Vardagsdagbok om en trädgård

Så hände alltså det som befarats. Pakistans regeringen har på det fegaste sätt förhandlade bort flickornas skolgång mot vapenvila. I tidningen står det inte om det är skolgång överhuvud taget, eller om flickebarnen ska tillåtats att gå något år. Som sagt  - kvinnofientlig politik i allra högsta grad. En kvinna är intet värd och ska inte ens få lära sig att läsa och skriva. Det är så upprörande att jag blir fullkomligt rasande. Vad ska vi göra - vad kan vi göra?  Kan inte Sverige göra något, kan inte EU? Bryr vi här i Sverige oss över huvud taget, eller blir det kanske bara ytterligare ett eländet som vi med en suck lägger åt sidan? Jag avskyr feghet!

Vi lever i rymdåldern och ändå finns det
platser på vårt vackra men sargade klot
där små flickor inte ska få lära sig att läsa
och skriva, och alltså aldrig får uppleva
den fantastiska känslan när man knäcker
koden till det skrivna ordet.

Jag undrar så hur en fundamentalist eller taliban ser ut på insidan. Om jag får gissa tror jag att de är svarta och röda. Svärtan kommer av allt deras hat och det röda är den infernaliska glöden i deras fanatiska tro.

Talibaner och djävulen är säkert släkt
med varandra. Sprider skräck, elände,
hemskheter och terror. För och emot religion.

 En Allahs budbärare?
Fotot är från Swatområdet.

Något helt annat, trevligare och mer upplyftande.


I dag ska vi ha äldsta dottern och svärsonen på "finmiddag". Vi ska äta:

- Liten inledande "getosthistoria" och en Dry martini.

- Creme Ninon. (Om ni inte har ätit det så kan jag berätta att det är en grön ärtpurè som man häller champagne i när den serveras. Mycket gott!) Till soppan serverar vi ett litet flarn av parmesanost.

- Sjötunga Walewska.

- Kapkrusbär i vingelé.

Som ni förstår är detta inte hopsvängt på fem minuter, därav denna korta blogg. Jag lovar att berätta om det blev gott!
(Bloggen blev ännu kortare än tänkt - mina ord svävar som vanligt ute i cyberrymden, att jag inte kan lära mig...)

Om vi förflyttar oss ett antal flygtimmar bort hamnar vi i Pakistan. I utvecklingslandet Pakistan finns ett område som heter Swatdalen. I Swatdalen har mängder av skolor förstörts av talibaner i en kampanj mot ickereligiös utbildning. Regeringen har snuskförhandlat sig till vapenvila med talibanerna i utbyte mot att dessa ska få införa sharialagar i området. Talibanerna har lovat att återöppna pojkskolor men förhandlar fortfarande med regeringen om de 200 flickskolor som förstörts. Talibanerna vägra låta flickor gå i skolan längre än till fjärde klass.

Talibaner och fundamentalister inom islam är fullkomligt
livsfarliga. De tolkar Koranen på ett för dem passande sätt.

Kunskap ger insikt vilket säkert inte Allah, men i allra högsta grad talibanerna förbjuder. Kunskap för kvinnor alltså!  Att stänga in kvinnor och flickor bakom slöjor och i okunskap, är ett effektivt sätt att spika fast dem i hemmet.

Kvinnor ska tuktas till tystnad, lydnad och underkastelse. Kvinnor ska inte höras, inte synas. Kvinnor ska hållas tillbaka, inte vistas obeslöjade bland folk, inte uttrycka egna önskemål eller tankar, inte ha egen vilja. En kvinna ska vara mannens okunniga och lydiga redskap. En barnafödandemaskin predestinerad för ett liv i underkastelse om hon är född där talibaner och extremislamister härskar!

Det är avskyvärt och upprörande - måtte vi aldrig få in sådant elände i vårt land. Här kan, ännu så länge, tankar och det talade och skrivna ordet flyga fritt. Undervisningen är tllgänglig för alla. Men akta er ni styrande för att gå med på önskemål från vissa muslimska grupper om att separera pojkar och flickor i skolan. Eller att förbjuda simundervisning och gymnastik för flickor. Här i Sverige har vi integrerade klasser, och simundervisning och gymnastik ska alla delta i. Punkt, slut.

Krigets, förtryckets och det
kvinnofientligas ansikte.

Så har det då eklaterats! De unga tu satt väklädda och välartade i soffan och lät sig utfrågas av journalisterna. Tidigare på dagen hade kungen, drottningen, Victoria och Daniel en egen utsändning från slottet. Man läste innantill i sina papper och deklarerade, på mer eller mindre flytande svenska, hur glada man var över att ta emot, respektive att bli mottagen i "familjen". Nu blir gymägare Daniel från Ockelbo Prins Daniel, hertig av Västergötland. Vad kan man säga, jo, det enda vettiga - skrota kungahuset. Låt de två gifta sig, men låt oss slippa detta odemokratiska statsskick. Som varande republikan har jag heller ingen som helst önskan att vara med och finansiera deras bröllop. Man borde väl i stället öppna ett konto just för ändamålet och låta de som tycker att pengarna går till ett behjärtansvärt ändamål sätta in en slant! Jag föredrar att sätta in min slant till någon som faktiskt behöver den - det gör inte kungahuset!

Vid mitt fruktösa letande efter poesiboken igår grävde jag fram en dyrgrip ur sekretärlådan, en gammal huvudbok från min pappas föräldrahem, en gård på landet söder om landsvägen. Boken omfattar åren 1916, -17 och -18. Min pappa var nyss fyllda trettio, bokhållare, och han förde gårdens böcker vid den tiden. Pappa hade en otroligt vacker handstil, som ingen idag kan efterlikna. Han skrev med slingor, bågar och snirklar.

Vem skriver så här vackert i dag?  Det var pappas vanliga sätt att skriva.
Titta särskilt på versalen i "Koladugården".

I huvudboken har var och en sin egen sida. Svinen, hönsen, fåren, koladugården. Vart och ett av de sex barnen  (några bodde fortfarande hemma) har sina båda förnamn vackert präntade över var sitt uppslag. Där är många poster med skosulningar och cykellagningar, tyginköp och sylön. På sidan "Privat" finns bland annat "Snus - 15 öre" och "Ett par skor till Mor - 11 kronor". En stor post ,"kursavgift - 50 kronor" står på en av mina farbröders sida. Det kan ha varit kursavgift för hans arkitektstudier. Kanske den lilla tavla jag nyligen låtit sätta ny passepartout på kom till vid den kursen. Det är spännande att fundera runt och trist att inte veta - och att aldrig få veta.

 

Pappa förde livet genom kassabok. När jag var liten skrev han med bläck och stålpenna. Med sådana skrivdon blev handstilen väldigt personlig. Trycket på pennan, mängden bläck man fångade upp, lutningen - allt bidrog till att göra stilen personlig. Det var samma sorts pennor vi använde i skolan när vi fick börja att skriva med bläck i tredje klass. Då kom det till ett nytt ämne på schemat: "Välskrivning"!  Det är ju sedan länge bortsorterat bland ämnena som varande tramsigt och onödigt, men det kanske inte var så dumt ändå. Jag lärde mig att skriva ganska vackert med den svåra bläckpennan. Jag försökte för något år sedan med samma typ av stålpenna - omöjligt att få det snyggt! Färdigheter försvinner när man inte vidmakthåller dem.

Jag minns att stålpennan raspade mot pappret när man skrev.
Det var en konst att skriva utan att lämna "plumpar".

Så småningom övergick pappa till att skriva med reservoarpenna. Jag tror att det kan ha varit i slutet på 40-talet. En modernitet hade gjort intåg i hans liv! En mordernitet som faktiskt fanns redan vid förra sekelskiftet. Jag kan inte erinra mig att hans stil förändrades med den nya typen av penna. Han skrev lika vackert. Däremot har jag för mig att det var lättare att sätta plumpar. Reservoarpennorna kunde helt omotiverat släppa ifrån sig en för stor dos bläck. Lite mer okontrollerbara än de gamla stålpennorna, som ju inte heller var helt lätta.

En vidareutveckling av den gamla
stålpennan. Bläckhornet fanns
inne i pennan, praktiskt!

Jag har också ägt en reservoarpenna, inköpt i Köpenhamn och en gåva från käre maken. Jag tror dessvärre aldrig att jag lärde mig rätt teknik och det blev aldrig riktigt snyggt när jag skrev. Handen hade vant sig vid de moderna kulspetspennorna. Den reservoarpennan har försvunnit  - som så många andra saker i mitt liv. Numera tycker jag om att använda kalligrafipenna med bred spets när jag skriver.

Ju bredare spets desto mer förlåtande
för skriften. Det kan se riktigt tjusigt ut.
Man måste förstås ha en ganska vidlyftig
handstil om det ska bli bra.

En promenad har företagits i det vackra men kalla vädret. Vinden, den lilla, var isande kall och jag beslöt mig för att gena genom skogen hem. Jag kan skogen och har gått där många gånger. Jag kom lite fel när jag skulle gå genom ett uppvuxet granparti. Kom helt galet och visste faktiskt inte var jag befann mig. Nu är skogen inte så stor så det var bara att gå rakt fram  - förr eller senare skulle jag stöta på en stig. Det gjorde jag också men inte alls där jag hade trott. Jag borde inte släppas ut på egen hand! Jag kom i alla fall hem och nu börjar jag till och med tina upp lite. Nästa gång ska jag komma ihåg att ta med telefonen...

Maken är noga med att köpa
ekologiska produkter när det finns.
Jag måste erkänna att på mjölkprodukterna
känner jag ingen skillnad.

Nu har maken även bestämt att
vi ska dricka Åsens icke homogeniserade
lantmjölk. Då gör vi det!

Helpocherade ägg (gulan gömd i vita)

1. Koka upp vatten (1,5 l), ättika (1 msk) & salt (2 tsk).
2. Sänk till lägsta värme.
   Knäck äggen ett i taget i en kopp.
   Låt ägget försiktigt glida ner i sjudande vatten. Håll koppen nära ytan.
3. Låt ägget sjuda i 3 minuter, tills vitan stelnat. Ta upp med hålslev.

Vi draperar en ordentlig slöja med Hollandaisesås över äggen.

Fel sort!
Lohmanders ska det tydligen vara om man
inte ska tillverka den själv, men det är
inget jag har lust att göra på morgonen.

Våra Benedictiner ser mycket snyggare ut.
Tornet i bakgrunden vet jag inte vad det är.
Nästa gång jag lagar till Benedicterna
ska jag fotografera och visa hur jag tycker att
det ska se ut.

Ny form vill jag ha både i mitt sätt att
"dieta" och på min kropp.

Inte vet jag varför den bild som var tänkt att bli så vacker
blev så mörk...

Inne i skogen låg snön kvar på grenarna. Visst
lockar gången mellan träden till utforskande....

Kroppen vaknade i morse utan att känna av träningspasset i går, vilket gör att jag undrar om jag gjort rätt i maskinerna. Jag lyfter löjligt låga vikter och måste förmodligen öka på för att få effekt. Vikterna är så låga att jag när jag är klar drar ut sprinten som låser vid, för mig, rätt vikt så att ingen ska kunna se vilken klenmes jag är. Vänta bara tills jag blir stor och stark...

Jag ska nog öka på vikterna så att musklerna
får arbeta duktigt. Jag vill ha träningsvärk!

Nattsömnen var fruktansvärt orolig, det kändes som jag vaknade vid varje vändning, så det var lite motigt att stiga upp. Men, sedan dök solen upp ur dimmolnen! Fram med bacon och ägg, juice och mjölkkaffe, tomater och omega 3-piller. Gemensam långfrukost är en äktenskaplig guldkant. Läsa tidningen från pärm till pärm, lyssna på danska P2 eller, om det är söndag, Vassilis Bolonassos i svenska P2.

Vassilis Bolonassos går så väldigt bra ihop med bacon och ägg i någon form!
Han är ett måste till vår söndagsfrukost - jag tycker om när han talar till oss med sin vänliga röst.

I dag var det maken (kryss i taket) som ville ut i vackervädret. Vi tog kameran med och travade iväg upp mot Romeleklint. Vindstilla, talgoxsång (jag visste väl det!) lite knarr under kängorna. På vägen upp mot höjderna låg en liten ihjälfrusen fågel i snön. En Kungsfågel som inte klarat nattens kyla. Fågeltragik i den lilla världen. Hjässans gula fläck lyste i solen.

Kungsfågeln är Europas minsta fågel, väger bara 5-6 gram.
Den har nog inget behov av att  gå på gym.

Folk hade hittat ut ur sina hålor och invaderat åsen. Kanske inte i hundratal men vi mötte några stycken med hundar och med barn. Två familjer satt i en glänta och packade upp sina matsäckar, säkert ostsmörgåsar och varm choklad. Det såg trevligt men kallt ut. Jag tänker alltid på blåskatarr när folk sitter i snön. Jag har nämligen benägenhet för det. Sitter alltså inte själv gärna i snön utan renfällar, frigolitskivor och värmedynor under mig.

Som gjort för en solig utflykt en söndag mitt i vintern. Något varmt under sig och i sig.
Jag är inte ägare av någon renskinnsfäll - vilken brist!

Makens tomatplantor har kommit upp som små gröna trådar med två pyttesmå hjärtblad på. Nu ska alltså deras växtklimat ändras. Från att ha stått ljust och på en "värmematta" ska de nu stå ljust men i en temperatur av ca femton grader. Vi letar efter lämpligt ställe, det blir förmodligen tvättstugan. En hylla med lysrörstillskott. Tänk om man hade råd att värma upp växthuset, vilka förutsättningar för allt odlande. Då kunde även den misshandlade Oleandern flytta ut. Nu har vi i stället småplantor och växter överallt i källare och tvättrum, och det går det med.

Växthuset är naturligtvis inte uppvärmt och det
är kanske det som är tjusningen. Det är härligt
när säsongen börjar och första fikan eller lunchen
kan intas där. Vi använder det lika mycket som
matplats som att odla växter i.






Runt växthuset har jag planterat breda lister med
lavendel, "Hidcote Blue", ljuvliga i doft och färg.

Nu börjar solen dra sig ner mot horisonten, maken har påbörjat dagens middag, en sallad  -  vilken överraskning. Vi är salladsmänniskor så det är på intet sätt betungande att äta det många dagar i veckan. Maken är dessutom suverän på att variera och få det att se olika ut från måltid till måltid.

Hemma från min korta utflykt kunde jag konstatera att här på åsen är det vinter - utanför Lund tar den slut. Olika falla, inte bara ödets lotter, utan även snöflingorna. En blek sol försökte tränga genom gråmolnen under bilfärden och lyckades nästan, i alla fall så mycket att solglasögonen åkte på. Vårvintertecken? Här hemma ligger snön fortfarande heltäckande över buskar och träd, på ett vackert och upplysande vis.Talgoxen satte emellertid sången i vrångstrupen och tystnade när snön kom. Kanske det blir lite ny vårsång till helgen då vackerväder är utlovat.

Kossor och träd en snöig dag i fjol hos sonen.

Hos äldsta dottern sopsorteras det. Sju eller åtta olika boxar, påsar och kassar, som nästan fyller ett eget rum. Hårdplast, mjukplast, kartonger, cellplast, metall, äppleskal och UNIDENTIFYED. Den påsen är bra. Efter att en långs stund ha stått och viridit och vänt på en liten flärp som är bortdragen från en plastgrunka och ha velat mellan mjukplastsoppåsen och hårdplastsoppåsen tröttnar jag och slänger den bland övrigt oidentifierbart gods. Jag är icke renlärig när det gäller sophantering. På hemmaplan tycker jag att vi är duktiga som sorterar glas, kartong, tidningar. Tre kassar som står i den skrubben i vårt hem som inte innehåller någon mus. Men den är granne med musskrubben. Och så har vi förstås UNIDENTIFYED-kassar. Ganska många under en vecka för att vara ett hushåll på två personer, varav ingen är blöjbarn.

Soptunna hos blöjbarnsföräldrar?

Nu ska det emellertid bli helt andra bullar. Vi har köpt en kompost. En varmkompost som ska monteras ihop och sättas upp på en plats som redan är utvald. Ett litet gatt mellan stängslet till fårhagen och syrenbuskarna. Syrenblommorna ska förta stanken från ruttnande överblivna kålblad, gammal kalops och ännu äldre fiskgratäng. Vad som händer när syrenen blommat över har jag ingen aning om. Vi får väl vistas i en annan del av trädgården. Fåren får väl låta bli att beta i den änden av hagen.

Sommarfårbarnen får hålla för näsan om de ska beta vid
komposten. Dessa små liven betade hos oss i fjol, nu förmodligen
på de himmelska ängderna...

Mull, som är en bristvara hos oss, skall
tillverkas i Gröna Johanna. Av vårt
avfall. Med maskhjälp!

Jag gillar inte sådana förnumstiga beskrivningar som tar allt för givet!

Tänk om maskarna  som bor hos oss inte hittar till komposten? Vår trädgård är stor och en mask är liten. Det blir lång väg för den att gå från trädgårdens utkanter. Masken kommer att vara ganska trött när den väl kommer fram. Och om de hittar dit, har ork kvar och sätter igång att arbeta med alla äckligheterna som ligger där - kryper runt och tuggar i sig det och så - då blir det rätt som det är sommar och varmt! Trettio graders värme och maskarna måste fly för livet! Hur går det för en gammal utarbetad och trött mask då? En som gör sisådär en centimeter i minuten hinner ju inte undan. Måste plikta med sitt liv. En maskslav som dör på sin post, vår kompost! Och hur sonar jag ett sådant dödsfall?

En glad mask som aldrig utsatts för temperatur
över trettio grader.

Jag hörde minsann talas om ett gäng maskar (hos en mig närstående mansperson, nämligen sonen) som dog en massdöd i en överhettad kompost. Luftningen hade misskötts, maskarna var tydligen gamla, trötta och kunde inte springa fort nog och massdöden var ett faktum. Nya maskslavar fick hämtas från en närliggande trädgård. Så ska jag inte behandla mina maskar! Varje kväll ska jag gå till komposttunnan, lyfta på locket och tacka för dagens arbetsinsats.

..kommer jag att säga åt maskar och
mikroorganismer som på något mystiskt
sätt gör mull av Janssons frestelse.

Skrammel från skrubben under frukosten. Jag kikade in - Sixten på plats framför dörren naturligtvis - ingenting där, fällan tom. Fortsatte frukosten, nytt skrammel. Öppnade igen, ingenting där. Till sist kom jag på att någon obehörig uppehöll sig i skurspannen som står längst in. Någon som uppenbarligen inte kunde ta sig därifrån. Maken "pudrade näsan" och var inte tillgänglig för en räddningsaktion. Jag föste undan Sixten med en fot samtidigt som jag försökte lyfta fram spannen med yttersta fingertopparna. Det lät "krafs, krafs" om den. En liten vackert brun mus tittade upp på mig med svarta pärlögon. Tja, inte kan jag slå ihjäl inte, det var bara att bära ut den lilla, ganska trötta, musen och släppa den i gärdsgården. Fortsättning lär följa med fler möss, nu har de ju hittat ett bra näringsställe.

Nej, jag gillar inte möss. Jag har trots det
en inbyggd spärr mot att slå ihjäl dem. Eller
att slå ihjäl någonting överhuvud taget.
Till och med flugor!

Trots snålblåst gick maken med på en promenad vid elvatiden, med mössan långt nerdragen över öronen. Han utlovade blåst, nästan med stormstyrka, snö klockan ett och allmänt illväder. promenadriktningen valdes med omsorg för att vi i minsta mån skulle behöva kämpa med den kraftiga vinden. Jag tog på mig långkalsonger för att inte förfrysa!

Underställ i microfleece är nog skönt,
jag har vanliga leggings, det räcker
här i sydsverige.

Det har ännu inte, (klockan halv tre) kommit en enda snöflinga, vinden är svag och det ser lite milt vårgrått ut, utanför fönstret. Makens väderprognos är väl varken sämre eller bättre än SMHIs, men jag tror att jag fortsättningsvis ska lyssna på mitt eget sunda förnuft när det gäller klädsel och promenadväg.

En "rånarluva" hade nog varit optimal för
käre maken som alltid fryser om huvud
och ansikte vid minsta lilla vind.

Det är märkligt hur namn kan poppa upp i huvudet på en. "URA KAIPA" sade maken helt plötsligt och rakt ut i luften. Ura Kaipa, vem sjutton var det nu det var. Någon man läste om i skolan. Någon "forn" person, eller var det någon i gamla eller nya testamentet? Det låter som en släkting till Kaifas. Man kan googla på allt ävenså Ura Kaipa. Det är naturligtvis Verner von Heidenstam som i boken "Svenskarna och deras hövdingar" skrivit berättelsen om Ura Kaipa och hans stenyxor och om hur vännen/trälen Karilas lyckades räkna alla stridsyxorna i offerhyddan.

Ura Kaipas stenyxa?

"Vernervon" tillhörde "Nittiotalisterna" och var en lätt uppblåst man, som skrev förträfflig både poesi och prosa. Dock var han att betrakta som en knöl i hur han behandlade sina kvinnor, som inte var så få. Han var en stilig man och hade till exempel inga problem med att tjusa den sextonåriga Greta Sjöberg så till den milda grad att hon lät sig förföras på isbjörnsfällen i hans hem.

Förförisk? Möjligtvis tillsammans med en poet.

Han gjorde dock en "ärbar kvinna" av henne och de gifte sig 1903, då Greta var sjutton år och Verner fyrtiofyra. Verner såg mycket bra ut - han var medveten om sitt utseende - och han lät sig så gott som alltid fotograferas från sidan, så att den skarpa örnnprofilen kom till sin rätt.

Detta är en snygg profil tycker jag. Jag har alltid

gillat folk som har rejäla näsor, kanske för att min

egen, ett arv från pappa, inte är helt liten. Min

mammas näsa hade Verners form, fast ett

par storlekar mindre.

Verner var en "skönande" som inte bara ritade

sitt vackra hus Övralid utan även de flesta möblerna

som finns där. Böckerna i bokhyllorna ordnade

han faktiskt inte efter författarnamn utan efter

bokryggarnas färg! Alla böcker med röda ryggar
placerades så att kvällssolen skulle falla på dem och

få dem att glöda lite extra!

Den enda tidning jag prenumererar på förutom
mogontidningen. Maken läser Axess.




God eftermiddag kära läsare önskar


Skogseva

Som ni kanske minns har vi tre katter. En som är vit, timid och söt, en som är vit, stor och högljudd och en som är grå, knubbig och inte så smart. Den grå katten, "Sixten" har ett par dagar suttit som fastklistrad på golvet och stirrat på en stängd dörr. Bakom den stängda dörren finns en skrubb som är skräpig och som härbärgerar allt från strykjärn till ljus, dammsugare och kattmat. Dörren till den skrubben var plötsligt väldigt intressant.

Från den här positionen är det inte så lätt att jaga möss. Sixten har nog
placerat sig här för att vi ska tycka att han är söt och ha överseende med
hans bristande intelligens.

En dörr kan ju inte vara så intressant för någon, inte ens om man heter Sixten och har färre hjärnceller än vad som är normalt hos en katt. Inspektion av Skräpiga Skrubben företogs. Jomenvisst, muslortar och en söndertuggad kattmatssäck på golvet. Musfällor finns alltid till hands hos oss - vi bor ju på landet. En vackert blå och gul i modern design, sattes på plats.

Effektiv och så svensk i färgerna att man
blir alldelses varm om hjärtat..

Det är tröttande att åta sig ett nattpass av "Dörr som leder till in till skrubb
som innehåller fälla med död mus i". Sixten låtsas som om det är 
tillåtet att vila ut på mitt sköna fårskinn.

Första träningspasset på Nautilus avklarat. Käre maken fick sin första introduktion och jag testade att köra på egen hand. Gymmet är pyttelitet och maskinerna står trångt men å andra sidan är där inte så många tränande människor och det är skönt.
Vareviga liten muskel i kroppen står och dillrar och darrar av utmattning. Jag tror att jag är en perfekt kandidat för några "före och efter"-bilder. Nu är jag väldigt mycket "före" med slappt gummfläsk på magen, magra armar och muskelbefriade ryggfiléer.

Från att vara så här....






..kommer jag att bli så här. Fast
fortfarande kvinna hoppas jag!


Jag tror som alltid att lagom är bäst. Jag kan inte tänka mig att bilden ovan är riktig. Med en sådan överkropp måste man nog ha specialsydda tröjor med många "bubblor" som musklerna kan få plats i. Den mannen kan definitivt aldrig klia sig på näsan eller gå rakt fram genom en dörr. Vad får människor att bli muskelbyggare egentligen. Har man inte lite konstig kroppsuppfattning om man strävar efter att se ut som mannen ovan.




Nej vi tar något som i alla fall jag tycker är vackrare - en trädgårdsbild eller två.





Växthuset skymtar fram bakom grönskan.





Vår härliga och rikblommande "Iceberg", här omgiven av "Vitblommig stäppsalvia".
Den är numera ersatt av rödbladig "Alunrot" eftersom jag tyckte att stäppsalvian
luktade förfärligt illa. Att humlor och bin älskade den hjälpte inte - ca  trettio plantor
 grävdes upp och kastades. En trist felsatsning. "Och inte den första", mumlar säkert maken.


Middagen väntar.

Chilikasslergratin: Paprika, färsk chili, vitlök, tomatpuré och curry steks i smör. Lägg på botten av eldfast form. Tunna kasslerskivor omlott över "fräset". Vispa 3 dl grädde hårt och rör ner chilisås eller tomatpuré, ett par msk. Bred ut över kasslern och toppa med 3 dl fet smakrik riven ost. Gratinera.
(Taget ur LCHF-kokboken, påminner starkt om en 70-tals rätt som hette "Hirams drömskinka"

Grönsallad med avokado och lök därtill.



Smaklig spis önskar jag mig själv och er andra som inte ätit än.


Skogseva

I dag syntes faktiskt solen en kort, mycket kort, stund vilket fick mig att längta efter en promenad. Maken promenerar inte om det är (vi tar det i bokstavsordning):

-blåst
-dimma
-dis
-duggregn
-grått
-snö
-sol (inte för mycket)
-kallt
-varmt.

Det är nästan aldrig lagom varmt i solen enligt
maken. Den behagligaste temperaturen ligger
på tjugoen grader. Hur ofta är det så idealiskt?

Maken promenerar icke heller om hans Mat- och Sovklocka kan tänkas ringa under den tänkta promenaden. Matklockan ringer runt tolv och sovklockan en halvtimme därefter. Man kan alltså under gynnsamma betingelser hinna med en tjugominuterspromenad på förmiddagen vid lugnt och klart väder om lufttemperaturen håller sig runt tjugo - plus minus en grad - och om luftfuktigheten är normal!

Här är luftfuktigheten så hög att inte heller jag hade tyckt att
det vore ett större nöje med skogspromenad.

Dagens väder lyckades icke uppfylla alla önskade kriterier, så jag for själv iväg med bilen ett stycke för en promenad i Häckebergaskogarna. Den som inte har vandrat runt i skogarna runt Häckeberga har missat en av Skånes vackraste delar. Man behöver inte följa skogsvägarna utan kan om man, som vi, har en orienteringskarta över området välja ut en alldeles egen promenadrutt. Det är mycket mer spännande än att bara följa vägarna. Har man möjlighet att vandra där en vanlig vardag möter man oftast inte en själ ens på skogsvägarna.

Det går väl inte precis att orientera efter denna kartan.
Då krävs nog skala 1:15 000.

Solen lyste genom de kala bokgrenarna när jag började min vandring och snön som kommit under natten låg fortfarande kvar på skogsvägarna. Jag var alldeles ensam i skogen.

Man blir lätt naturromantisk och naturlyrisk när
man vandrar runt ensam i skogen.

Högt ovanför mig flög två väldigt högljudda korpar - det lät som om de grälade. "Nytt, nytt, nytt!" kraxade Herr Korp. "Alltid ska du ha nytt!  Vad är det för fel på det gamla egentligen?"  "Men du märker ju ingenting, är du alldeles hemmablind?" skrek Fru Korp. "Alla våra pinnar är utslitna - det är en tidsfråga innan hela boet ramlar i marken och vad säger jag till ungarna då? Kraa kraa." "Slita med pinnar," hojtade Herr Korp, "aldrig är det annat än pinnslit och pinnsläp. Du anar inte hur tungt det är och hur trött jag blir i vingarna." Sådär höll de på med sin diskussion - på hög nivå så att säga. Flög runt, runt, skrek och kraxade, för att till sist försvinna utom syn- och hörhåll och det blev tyst och lugnt i skogen igen.

De är inte bara vackra utan dessutom riktiga akrobater.

När jag återvände till hemmet hade maken travat den sista veden. Jag hade fått vedförbud! I går kväll talade nämligen en av mina ryggmuskler om vad den tyckte om vedtravande. Den vred och vände sig, drog sig samman, krampade, värkte och bar sig åt och ville icke låta sig sederas, vare sig med gel eller tabletter. Till sist grävdes den gigantiska och bullrande massageapparaten fram och fick bearbeta den stygga muskeln. I dag är den nästan normal igen, bara en liten ond punkt återstår.

I morgon ska vi återuppta den styrketräning som påbörjades före jul, men som makens förkylning satte stopp för. Då kanske jag fortsättningsvis kan klara av vedtravandet på ett bättre sätt. Jag ser fram mot att få lite mer muskler över huvud taget. De behövs nu när grävning, krattning, plantering och framför allt växthusrengöring ska dras igång. Armarna är inte så starka men benen är ok tack vare promenaderna.
Förresten, den som har lust att gå långpromenader då och då, även om vädret inte är urtjusigt kan anmäla sig till mig. Jag är nästan alltid redo!

Middag; Stekta grishalskotletter, tärnad stekt kålrabbi och svampsås. Sallad.

Tidiga förmiddagstimmarna ägnades åt att städa undan i carporten för att göra plats för den nya veden. Inne vid spisen ligger de absolut sista klamparna från de "egna" björkarna, som togs ner i fårhagen för tre år sedan. Det är sanslöst så mycket skräp man kan samla i en carport. En del slängdes, en del stuvades upp ovan takbjälkarna, en del lades upp snyggt mot ena sidan i carporten. Löv krattades bort och plast breddes ut där veden ska ligga.
Långt efter avtalad tid (naturligtvis - varför är det så svårt för folk att passa tider?) kom en vänlig man med ett jättesläp lastat med fem kubikmeter ved, mest bok. Allt fick lastas av för hand och sedan travade vi ved ett par timmar.

Det ser kanske inte så mycket ut men jag lovar, det är mycket!
Kommer nog att räcka ett år tror vi. Den är travad i dubbla "lager"
mot väggen.

När vi ändå var i farten med vårt fejande krattade jag ut alla de förhatliga mullvadshögarna. Den lille krabaten har vaknat till liv och knogar oförtrutet vidare med sitt gångstädande. All överflödig jord lämpar det lilla monstret upp i högar på gräsmattan. Femton högar krattades ut och fällorna, som stått på samma plats hela vintern, flyttades till nytt ställe. Förr eller senare fångar jag fulingen. Jag och fällorna brukar vara framgångsrika och vid det här laget har jag nog ett femtiotal mullvadsliv på mitt samvete. De väger inte så tungt! Våra mullvadar framkallar inte alls så varma känslor som den godmodige Mullvaden i "Det susar i säven".

Jag har försökt, men jag kan inte finna något som helst
tilldragande eller charmigt hos detta djur.

Ett rart vårtecken: Talgoxen sjöng för fullt när vi donade och städade. Vädret var stilla och disigt och termometern visade på fyra plusgrader. Dagen har ökat två timmar och fem minuter - det ni!

En glad liten flöjtare som sjunger tidigt, tidigt på våren
även om snön ligger halvmetertjock på marken.

Det var vattningsdax för vinterförvarade blommorna i källaren i dag. Rosmarinerna mår ännu så länge alldeles utmärkt och de flesta av doftpelargoner och skott likaså. Några var inte livskraftiga nog, men utav tjugo plantor är i alla fall femton fortfarande i livet. Om ett par månader står jag där - vad göra med femton nya pelargoner? Det brukar ordna sig för trädgården är en blomslukare och utanför växthuset måste det alltid finnas ett par jättepelargoner som ger ifrån sig väldoft när man sveper förbi dem. Någon blir gåbortspresent.
 

Våra rosmariner blommar snällt varje år med de vackraste
blå blommor. Om man har hjärta att skatta den hårt kan man ta
hela grenar och använda som spett när man grillar köttbitar.

Inne i växthuset ska det också finnas olika sorter av doftpelargoner, som blommar med de ljuvligaste små blommor.

Dessvärre ser det ut som om favoriten bland pelargonerna inte har klarat övervintringen. Det är den enda som jag inte tagit skott av. Naturligtvis. Dessutom har jag inget namn på den, men vid köptillfället kallades den för "apelsinpelargon" eftersom bladen gav ifrån sig citrusdoft. Jag får se om jag kan hitta en ersättare.

Jag tror faktiskt att min (troligtvis) döda doftpelargon kan heta
"Roberts Lemon Rose".

Det finns ett mycket trevligt ställe i utkanten av Kivik som heter "Ulriksdals trädgård", visningsträdgård och plantshop med otroligt vackra och dyra engelska krukor. Detta trevliga ställe har lite pelargoner av udda slag och därifrån kom den apelsindoftande.

Vackra krukor skulle jag kunna ruinera mig på.
Är ni lika galna kan jag rekommendera Ulriksdal
på Österlen.

Bantningen, ja hur går den egentligen. Det är inte så att kilona rasar av mig precis, men ett hål i en tänkt livrem har det kanske blivit. Det syns mycket tydligare på maken som nog blivit av med många kilon. Jag vägrar att väga mig förrän jag känner att jag är lite mer "normalviktig". På måndag börjar vi med vår träning på gymmet och då kanske det börjar hända lite mer. Det ska ju vara en garanterad metod så jag måste ju tro på den...

Maken lagar till dagens middag: Färsbiffar med fetaostbitar i, blomkålsmos med tjock grädde och tomatsallad. Rödvin därtill. Jag tror jag överlever i dag också.

 

Vårlök är gott i en tomatsallad med svartpeppar och  god olivolja.

För makens del hade det gått bra med en urgammal traktor - bara
den rullade..




Ännu hellre en sådan här skulle jag tro - en "Grålle"
har kultstämpel har jag förstått.

Här går det nog åt mycket mascara...





En riktig alpackaskönhet.





Finns det något ljuvligare än djurungar och
bland dem måste ett alpackaföl toppa listan!

En tjur som säkert har många priser hemma i hyllan.

Nu kommer ljuset så sakteliga tillbaka till Norden. Det är märkligt hur tankarna då genast börjar dras till naturen och trädgården, Till tomatfröer - vilka sorter ska vi ha i år? Jo, definitivt Supersweet, trevliga med sina rankor och lagomstora tomater. Och söta!

Alla bilder på fröpåsar är ett under av
överdrift vad beträffar avkastning, färg
och storlek på produkten. Tomaten
Supersweet är emellertid nästan så
här rikbärande.

Maken planerar, tomatodlandet är hans skötebarn. Det är en hel liten vetenskap. Nytt för i år är en värmeslinga som ska sitta på undersidan av en tunn plåt, som i sin tur ska ligga i botten på sålådan. De små fröna vill gärna ha det varmt om fötterna för att gro. Sedan ändrar de sig. Ska helt plötsligt ha svalt omkring sig för att inte dra iväg och bli långa och rangliga. Svalt runt lilla tomaten = långsammare tillväxt = knubbigare planta.

Jag har nog varit en fågel i ett tidigare liv. En korp, favoriten bland alla. På våren börjar jag se över mina pinnar och grenar. Drar lite här, lite där. Inte i akt och mening att bygga något av dem, men att med stora tag räfsa samman dem till ett stort skatbo och lägga på någon plats där de inte förfular vår trädgård. Jag vill gärna ha trädgården i perfekt skick men jag måste erkänna att det är roligare på sommaren då jag plockar, ansar och gräver i det oändliga. Vinter är lika med träda, då ligger rabatterna där med allt gammalt och visset och alla ditblåsta löv. Jag intalar mig själv att just det är den rätta skolan - fult men rätt.

Hugin "tanken",  Munin "minnet"  flög ut över världen och spejade åt Oden,
återvände och berättade allt de sett och hört. Därför var Oden en kunskaps-
och visdomsgud. Han hade god smak när det gällde val av budbärare.

Krukväxterna som bor hos oss är måndagsväxter. Och är de inte det så passar de inte in. En del klarar av en omprogrammering men långtifrån alla. Många växter har köpts, satts under omprogrammering ett antal veckor, tvärvägrat anpassningen - de ratas ofelbart. Vattning sker alltså måndagar och inget annat. Punkt slut. En del drunknar faktiskt, hemskt men sant. En del växter tror att de är små prinsessor och ska ha en liten skvätt vatten varje dag! Helst avkalkat! Jag säger bara en sak: Små kräsna prinsessor passar inte i mina fönster. Min mamma odlade sådana, hon hade tålamod och förståelse för Petiga Prinsessor.

Min otroligt vackra vita Oleander," fådd" av svåger och svägerska på min födelsedag mitt i sommaren, får dock en särbehandling. Ganska mycket mer dutt och omtanke. Den bodde i växthuset fram till det att temperaturen blev kritiskt låg. Fick flytta in i svala tvättstugan, lagom tempererad, över vintern och där fortsatte den att växa och grönska. Vi såg fram mot ytterligare en växthussommar tillsammans, då skönheten skulle sprida väldoft från sina hundratals gräddvita blommor. Oleandern är tyvärr en prinsessa. Hon får absolut inte torka ut det minsta lilla.


 

Visst är hon vacker "Nerium Oleander" där hon står i vårt växthus.

Jag glömde skönheten några dagar extra och vad hände... En demonstration från Oleanderns sida utan dess like! Bladen dråsade i hundratals, och eftersom det var ungefär så många den hade innebar det nära nog total kalhet. Topparna lyste fortfarande ljusgröna av nya små skott, som förmodligen inte visste att de borde vara lika sjuka som övriga plantan. Inflyttningen av levande varelser till växtens resterande blad blev stor. Torrt elände är mums för spinn som invaderade. Sprang runt på den forna skönheten och vävde in henne i dödens garn. Stor räddningsaktion drogs igång! Vatten, vatten och åter vatten. Daglig vattning, inte glömma bort fler gånger. Försiktigt plocka bort och amputera dödkött. Största sprutan fram och giftblandning tillreddes. Giftmolnet låg tätt över mig, Oleandern och nymanglade tvätten. En, eller flera, böner bads: "Gode Gud, om Du räddar Oleandern så lovar jag att var snäll hela veckan och inte svära över mullvadshögarna!"

När jorden är ovan mark säger jag många f-ord.

Jag tror faktiskt att Gud i detta fallet har sett till sina minsta och räddat Oleandern. Inte för att den är utom fara, absolut inte, men det verkar som om den inte fortsätter att dö. Den lever alltså lite grand. Däremot fick spinnkvalstren gå till sällare jaktmarker när jag lekte Gud och bestämde över deras varande eller icke varande.

Jag vet inte om jag har lust att titta på ett uppförstorat
spinnkvalster. Jag tycker att den ser ondsint ut. Ett
kryp som får mig att rycka ut med giftsprutan i högsta
hugg. På den biter, så vitt jag vet, inget annat.

Nu vaktas Oleandern minutiöst med vatten, omsorg och avlusning. Vi har så smått börjat tro på ett fortsatt liv tillsammans.

Jag talade med gamle åklagaren som vanligt i dag. Om sorg och om glädjestunder. Han talar mycket om sin hustru, död sedan några år, och berättar gärna om hur det var när han såg henne för första gången. Hon var sköterska på sanatoriet i Norrland, dit han rest för behandling av sin tbc.


 

Österåsens sanatorium i Norrland där åklagaren vårdades var känt
för att vara ett kulturcentrum för tbc-patienter. Hit inbjöds ofta föredragshållare,
musiker, teaterfolk och konstnärer. Den legendariske överläkaren
Helge Dahlstedt hade en stor konstsamling som han smyckade Österåsens 
väggar med. Numera är Österåsen ett hälsohem.

Dagen efter hans ankomst skulle en genomgång av  hans hälsotillståndet ske, och när han kom in i undersökningsrummet stod hon där...  Med ryggen mot honom hängde hon upp hans röntgenplåtar. Han tyckte att hon hade en alldeles ovanligt snygg nacke.




 

Hos geishorna var det nästan bara i nacken som
inte täcktes, därför betraktades den som särskilt
sensuell.
Det vita sminket innehöll förr bly - inte så hälsosamt
för de stackars geishorna som fick blåsor och sår
i ansiktet. 

Det blev en omedelbar kärlek dem emellan och ett slags specialtillstånd fick utverkas för åklagaren, så att han kunde besöka sin kära på det lilla rum hon hade under takåsen i sanatoriebyggnaden. Hon hade också tbc och gick med ena lungan gasad, men arbetade i den utsträckning hon orkade.




 

Vad man kan utläsa av denna röngenplåt har jag ingen
aning om. När jag var barn "skärmbildades" man - jag
antar för att upptäcka eventuell tbc.

Deras kärlek ledde naturligtvis till äktenskap, som blev osedvanligt lyckligt. De skaffade aldrig barn, jag tror att det berodde på att hennes lungkapacitet var nedsatt och hjärtat "klent", men jag har aldrig frågat. De hade varandra. Deras tvåsamhet räckte för dem. Deras umgängeskrets var inte så stor och den tunnades av naturliga skäl ut med åren. Det spelade inte så stor roll för dem, de trivdes så bra med varandra. När åklagarens hustru det sista året blev tröttare satt de långa stunder i soffan bredvid varandra bara för att känna närheten och för att hålla varandra i handen.

Detta är nog en trygg hand att hållla i.

Så dog hans hustru. Efter femtiosex år tillsammans var åklagaren ensam. Väldigt ensam. Amputerad, säger han. Tvåsamheten förbytt i ensamhet.  Han säger att det inte underlättar att tänka på hur lycklig han har varit, det blir bara värre, lyckan är ju för alltid försvunnen och det gör ont.

Jag förstår honom. Åklagaren är nittio år gammal, det är klart att han kommer att sörja sin hustru den tid han har kvar att leva. Att hans liv aldrig mer blir meningsfullt. Att det känns som en lång och ensam  väntan.

Väntan på vad kan man undra.... Vi får alla veta så småningom.
Åklagaren tror definitivt inte på ett liv efter detta - jag vet inte vad jag ska tro.

Vissa dagar är gråare än andra och detta var en sådan dag.