Vardagsdagbok om en trädgård

Jag fortsätter min tripp bakåt i tiden.

Kommer ni ihåg filmstjärnekorten? Jag tror inte att vi kallade det för "filmisar" det är nog senare tiders benämning. Precis i detta nu kom jag på hur de såg ut när man köpte dem. Ett litet paket som det kan ha legat kanske tio bilder i. Man såg bara den översta och det var den som styrde köpet. En efterlängtad Doris Day kanske? Det skulle inte vara vilken Doris Daybild som helst utan en riktigt snygg. Just den man saknade i sin samling. Jag hade många Doris Daybilder. Hon log på alla. Doris Day kunde inte gråta. Trodde jag ända tills jag såg filmen "Mannen som visste för mycket". I den grät hon nästan. Det var någonting med hennes son som var bortrövad. Jodå, man kan gråta för mindre.






Så äppnade man det lilla paketet och under Doris Day låg naturligtvis en manlig filmstjärna som man aldrig hört talas om. En fullkomlig okändis. Dessutom hade okändisen nästan alltid cowboyhatt, som var det fulaste som fanns. Jag hade ännu inte kommit till den stilige Gary Cooper och cowboyfilmstadiet. Han blev idol lite senare (i tonåren) då min väninna och jag hade en cowboyfilmperiod. Han var enligt vår mening den ende tänkbara sheriffen. Han var snäll och tillhörde definitivt "de goda". Och såg inte löjlig ut i cowboyhatt! Bäst var han i alla fall tillsammans med Ingrid Bergman i Hemingways "Klockan klämtar för dig". Fast Ingrid Bergman fjantade sig för honom i filmen. I verkligheten fjantade hon sig också för honom. Blev förälskad. Hon hade lätt för det Ingrid Bergman. Gary Cooper var alltid belevad, tystlåten, lugn och trygg. Han var gift med samma kvinna hela sitt liv - ytterligare ett sympatskt drag. Han struntade tydligen i att  Ingrid Bergmans fjantade. Denne vackre man blev inte så gammal, bara sextio år.










Fula filmstjärnebilder försökte man byta bort. Påstod att man tyckte de var jättefina och att man egentligen inte ville, men om man fick någon fin bild i utbyte så kanske...

Precis som jag hade ett favorit"stycke" med rosa rosor hade jag en favoritfilmbild av Vera Ellen. Jag hade väl då, precis som flickor har nu, "en rosa period". Hela bilden var rosatonad och den absolut vackraste som fanns bland alla mina bilder. Jag lät inte någon ens hålla i den, kamraterna fick bara titta. Vera Ellen var dansös och filmskådespelerska. Hon spelade bland annat i White Christmas mot Bing Crosby. Bing Crosby hade ÖRON. Honom ville jag inte ha någon bild på.
Vera Ellen var gift med en stenrik Rothschild som hon fick sitt enda barn, en dotter, med. Bebisen avled tre månader gammal. Då hjälpte inte all världens Rothschildpengar! 






Mina filmstjärnebilder köpte jag i tobaksaffären i kvarteret intill. Hos "farbror Jönsson". I  farbror Jönssons affär fanns lite av varje. Tobak så klart, tidningar, stycken, lite leksaker, rakblad. Jag kommer ihåg rakbladen eftersom jag skulle köpa det som julklapp till pappa en gång. Jag hade inte råd med en hel liten ask, som innehöll fem styck rakblad, utan farbror Jönsson fck dela den så att jag fick tre styck. Plus den lilla asken! Det blev en krona och femtio öre. Jag hade fem kronor att handla julklappar för och de skulle räcka till mamma och storasyster också. Jag kommer inte ihåg vad en bunt filmstjärnor kostade, kan det ha varit en krona? Det kom inte in nya buntar så ofta. Oftast låg bara de fula cowboyarna där. Och om där låg en hög med en fin bild av till exempel Rita Hayworth överst, hade jag garanterat inga pengar. Fick springa hem till mamma och tigga mig till ett förskott på veckopengen som var, om jag minns rätt, en och femtio. 



 



Något helt annat.

Huset är städat, gympakläderna packade. Väntar på maken, sedan tar vi ett pass tillsammans. Vikter ska läggas på idag för bättre effekt. Förhoppningsvis ska jag ha problem med att ta mig ur sängen i morgon bitti. Jag ser fram mot träningsvärk! Jag ser fram mot att bli stor och stark!