Vardagsdagbok om en trädgård

I dag syntes faktiskt solen en kort, mycket kort, stund vilket fick mig att längta efter en promenad. Maken promenerar inte om det är (vi tar det i bokstavsordning):

-blåst
-dimma
-dis
-duggregn
-grått
-snö
-sol (inte för mycket)
-kallt
-varmt.

Det är nästan aldrig lagom varmt i solen enligt
maken. Den behagligaste temperaturen ligger
på tjugoen grader. Hur ofta är det så idealiskt?

Maken promenerar icke heller om hans Mat- och Sovklocka kan tänkas ringa under den tänkta promenaden. Matklockan ringer runt tolv och sovklockan en halvtimme därefter. Man kan alltså under gynnsamma betingelser hinna med en tjugominuterspromenad på förmiddagen vid lugnt och klart väder om lufttemperaturen håller sig runt tjugo - plus minus en grad - och om luftfuktigheten är normal!

Här är luftfuktigheten så hög att inte heller jag hade tyckt att
det vore ett större nöje med skogspromenad.

Dagens väder lyckades icke uppfylla alla önskade kriterier, så jag for själv iväg med bilen ett stycke för en promenad i Häckebergaskogarna. Den som inte har vandrat runt i skogarna runt Häckeberga har missat en av Skånes vackraste delar. Man behöver inte följa skogsvägarna utan kan om man, som vi, har en orienteringskarta över området välja ut en alldeles egen promenadrutt. Det är mycket mer spännande än att bara följa vägarna. Har man möjlighet att vandra där en vanlig vardag möter man oftast inte en själ ens på skogsvägarna.

Det går väl inte precis att orientera efter denna kartan.
Då krävs nog skala 1:15 000.

Solen lyste genom de kala bokgrenarna när jag började min vandring och snön som kommit under natten låg fortfarande kvar på skogsvägarna. Jag var alldeles ensam i skogen.

Man blir lätt naturromantisk och naturlyrisk när
man vandrar runt ensam i skogen.

Högt ovanför mig flög två väldigt högljudda korpar - det lät som om de grälade. "Nytt, nytt, nytt!" kraxade Herr Korp. "Alltid ska du ha nytt!  Vad är det för fel på det gamla egentligen?"  "Men du märker ju ingenting, är du alldeles hemmablind?" skrek Fru Korp. "Alla våra pinnar är utslitna - det är en tidsfråga innan hela boet ramlar i marken och vad säger jag till ungarna då? Kraa kraa." "Slita med pinnar," hojtade Herr Korp, "aldrig är det annat än pinnslit och pinnsläp. Du anar inte hur tungt det är och hur trött jag blir i vingarna." Sådär höll de på med sin diskussion - på hög nivå så att säga. Flög runt, runt, skrek och kraxade, för att till sist försvinna utom syn- och hörhåll och det blev tyst och lugnt i skogen igen.

De är inte bara vackra utan dessutom riktiga akrobater.

När jag återvände till hemmet hade maken travat den sista veden. Jag hade fått vedförbud! I går kväll talade nämligen en av mina ryggmuskler om vad den tyckte om vedtravande. Den vred och vände sig, drog sig samman, krampade, värkte och bar sig åt och ville icke låta sig sederas, vare sig med gel eller tabletter. Till sist grävdes den gigantiska och bullrande massageapparaten fram och fick bearbeta den stygga muskeln. I dag är den nästan normal igen, bara en liten ond punkt återstår.

I morgon ska vi återuppta den styrketräning som påbörjades före jul, men som makens förkylning satte stopp för. Då kanske jag fortsättningsvis kan klara av vedtravandet på ett bättre sätt. Jag ser fram mot att få lite mer muskler över huvud taget. De behövs nu när grävning, krattning, plantering och framför allt växthusrengöring ska dras igång. Armarna är inte så starka men benen är ok tack vare promenaderna.
Förresten, den som har lust att gå långpromenader då och då, även om vädret inte är urtjusigt kan anmäla sig till mig. Jag är nästan alltid redo!

Middag; Stekta grishalskotletter, tärnad stekt kålrabbi och svampsås. Sallad.