
De är några riktiga glufsglufsar småfåglarna och bryr sig inte ett dugg om att världsmarknadspriset på solrosfrön skjutit i höjden i år. Det har naturligtvis med dåliga skördar att göra. Jag visste inte ens att det finns ett världsmarknadspris på solrosfrön - det är alltså ungefär som guld. Många säckar går åt under vintersäsongen eftersom även hjortarna upptäckt matstället.
Vacker blomma..
...ger nyttiga frön.
Mitt tavel-plansch-dekorationsprojekt har inletts. Duken är grundad och en hel stor tub vit färg gick åt. Jag har aldrig använt acrylfärg förut, men kunde konstatera att den torkar ganska snabbt. Med oljefärg får man vänta så ohemult länge innan man kan måla nästa skikt att eventuell inspiration hinner försvinna. Om man använder acrylfärg går man däremot miste om den fantastiska doften...
Arbetsmaterial.
I dag var första arbetsdagen för käre maken. Stackars alla ni arbetande trälar - jag sjunger ledighetens lov varje dag!
Glad, ledig tant!
Och med detta önska jag er en god afton.
Skogseva
Skogseva
Kortare inlägg
...p g a stor krasslighet i magen,
Natten har varit orolig - dagen är trött!
Någonstans i detta virrvarr av skära konstigheter har det gjort ont.
Nu är hela kroppen matt och trött och ska nog placeras på soffan, som för tillfället är ledig. Det är märkligt att när någon av oss är sjuk intar vi aldrig sängläge utan soffläge. Favoritkudden läggs i soffan och en skön filt dras över den för tillfället sjuka/sjuke. Det hela brukar kompletteras med en värmande katt på magen. I dag emotses en levande värmedyna med tacksamhet.
Utanför skiner solen (faktiskt) men jag orkar inte bry mig i dag, den fettminskande promenaden får vänta till morgondagen. Jag har gjort en enda sak, satt upp mitt staffli. Får se om jag tar mod till mig i morgon och drar ett första penseldrag.
... fast jag ska nog använda palettkniv...
I dag är det ganska svalt här inne och brasan är nödvändig som tillskottsvärme, men veden håller på att ta slut. Vi har länge eldat med björkved från egna dungen som gallrades för tre år sedan. Det var så mycket jobb med dessa femton stora björkar som togs ner så vi bestämde att aldrig mer... Nu jagar vi en vedleverantör!
En vedstack är ganska dekorativ.
Vi flyttade emellertid in vår under tak efter ett blött år utomhus.
När vi körde hem från Svågertorp i söndags kväll sprag en iller över vägen strax före svängen mot Ettarp. Vi trodde först att det var en mink, men sedan såg vi tydligt de ljusa teckningarna - den hade inte särskilt brått över vägen! Tidigare har vi i skogarna här sett mård och en sådan höll för ett tag sedan på att flytta in hos yngsta dottern. Det lär emellertid inte vara så trevligt att dela hus med mården, så den fångades i en fälla och förpassades till sällare jaktmarker.
Iller (Mustela putoris).
"Finns i de sydligaste landskapens jordbruksområden, men kan även påträffas
upp till södra Värmland, Närke och Östergötland.
Håller gärna till i uthus, stenkummel och längs vattendrag."
Maken såg vid ett tillfälle något som vi artbestämde till mårdhund. När vi berättade det för dåvarande skogvaktaren på Björnstorp sade han sig också vid ett tillfälle ha sett mårdhund! Det borde inte finnas mårdhundar så här långt söderöver men rapporter om iakttagelser finns från Småland så helt otroligt är det inte.
Invandringen av dessa djur via norra Finland ses inte med blida ögon och ett svenskt mårdhundsprojekt finns:
http://www2.slu.se/press/2008/mardhund/mardhund_svenskny.pdf
"Mårdhunden är en viktig vektor i spridning av sjukdomar, bland annat rabies; dessutom kan den sprida flera oönskade parasiter, däribland Echinococcus multilocularis. • Under rabiesepedemin i finland 1988-89 var mårdhunden den viktigaste spridaren av sjukdomen. • Echinococcus multilocularis är en bandmask som primärt lever i hunddjur, men kan använda gnagare som mellanvärd, och även människa. Inekterade djur som lämnar avföring på eller nära bär eller svamp kan leda till att ägg överförs till människan, något som kan medföra leversvikt hos oss."
Om man läser ovanstående kan man förstå att detta är ett djur vi helst inte vill ha in i vårt land. Förutom att den kan sprida svåra sjukdomar är den dessutom storkonsument av ägg och fågelungar, framförallt hos markhäckande fågel.
Nu går jag och lägger mig.
Natten har varit orolig - dagen är trött!
Någonstans i detta virrvarr av skära konstigheter har det gjort ont.
Nu är hela kroppen matt och trött och ska nog placeras på soffan, som för tillfället är ledig. Det är märkligt att när någon av oss är sjuk intar vi aldrig sängläge utan soffläge. Favoritkudden läggs i soffan och en skön filt dras över den för tillfället sjuka/sjuke. Det hela brukar kompletteras med en värmande katt på magen. I dag emotses en levande värmedyna med tacksamhet.
Vår stora katt Moses.
Det finns mycket värmekapacitet i detta pälsmonster.
Det finns mycket värmekapacitet i detta pälsmonster.
Utanför skiner solen (faktiskt) men jag orkar inte bry mig i dag, den fettminskande promenaden får vänta till morgondagen. Jag har gjort en enda sak, satt upp mitt staffli. Får se om jag tar mod till mig i morgon och drar ett första penseldrag.
... fast jag ska nog använda palettkniv...
I dag är det ganska svalt här inne och brasan är nödvändig som tillskottsvärme, men veden håller på att ta slut. Vi har länge eldat med björkved från egna dungen som gallrades för tre år sedan. Det var så mycket jobb med dessa femton stora björkar som togs ner så vi bestämde att aldrig mer... Nu jagar vi en vedleverantör!
En vedstack är ganska dekorativ.
Vi flyttade emellertid in vår under tak efter ett blött år utomhus.
När vi körde hem från Svågertorp i söndags kväll sprag en iller över vägen strax före svängen mot Ettarp. Vi trodde först att det var en mink, men sedan såg vi tydligt de ljusa teckningarna - den hade inte särskilt brått över vägen! Tidigare har vi i skogarna här sett mård och en sådan höll för ett tag sedan på att flytta in hos yngsta dottern. Det lär emellertid inte vara så trevligt att dela hus med mården, så den fångades i en fälla och förpassades till sällare jaktmarker.
Iller (Mustela putoris).
"Finns i de sydligaste landskapens jordbruksområden, men kan även påträffas
upp till södra Värmland, Närke och Östergötland.
Håller gärna till i uthus, stenkummel och längs vattendrag."
Maken såg vid ett tillfälle något som vi artbestämde till mårdhund. När vi berättade det för dåvarande skogvaktaren på Björnstorp sade han sig också vid ett tillfälle ha sett mårdhund! Det borde inte finnas mårdhundar så här långt söderöver men rapporter om iakttagelser finns från Småland så helt otroligt är det inte.
Invandringen av dessa djur via norra Finland ses inte med blida ögon och ett svenskt mårdhundsprojekt finns:
http://www2.slu.se/press/2008/mardhund/mardhund_svenskny.pdf
"Mårdhunden är en viktig vektor i spridning av sjukdomar, bland annat rabies; dessutom kan den sprida flera oönskade parasiter, däribland Echinococcus multilocularis. • Under rabiesepedemin i finland 1988-89 var mårdhunden den viktigaste spridaren av sjukdomen. • Echinococcus multilocularis är en bandmask som primärt lever i hunddjur, men kan använda gnagare som mellanvärd, och även människa. Inekterade djur som lämnar avföring på eller nära bär eller svamp kan leda till att ägg överförs till människan, något som kan medföra leversvikt hos oss."
Om man läser ovanstående kan man förstå att detta är ett djur vi helst inte vill ha in i vårt land. Förutom att den kan sprida svåra sjukdomar är den dessutom storkonsument av ägg och fågelungar, framförallt hos markhäckande fågel.
Nu går jag och lägger mig.
Middag i dag:
Stekt ankbröst med Waldorfsallad och hasselbackspotatis. Det ni!
Stekt ankbröst med Waldorfsallad och hasselbackspotatis. Det ni!
Anka + potatis +Waldorf = god middag
Trettondagshälsning från
Skogseva
Skogseva
Arwen in memoriam
...fast hon lever förstås vidare i Helsingborg. Hon blev glad när småhussarna kom springande och kramade om henne, sedan fortsatte hon med viktigare sysslor som att nosa på en intressant vägg! Familjen, som anlände till Svågertorp tunnklädda och trötta, packade snabbt in sig i bilen och for i väg med sin hund. Reseberättelse får komma så småningom.
Det var ensamt att gå promenad utan Arwen, men de påbörjade goda vanorna får upprätthållas om fettlagret ska minska.
Strålande sol, halt på skogsvägarna. Tretton rovfåglar, glador och ormvråkar lyfte från dikeskanten där de kalasat på inälvor från de i går skjutna grisarna och hjortarna.
Glada
Käre maken handlade för kommande festmåltider.
Vi återgår för en stund till det här med resor.
Jag roade mig med att rita in mina under livet företagna resor och fann att de var ju inte så få och inte heller så korta, de ser ut så här:
En del av ställena har jag/vi besökt mer än en gång, t ex var yngsta dottern under några år boende i Amsterdam, och det resulterade i ett antal resor dit. Det var dubbelt trevligt att åka dit eftersom längtan efter dottern var stor och Amsterdam en mysig stad att vistas i. Nu bor dottern i Sverige och det är ännnu bättre.
Favoritresa är svår att peka ut men en biltur vi gjorde tre dagar över klippiga bergen i Canada är nog svårslagen. Ett otroligt landskap som verkligen inte var tätt befolkat, men djurlivet var rikt och både hjortar och snögetter var totalt oskygga och behövde nästan fösas bort från vägbanan.
En resa till Californien var mycket trevlig på många sätt, men i Los Angeles blev det jordbävning... Jag skulle inte vilja leva i ett land där risken alltid finns och där den Stora Bävningen kommer en dag.
Min första resa till Stockholm gjorde jag när jag var tjugo år gammal. Jag skulle besöka dåvarande maken som bodde där ett par veckor för något arbetsuppdrag. Jag var väldigt ovan vid att resa och hade resfeber lång tid före. Det var en stor händelse för mig att besöka Huvudstaden där De märkliga stockholmarna bodde. Flickan från landsorten (flickan hade en son som var två år) ville så gärna smälta in. Jag köpte alltså utan makens vetskap en klänning på Ohlssons Beklädnad, som då var den största modebutiken i Malmö. Klänningen var en tvådelad ljust isblå jerseysak med lätt klockad kjol och ärmlöst liv - perfekt för Storstaden. Vad dåvarande maken sade om sådan utsvävning minns jag inte, men jag minns känslan när jag satte mig på tåget iförd den vackra klänningen på väg mot den långa resan mot äventyret.
Nu är en såda resa blaha blaha och ungar far och flyger över jorden fullkomligt ovetande om att man förr inför en Stockholmsresa kunde drabbas av något som heter resfeber. Och det är väl bra. Men jag har som sagt rest färdigt - i alla fall långresor. Jag längtar icke till öster om Ural, ej heller Kina. Ska jag åka får det nog vara lite mer civiliserat.
Vi har en god vän som drabbades av fläcktyfus under en resa i Sydamerika - jag har inte lust att utsätta mig för en sådan risk. Jag trivs bäst under min privata korkek här ute i skogen, vad ska jag utomlands att göra!
Det brinner en brasa i spisen, katterna har flyttat ner från ovanvåningen och intagit sina vanliga platser i stol och soffa. Käre maken står i köket (var annars) och lagar till Biff Stroganoff och lite senare ska vi äta aprikoskräm som jag ska koka.
Svågertorp
Det var ensamt att gå promenad utan Arwen, men de påbörjade goda vanorna får upprätthållas om fettlagret ska minska.
Strålande sol, halt på skogsvägarna. Tretton rovfåglar, glador och ormvråkar lyfte från dikeskanten där de kalasat på inälvor från de i går skjutna grisarna och hjortarna.
Glada
Käre maken handlade för kommande festmåltider.
Vi återgår för en stund till det här med resor.
Jag roade mig med att rita in mina under livet företagna resor och fann att de var ju inte så få och inte heller så korta, de ser ut så här:
En del av ställena har jag/vi besökt mer än en gång, t ex var yngsta dottern under några år boende i Amsterdam, och det resulterade i ett antal resor dit. Det var dubbelt trevligt att åka dit eftersom längtan efter dottern var stor och Amsterdam en mysig stad att vistas i. Nu bor dottern i Sverige och det är ännnu bättre.
Det är vackert i Amsterdam.
Favoritresa är svår att peka ut men en biltur vi gjorde tre dagar över klippiga bergen i Canada är nog svårslagen. Ett otroligt landskap som verkligen inte var tätt befolkat, men djurlivet var rikt och både hjortar och snögetter var totalt oskygga och behövde nästan fösas bort från vägbanan.
Snöget utan snö
En resa till Californien var mycket trevlig på många sätt, men i Los Angeles blev det jordbävning... Jag skulle inte vilja leva i ett land där risken alltid finns och där den Stora Bävningen kommer en dag.
Jordbävning - igen!
Min första resa till Stockholm gjorde jag när jag var tjugo år gammal. Jag skulle besöka dåvarande maken som bodde där ett par veckor för något arbetsuppdrag. Jag var väldigt ovan vid att resa och hade resfeber lång tid före. Det var en stor händelse för mig att besöka Huvudstaden där De märkliga stockholmarna bodde. Flickan från landsorten (flickan hade en son som var två år) ville så gärna smälta in. Jag köpte alltså utan makens vetskap en klänning på Ohlssons Beklädnad, som då var den största modebutiken i Malmö. Klänningen var en tvådelad ljust isblå jerseysak med lätt klockad kjol och ärmlöst liv - perfekt för Storstaden. Vad dåvarande maken sade om sådan utsvävning minns jag inte, men jag minns känslan när jag satte mig på tåget iförd den vackra klänningen på väg mot den långa resan mot äventyret.
Hufvudstaden
Nu är en såda resa blaha blaha och ungar far och flyger över jorden fullkomligt ovetande om att man förr inför en Stockholmsresa kunde drabbas av något som heter resfeber. Och det är väl bra. Men jag har som sagt rest färdigt - i alla fall långresor. Jag längtar icke till öster om Ural, ej heller Kina. Ska jag åka får det nog vara lite mer civiliserat.
Vi har en god vän som drabbades av fläcktyfus under en resa i Sydamerika - jag har inte lust att utsätta mig för en sådan risk. Jag trivs bäst under min privata korkek här ute i skogen, vad ska jag utomlands att göra!
Korkek
Det brinner en brasa i spisen, katterna har flyttat ner från ovanvåningen och intagit sina vanliga platser i stol och soffa. Käre maken står i köket (var annars) och lagar till Biff Stroganoff och lite senare ska vi äta aprikoskräm som jag ska koka.
Biff Stroganoff.
En god trettondagafton önskar er
Skogseva
Skogseva
Av, bland, efter, från,
för, framför, genom, hos, i, uti, med, mellan, emellan, mot, om, bakom, till, under, ur, ut, vid, å, åt, över - kom jag på mig själv att gå och rabbla medan Arwen och jag promenerade över kullarna. Jodå, jag kan fortfarande prepositionerna utantill som det rinnande vatten det alltid talades om i skolan.
Man skulle kunna rabbla ramsor som den ovan och psalmverser också om man blev väckt mitt i natten. Varför? Om jag blir väckt mitt i natten, tittar jag då sömndrucket på maken och säger: "Av, bland, efter, från, för, framför" o s v? Icke - jag tror nog snarare att det är ny jordbävning och skriker och galer.
Jordbävningsspår...
Inte heller rabblar jag medan jag fortfarande halvsover: "Fädernas kyrka i Sveriges land, Kärast bland samfund på jorden."! Den psalmen var nog den första jag fick lära mig utantill och till vad glädje? Den finns inte ens med i den nya psalmboken.
En vanlig psalmbok, i detta fallet röd,
finns väl i alla hem.
Nej usch och fy, inte kan man sjunga om "kärast bland samfund på jorden", hur skulle det se ut för alla våra nya svenskar. Så utanför de skulle känna sig med sina samfund - nej bort med den! Kyrkan förresten - inte kan vi väl fortsätta och fira skolavslutningar där, nu när vi har så många invandrare med annan tro än den protestantiska.
Gödelövs kyrka - vår kyrka.
Usch och fy igen, vi tar och flyttar avslutningarna till någon neutral plats, skolmatsalen kanske, eller gymnastiksalen?
Tänkbar skolavslutninglokal?
Låt oss för allt i världen inte poängtera att vi är svenskar och att vi har traditioner som, ibland, är knutna till kyrkan. Låt oss vara utslätade och så där "lagom" att ingen kan ta illa upp eller känna sig "kränkt", som det är så modernt att göra i dag.
Så där, nu har jag morrat.
Grrrrr....
Vi har alltså tagit vår sista långpromenad Arwen och jag. Halkat oss fram i nejden. Hela kroppen var involverad i travandet med varenda liten muskel spänd inför ett eventuellt fall. Förstår inte hur det kunnat bli så halt. Arwen såg rolig ut när jag kallade in henne vid en stor isfläck, hon gled förbi mig flera meter och gjorde spår med klorna i sitt försök att bromsa. Det mest upphetsande som hände i övrigt var att vi mötte en otroligt "färgstark" person, som syntes på långt håll med sina neonlila överdragsbyxor och knallorange toppluva. Han hade nog synts bra även i mörker eller tät dimma.
Glada färger på en vintervandrare, eller hur.
Nu återstår att packa ihop Arwens saker och köra till Svågertorp för överlämnandet av henne och stora bilen vid åttatiden i kväll. Det kommer att bli tomt, men skönt. Vem ska nu dra ut mig på långpromenad? Å andra sidan kan jag disponera våra två promenadtimmar för egen räkning och andra göromål. Inte kommer Arwen att få någon leverpastejsmörgås på morgonen, stackaren, men då riskerar hon heller inte att bli fet och behöver inte motioneras så okristligt länge.
Leverpastej av fel sort, det ska vara Gottfrids gräddpastej!
Katterna, de riktiga vinnarna, kommer att bli glada över att få disponera våra knän på kvällarna, få äta på vanliga stället i köket och kunna röra sig fritt i huset.
Ha! - äntligen ensamma!
Matdax för oss. Käre maken tillverkar något av överblivna fisken från i går, han hackar och har sig. Jag vet inte vad det blir, men med sådan fisk kan det nog bara bli delikat.
Smaklig måltid önskar jag er som ännu inte har ätit.
Skogseva
Detta är väl rinnande vatten..
...och detta också.
Man skulle kunna rabbla ramsor som den ovan och psalmverser också om man blev väckt mitt i natten. Varför? Om jag blir väckt mitt i natten, tittar jag då sömndrucket på maken och säger: "Av, bland, efter, från, för, framför" o s v? Icke - jag tror nog snarare att det är ny jordbävning och skriker och galer.
Jordbävningsspår...
Inte heller rabblar jag medan jag fortfarande halvsover: "Fädernas kyrka i Sveriges land, Kärast bland samfund på jorden."! Den psalmen var nog den första jag fick lära mig utantill och till vad glädje? Den finns inte ens med i den nya psalmboken.
En vanlig psalmbok, i detta fallet röd,
finns väl i alla hem.
Nej usch och fy, inte kan man sjunga om "kärast bland samfund på jorden", hur skulle det se ut för alla våra nya svenskar. Så utanför de skulle känna sig med sina samfund - nej bort med den! Kyrkan förresten - inte kan vi väl fortsätta och fira skolavslutningar där, nu när vi har så många invandrare med annan tro än den protestantiska.
Gödelövs kyrka - vår kyrka.
Usch och fy igen, vi tar och flyttar avslutningarna till någon neutral plats, skolmatsalen kanske, eller gymnastiksalen?
Tänkbar skolavslutninglokal?
Låt oss för allt i världen inte poängtera att vi är svenskar och att vi har traditioner som, ibland, är knutna till kyrkan. Låt oss vara utslätade och så där "lagom" att ingen kan ta illa upp eller känna sig "kränkt", som det är så modernt att göra i dag.
Så där, nu har jag morrat.
Grrrrr....
Vi har alltså tagit vår sista långpromenad Arwen och jag. Halkat oss fram i nejden. Hela kroppen var involverad i travandet med varenda liten muskel spänd inför ett eventuellt fall. Förstår inte hur det kunnat bli så halt. Arwen såg rolig ut när jag kallade in henne vid en stor isfläck, hon gled förbi mig flera meter och gjorde spår med klorna i sitt försök att bromsa. Det mest upphetsande som hände i övrigt var att vi mötte en otroligt "färgstark" person, som syntes på långt håll med sina neonlila överdragsbyxor och knallorange toppluva. Han hade nog synts bra även i mörker eller tät dimma.
Glada färger på en vintervandrare, eller hur.
Nu återstår att packa ihop Arwens saker och köra till Svågertorp för överlämnandet av henne och stora bilen vid åttatiden i kväll. Det kommer att bli tomt, men skönt. Vem ska nu dra ut mig på långpromenad? Å andra sidan kan jag disponera våra två promenadtimmar för egen räkning och andra göromål. Inte kommer Arwen att få någon leverpastejsmörgås på morgonen, stackaren, men då riskerar hon heller inte att bli fet och behöver inte motioneras så okristligt länge.
Leverpastej av fel sort, det ska vara Gottfrids gräddpastej!
Katterna, de riktiga vinnarna, kommer att bli glada över att få disponera våra knän på kvällarna, få äta på vanliga stället i köket och kunna röra sig fritt i huset.
Ha! - äntligen ensamma!
Matdax för oss. Käre maken tillverkar något av överblivna fisken från i går, han hackar och har sig. Jag vet inte vad det blir, men med sådan fisk kan det nog bara bli delikat.
Smaklig måltid önskar jag er som ännu inte har ätit.
Skogseva
Beroende på var man befinner sig i livet
...skiftar ens drömmar, tror jag. Det jag drömde om för några år sedan är inte viktigt i dag, önskemålen ändras och krymper. Längtan efter de stora händelserna, de långa resorna, de häftiga upplevelserna mattas, och "det lilla livet", (Bergmanskt uttryck) framstår som viktigare - egentligen det enda betydelsefulla. Drömmarna finns kvar men i mycket mindre format. Att ha någon vid sin sida som man älskar och respekterar, att vara frisk, att bo vackert och bekvämt - inga häftiga önskemål, men sådant som rör "det lilla livet" och som man önskar sina nära och kära, och sig själv naturligtvis.
Att bli prima ballerina var min stora dröm som ung. En dröm som jag burit med mig hela livet. Jag tror fortfarande att jag hade haft förutsättningar om inte "om" hade varit. Av olika anledningar blev det ingen fortsättning på mitt dansande när jag var barn, men drömmen finns där fortfarande trots att den vid det här laget är helt omöjlig.
Det blev aldrig mer än en dröm...
Något helt annat...
Det har varit storjakt i skogen i dag. Arwen och jag stötte ihop med hela jaktlaget när det samlats en bit härifrån. Glada hundar mötte oss på vägen och Arwen, som jag kopplade för säkerhets skull, uppförde sig precis som hon skulle, hon är perfekt den hunden! Där var nog ett femtontal jägare och tre inlånade hundförare. Jaktlaget här är danskt och har att göra minsann. De ska skjuta av ca etthundra hjortar på ett år och så många vildsvin som det bara går. På lastbilsflaket låg två grisar och en dovhjort och klockan var bara elva, inte dåligt.
I ett vindskydd vid ängarna utanför Genarp satt tre unga män i sina sovsäckar. De hade övernattat där, någon i vanlig "sommarsovsäck" (det var sex minusgrader i natt) och nu hade de tänt en eld utanför och lagade frukost. Vinden låg på rakt mot vindskyddet så mysighetsfaktorn var nog inte hög, dessutom började det snöa, "össnöa" närmare bestämt. Arwen var helt opåverkad av den dåliga sikten och jagade upp en hare som hon förföljde ett stycke. Säkert bra för haren - den fick nog upp kroppstemperaturen under språngmarschen! Arwens tunga var en halv meter lång när jag kallade in henne men hon var oförtröttlig och letade rätt på två rådjur som hon lekte med till de försvann över en gärdsård med eleganta hopp.
Rådjur som Arwen inte jagat.
På hemvägen mötte vi åter jägarna som lunchpausade med något som såg ut som Goulaschsoppa i papptallrikarna.
Nu låg det ytterligare två hjortar på lastbilsflaket, duktiga jägare! Jag blev erbjuden både värmande soppa och att gå med som drevkarl. Tackade nej till det första, bad dem återkomma om det andra vid nästa jakt och skyndade mig sista biten, jag var ganska kall och blöt och längtade efter dusch och lunch.
Nu, klockan fem, har vi emellertid hunnit fram till middagen som förkylde maken åstadkommit, dubbelpanerad hajmal med kokt potatis och hemgjord remouladesås. Hajmal hittade vi i "vår" utmärkta mataffär, City Gross i Stafffanstorp. Den är så god att den förmodligen snart blir rödlistad! Går utmärkt att använda i stället för t ex sjötunga.
Pangasius (äv. vietnamesisk sjötunga, hajmal)
En mycket god matfisk, med milt och mjukt, men ändå fast kött.
Utmärkt att panera och steka, liksom att använda i gratänger och andra fiskrätter.
Johnnys goda Remouladesås:
Creme fraiche
Majonnäs
Hackat äpple
Hackad ättiksgurka
Hackad lök
Salt, peppar, socker
Och på detta matiga sätt önskar jag er alla en goder kväll.
Skogseva
Sista brevet till Sverige
...kom från äldsta dottern i form av ett sms. Där stod något om att årets sista bad skulle företas och att det skulle drickas Piña colada (lär betyda hackad ananas), det sista tydligen ett måste om man befinner sig på en söderhavsö.
Det ska bli roligt att höra hur resan har varit, en del av den bestod av kryssning med stor segelskuta! Inget för mig som t o m lyckats bli sjösjuk mellan Halmstad och Grenå - och det på en stor bilfärja.
Det där med resandet och längtan efter det är märkligt. För en del människor är det katastrof om man under semestern inte har varit en eller två veckor någonstans där man kan sola och bada. Man sparar och gnetar för att nå sitt mål. Det är lätt att förstå hur misslyckad semestern måste upplevas om det då händelsevis regnar ett par dagar och man inte får den sol och det bad man tycker sig ha betalat för.
Dessbättre är jag inte, och har aldrig varit, särskilt reslysten. Rapporter från resande barn kommenteras med ett "Det är bra för dem som tycker om det". Jag är vardagstråkig och trivs bäst här hemma. Efter att ha bott på Öland och i Kalmar (där jag kände mig som en främmande fågel) under tolv år i mitt förra äktenskap, är jag fullkomligt nöjd och lycklig bara med att vara tillbaka i Skåne. Futtigt? - Kan hända. Jag säger som käre maken brukar göra: "Jag har rest färdigt". Mitt personliga jordankare har grävt ner sig i det Skåne jag älskar och sitter nu för evigt fast i urberget på Romeleåsen.
I dag gick jag en extralång Arwenpromenad. Jag inbillar mig att det är roligt för henne med nya vägar med annorlunda lukter, därför gick vi en förlängd "fyra". Normalt möter jag ingen på mina vandringar, men det vackra vädret lockade ut folk ur deras kulor. Några barn klättrade i träd nere vid ängarna utanför Genarp, två damer som hade otroligt mycket att berätta för varandra, gick bakom mig en sträcka, högljutt pratande och en mountain"bajkare" körde oförskräckt uppför den steniga backen till "Järnhatten". Hela åsen är förresten ett eldorado för mountain"bajkare". När vi kom hem var Arwen nästan tröttare än jag, men hon springer också ungefär dubbla sträckan i sitt zickzackande.
Det ska bli roligt att höra hur resan har varit, en del av den bestod av kryssning med stor segelskuta! Inget för mig som t o m lyckats bli sjösjuk mellan Halmstad och Grenå - och det på en stor bilfärja.
Piña Colada:
4 delar ljus rom 6 delar ananasjuice 4 delar kokosmjölk
4 delar ljus rom 6 delar ananasjuice 4 delar kokosmjölk
Blanda alla ingredienser med krossad is i en mixer tills drinken är slät. Servera i ett kylt glas,
garnera med en bit ananas.
Det där med resandet och längtan efter det är märkligt. För en del människor är det katastrof om man under semestern inte har varit en eller två veckor någonstans där man kan sola och bada. Man sparar och gnetar för att nå sitt mål. Det är lätt att förstå hur misslyckad semestern måste upplevas om det då händelsevis regnar ett par dagar och man inte får den sol och det bad man tycker sig ha betalat för.
Dessbättre är jag inte, och har aldrig varit, särskilt reslysten. Rapporter från resande barn kommenteras med ett "Det är bra för dem som tycker om det". Jag är vardagstråkig och trivs bäst här hemma. Efter att ha bott på Öland och i Kalmar (där jag kände mig som en främmande fågel) under tolv år i mitt förra äktenskap, är jag fullkomligt nöjd och lycklig bara med att vara tillbaka i Skåne. Futtigt? - Kan hända. Jag säger som käre maken brukar göra: "Jag har rest färdigt". Mitt personliga jordankare har grävt ner sig i det Skåne jag älskar och sitter nu för evigt fast i urberget på Romeleåsen.
Alvarmark på öland.
I dag gick jag en extralång Arwenpromenad. Jag inbillar mig att det är roligt för henne med nya vägar med annorlunda lukter, därför gick vi en förlängd "fyra". Normalt möter jag ingen på mina vandringar, men det vackra vädret lockade ut folk ur deras kulor. Några barn klättrade i träd nere vid ängarna utanför Genarp, två damer som hade otroligt mycket att berätta för varandra, gick bakom mig en sträcka, högljutt pratande och en mountain"bajkare" körde oförskräckt uppför den steniga backen till "Järnhatten". Hela åsen är förresten ett eldorado för mountain"bajkare". När vi kom hem var Arwen nästan tröttare än jag, men hon springer också ungefär dubbla sträckan i sitt zickzackande.
Järnhatten - en urbergsknalle.
Förresten kan jag visst tänka mig att resa igen. Jag kan tänka mig en vecka i alperna sommartid, vandringar - mums! Jag kan tänka mig Rom igen - se allt det som inte hanns med förra gången. Jag kan tänka mig London i vårskrud och besök på Tate - både gamla och "Modern". Men absolut inte längre bort än så! Men just nu är det kväll och det enda jag längtar efter är att sätta mig framför brasan och så småningom titta på de tre(!) sista avsnitten av utmärkta "Stolthet och fördom" - den somnar inte ens käre maken till!
Mysig fredagkväll på er alla önskar
Skogseva
Förresten kan jag visst tänka mig att resa igen. Jag kan tänka mig en vecka i alperna sommartid, vandringar - mums! Jag kan tänka mig Rom igen - se allt det som inte hanns med förra gången. Jag kan tänka mig London i vårskrud och besök på Tate - både gamla och "Modern". Men absolut inte längre bort än så! Men just nu är det kväll och det enda jag längtar efter är att sätta mig framför brasan och så småningom titta på de tre(!) sista avsnitten av utmärkta "Stolthet och fördom" - den somnar inte ens käre maken till!
Mysig fredagkväll på er alla önskar
Skogseva
The same procedure
....as every year - blev det hos goda vännerna i Hofterup. Aftonen blev trevlig, maten var god och fasansoppan - ja, vad ska man säga. Finns det godare än god? Djuret var dessutom "hemskjutet" med kula, inga hagel att bita sönder tänderna på. Soppan ska jag försöka laga till någon gång när jag råkar få en fasan i min hand, receptet har vi visst redan tiggt oss till....
2009 inleddes med strålande vackert väder och ett par minusgrader som gav marken ett tunt vitt rimfrosttäcke. Arwen som skötte sig exeplariskt som gäst och snällt sov i tvättrummet hela natten, blev glad när jag kom ner och släppte ut henne, gav henne frukost och sedan traskade runt lite med henne i den, för tillfället, tomma hästhagen. Sju rådjur stod och betade på fältet intill men Arwen var inte intresserad av så tidig jakt och lät dem vara i fred.
Efter frukost med sedvanliga ägg Benedictine körde vi hem till katterna. Maken som har en gigantisk förkylning och nästan tappat rösten, parkerade sig i soffan, drog ett antal filtar över sig och sov medan Arwen och jag gick långpromenad. Mina nyinköpta stövlar fick gå med oss och det klarade de bra - vi kan nog bli ett vinnande team jag och mina "Aigle" och vandra långt utan att få ont där Tretorn så "oskönt" hade placerat svetsfogar som hela tiden smågnagade på mina fötter. Dessutom är Tretornstövlarna så smala över smalbenen att jag inte kan komma ur dem utan hjälp! Ändå är inte mina smalben av någon grövre sort. Så i detta fallet ratar vi det svensktillverkade och ropar glatt: "Vive la France".
På hemvägen mötte stövlarna, Arwen och jag två maffiga Dogo Argentino som var ute och vallade sina skötare = våra "nästgrannar". Hundarna ser ut som om dom skulle kunna svälja Arwen i en munsbit så hon kopplades för säkerhets skull. Den ena doggen gav upp ett avgrundsvrål när vi passerade dem, han hade nog gärna smakat på den vackra svarta hunden, men Arwen tittade rakt fram och struntade fullkomligt i sådana fasoner!
Så här står står det om Dogo Argentino i rasbeskrivningen:
Rasen skall vara glad, ärlig, ödmjuk, vänlig och inte skällig, alltid medveten om sin styrka.
Den får aldrig vara aggressiv, ett drag som allvarligt skall ges akt på.
Dess dominerande sätt gör att den ständigt konkurrerar om revir med hundar av samma
kön vilket mest märks hos hanhundar. Rasen är en intelligent, tyst, modig och tapper.
Grannens hundar skäller alltid och verkar sannerligen inte särskilt vänliga! Och att hundar som väger ca 65 kg, skäller och är så muskulösa som de här är, inger respekt - det kan jag garantera!
Nu är det kväller och vi är trötta, maken dessutom sjuk, men har trots det lagat någon slags liten kvällsmat åt oss och den ska intagas nu.
En god fortsättning önskas ni av
Skogseva
Phasianus colchicus, innan den blev soppa.
2009 inleddes med strålande vackert väder och ett par minusgrader som gav marken ett tunt vitt rimfrosttäcke. Arwen som skötte sig exeplariskt som gäst och snällt sov i tvättrummet hela natten, blev glad när jag kom ner och släppte ut henne, gav henne frukost och sedan traskade runt lite med henne i den, för tillfället, tomma hästhagen. Sju rådjur stod och betade på fältet intill men Arwen var inte intresserad av så tidig jakt och lät dem vara i fred.
Efter frukost med sedvanliga ägg Benedictine körde vi hem till katterna. Maken som har en gigantisk förkylning och nästan tappat rösten, parkerade sig i soffan, drog ett antal filtar över sig och sov medan Arwen och jag gick långpromenad. Mina nyinköpta stövlar fick gå med oss och det klarade de bra - vi kan nog bli ett vinnande team jag och mina "Aigle" och vandra långt utan att få ont där Tretorn så "oskönt" hade placerat svetsfogar som hela tiden smågnagade på mina fötter. Dessutom är Tretornstövlarna så smala över smalbenen att jag inte kan komma ur dem utan hjälp! Ändå är inte mina smalben av någon grövre sort. Så i detta fallet ratar vi det svensktillverkade och ropar glatt: "Vive la France".
På hemvägen mötte stövlarna, Arwen och jag två maffiga Dogo Argentino som var ute och vallade sina skötare = våra "nästgrannar". Hundarna ser ut som om dom skulle kunna svälja Arwen i en munsbit så hon kopplades för säkerhets skull. Den ena doggen gav upp ett avgrundsvrål när vi passerade dem, han hade nog gärna smakat på den vackra svarta hunden, men Arwen tittade rakt fram och struntade fullkomligt i sådana fasoner!
Så här står står det om Dogo Argentino i rasbeskrivningen:
Rasen skall vara glad, ärlig, ödmjuk, vänlig och inte skällig, alltid medveten om sin styrka.
Den får aldrig vara aggressiv, ett drag som allvarligt skall ges akt på.
Dess dominerande sätt gör att den ständigt konkurrerar om revir med hundar av samma
kön vilket mest märks hos hanhundar. Rasen är en intelligent, tyst, modig och tapper.
Grannens hundar skäller alltid och verkar sannerligen inte särskilt vänliga! Och att hundar som väger ca 65 kg, skäller och är så muskulösa som de här är, inger respekt - det kan jag garantera!
Nu är det kväller och vi är trötta, maken dessutom sjuk, men har trots det lagat någon slags liten kvällsmat åt oss och den ska intagas nu.
En god fortsättning önskas ni av
Skogseva
