Vardagsdagbok om en trädgård

Jag säger som Bodil Malmsten: "Jag har ingen ordning på mina papper." Jag drog ut en låda i sekretären för att, trodde jag, plocka fram min gamla poesibok. Ni vet en bok med (oftast) röda pärmar som det stod 




på, och som ett antal utvalda fick skriva verser i. Jag ville se vad min pappa hade skrivit till mig och vilka klasskamrater som fått den äran och vad de skrivit. Det var viktigt att få "lärarna" att skriva i boken. Hade min fröken skrivit? Jag kommer inte ihåg. Vilka "stycken"  var inklistrade. Kommer ni ihåg att det hette "stycken"? Jag älskade stycken med blomkorgar och stycken med änglar. Särskilt sådana som var präglade, hade lite struktur och var lite tjockare.




När jag själv skulle skriva i någon kamrats poesibok blev det alltid samma vers. Överst skrev man alltid "Minne".

Minne

Lyckan är en fågel, minnet är en ros.
Rosen kan du gömma när fågeln flytt sin kos.

Det var den vackraste vers jag visste. Jag skrev med så snirkliga och fina bokstäver jag kunde och sedan valdes ett lämpligt stycke ut. Det skulle vara helt och oförstört. Det fanns faktiskt slarvmajor som klistrade in stycken som varit med om tveksamma saker, som hade fläckar och trasiga hörn. Fick man tillbaka sin poesibok med sådana stycken i drog djungeltelgrafen igång. "Lämna inte din poesibok till henne, hon klistrar in söndriga stycken!" (Vi sade "söndriga"!) Man skulle klistra in änglar eller blommor. Eller bådadera. Möjligtvis djur, fast det var barnsligt. Antingen valde man ut ett större stycke och klistrade in det under versen eller också kunde man välja de lite mindre stycken som fanns på styckekartorna och klistra in ett sådant i varje hörn. Det blev konstnärligt och fint, men var ett våldsamt slöseri med ens resurser!



Det finaste i styckeväg var de som hette gammeldags. Fast i våra skånska barnamunnar blev det förstås gammeldass. Där fanns bilder på barn i omoderna kläder, som log sorgset, hade omotiverat stora blombuketter i händerna, alternativt bar på överdimensionerade korgar fullastade med rosor, som de förmodligen var på väg till torget att sälja för att bidra till försörjningen. Bytte man bort ett sådant stycke skulle man ha minst två som inte var gammeldass för det. De som inte var gammeldass var tunnare och skrynklade lätt i en fuktig barnahand.




Jag ägde ett stycke som jag vårdade extra ömt. Det byttes aldrig bort eller klistrades in i någon annans poesibok. Dyrgripen föreställde en stor blomkorg fylld med rosa rosor. Korgens grepe var omlindat med ljusblå sidenband vars ändar hölls upp av två flygande svalor. Det var ett gammeldass stycke. Jag kunde inte se mig mätt på den vackra korgen. Och svalorna... Att det var konstigt att två svalor valde att ha korgens sidenband i näbbarna i stället för något mer matnyttigt som mygg och flugor funderade jag inte över. Det var helt naturligt då. Och vackert!





Änglar fanns i måga olika modeller. Vackrast var de änglar som hade hellånga klänningar. Förmodligen sydda i tunt sidentyg för kroppskonturerna var alltid tydliga under ängladräkten. Matrialet kunde möjligen vara crepe de chine. Ganska exklusivt men svalt och skönt att flyga runt i. Ansiktena var alltid kvinnliga, håret alltid långt. Och på den tiden var det ett tecken på att under håret fanns en kvinna och inget annat! Var fanns ärkeänglarna månne? Mikael, Rafael, Gabriel? Inte på några stycken i alla fall.





Sedan fanns ängelmodellen som inte var flygkunnig. De som bara var ett huvud med små vingar under, som en stor fjäderkrage ungefär. De var synd om dem. De var stympade och handikappade. Fråntagna möjligheten att kunna sitta. Var alltid tvungna att balansera på sin fjäderkrage. Eftersom det var barnänglar kanske kroppen växte ut när de blev äldre.





Det fanns många handikappade änglar. Något mindre lemlästade än ängeln som bara bestod av huvud och vingar, var överkroppsängel. Den hade faktiskt båda armarna och överkroppen i behåll. Underdelen var omvandlad till ett moln.  Eftersom inte heller denna ängel kunde förväntas flyga, med sitt fastklistrade moln nertill och runtom och sina alltför små vingar, var den för evigt tvingad att sitta och meditera över sitt öde med hakan vilande i handen. Den behövde verkligen det mjuka molnet att luta sig mot. Man skulle också kunna tänka sig att det var en barnängelmodell som vuxit till sig från den ovanstående fjäderkragsängeln. Fått sig tilldelad en överkropp i något utvecklingsstadium. Och om så var fallet kan man ju tänka sig att det kom ytterligare ett stadium, den slutliga metamorfosen:

HELÄNGELN!

Den slutliga förvandligen till en riktig ängel med armar, underkropp, ben och framförallt med fullskaliga och mer funktionella vingar! Vingarna kunde man få i önskad färg. Ljusblå, rosa, fula små bruna barnängelvingar, ljusgula, klassiskt vita eller, som på den vågade och färgälskande ängeln ovan, röda! Hon fick nog veta att hon levde (eller.. tja.. kanske inte), att hon alltid skulle vara märkvärdig. Komma där med röda vingar när alla andras är pastellfärgade. Somliga måste då alltid utmärka sig!



Poesiboken hittade jag inte - att jag aldrig ka ha ordning på mina papper.