Klippt och saxat
Jag gillar gamla veckotidningar från 20- och 30-talet. Om jag hittar sådana på loppis är jag alltid beredd att köpa.
De här är inte mina, lite för nya för att passa mig. Jag tror inte att det
i dessa tidningar finns annonser som: "En sådan tur att jag använde
Jukon sårsalva. Mina hämmoroider äro läkta och jag är som en annan
människa!"
Jag har några stycken bland annat två styck "Vårt Hem" från 1933 och 1934. Däri kan man läsa noveller som heter "Dygdens triumf" eller "En hjältes bravader". Det finns en annons i en av tidningarna, "Radiumstrålar inifrån" och i annonsen står det bland annat:
"Naturens eget underbara grundämne - äkta radium - i vetenskapligt avpassade doser tränger in i hela kroppen och bestrålar leder och lemmar. Utstrålningen förminskas icke dag för dag; tvärtom kraften blir kvar i kroppen i veckor och månader. Det är därför radium går framåt år från år som det vetenskapligt erkända medlet mot gikt, ischias och reumatism. Miradium-Salt fås på alla apotek till kronor 6.50 pr glas, vilket räcker till en hel månads Radium-kur."
Det låter inte så rasande nyttigt tycker jag men i början av förra seklet var ordet "radioaktiv" synonymt med "hälsosam".
En person som använt sig av ovanstående mirakelkur
borde nog sitta inlåst i en välskyltad bunker.
Eller:
"Aginal tabletten, starkt skumbildande antiseptiskt och tillförlitligt. Försäljes å apotek och i välsorterade sjukvårdsaffärer."
Någon som vet vad det kan vara? Jag gör det inte, men jag gissar på något i preventivt syfte.
Njaee.. kanske inte sådant skum....
I samma tidningar kan man också läsa att en Fyffes banan ökar arbetslusten och ger bättre resultat. Att Sloans liniment botar alla vrickningar och stukningar. Man kan läsa en artikel om prinsessan Maria, "Min kamp för tillvaron" (hmm.. säkert svår!) och en annan om hur man skördar apelsiner i Kalifornien, "Tre apelsiner för tjugofem öre".
Det var tydligen inte bara Josephine Baker som kunde
snörpa ihop en klädsam banankjol.
I tidningarna finns ett par sidor om sytips med mönster eller hänvisning till "köpe"mönster. Jag gillar deras tips - hör här:
"Randigt och rutigt går bra att använda i blusar och ger tilfälle till en mängd uppslag och variationer. Och då det i vinter är mer modernt än någonsin med det randiga och rutiga böra vi som kunna kläda oss i dessa tyger ta vara på tillfället och göra oss en vacker blus i en klädsam färg. Men kom ihåg, mina feta systrar, att rutigt är omöjligt för er att använda. Randigt i lämplig form gör er däremot smal - om ni inte sätter ränderna på tvären, förstås."
Iget hymlande med storlekarna här inte! Man är inte kraftig eller så, utan en fet syster som ska ha vett att inse det och klä sig därefter!
Randigt och rutigt. Rutigt är inte kul, men randigt
är jag ganska förtjust i. Men om jag tänker efter
har jag ägt skotsrutiga kiltar för trettio år sedan.
Preskriberat alltså.
Oavsett vilken storlek jag har haft genom åren har jag aldrig varit randig, rutig eller blommig, utan svart. Alltid svart. Jag hör till de personer som tycker att grått och brunt kan se lite "skrikigt" ut. På mig i alla fall.
Jag äger ett par högt älskade grå jeans. Det tog väl
tre år för mig att vänja mig vid den skrikiga färgen,
nu är jeansen på väg att "ta slut".
Jag gjorde en dumhet för två år sedan. Gick till en sömmerska i Lund och beställde en klänning. Jag är väl ingen klänningsmänniska. Kjolmänniska ja, men klännning.... Det hela berodde på att jag hade hittat ett fantastiskt vackert och mycket stormönstrat, tunt linnetyg, beige, brunt, svart, lite vitt. Stormönstrat. Stiliserade växtdelar, slingor kanske, blommor - sa jag att det var stormönstrat!
Stormönstrad tapet som hade gett mig svår ångest
om jag skulle behöva dela bostad med den!
Sömmerskan ropade lovord över tyget som var (och är) mycket vackert och mycket - stormönstrat. Klänningen skulle sys upp i en mycket enkel modell, rakt upp och ner, som ett fodral (Fodral För Fet Syster). Det färdiga resultatet var mycket snyggt, och stormönstrat. Den provades - och hängdes in i garderoben. Bortkastade tusenlappar. Till jag helt sonika klippte av klänningen på mitten, tvärs över blixtlås och allt, fållade in lite upptill, och vips hade jag en urtjusig stormönstrad kjol. Med en svart top till känner jag mig normal och inte som en vandrande, knubbig djungel.
Grön djungel som inte det minsta påminner om min kjol.
Sens moral:
Lyssna till veckotidningarna anno 1937, de vet precis vad som klär, respektive inte klär en kvinna som har lämnat sylfidstadiet. Så det så!
Felköpen när det gäller kläder duggar ganska tätt tycker jag. Det som i butiken sitter snyggt och är bra i färg, material och form, är när man provar på hemmaplan hopplöst illasittande, korvande, skavande, i tyger som noppar sig eller blir så statiska så att man känner sig som ett privat elverk. Man får beundra säljförmågan hos butikspersonalen. Förmodligen kastar de sig ner bakom kassorna, vridande sig i skrattparoxymer, när man lämnar affären med de trånga byxorna i den fula färgen!
Ingen av dessa färger finns i min garderob.
Jag lutar mer åt begravningsentreprenörhållet.
Jag köpte en gång en snygg vit tröja (just det, vit, inte svart). Det var svårt att få in armen i ärmen. Den var ganska smal, ärmen alltså. "Det ska vara slimmade ärmar nu", sade biträdet. Och det annamade jag och bar hem tröjan med de slimmade ärmarna. Sedan skulle vi bort en kväll och jag skulle ha min nya vita tröja med slimmade ärmar. Jag krånglade mig i den... Mina armar stod rakt ut från kroppen! Gick inte att böja! Tröjan fungerade som en korsett på mina armar och att äta och dricka utan hjälp var inte att tänka på. Av med tröjan (med visst besvär) och på med något annat. Den vita slimmade tröjan skänktes till en person med pinnar till armar.
Här hade tröjan passat,
men det är trist att behöva bli
anorektiker för att komma
i sina kläder.
I dag förklarade maken, redan när han hämtade in morgontidningen, att någon promenad var inte att tänka på för hans del i alla fall. Vinden ven runt knuten, termometern visade på noll och det var ganska omysigt. Men efter frukost lättade molnen lite och jag drog på mig vinterstassen och promenerade ner till Genarp där maken hämtade upp mig efter att ha handlat några liter vispgrädde och andra feta ting som behövdes. Genarpspromenaden är ganska trevlig, tar cirka femtio minuter och går genom skogen, på skogsvägar, utmed en å och vidare in i Genarp. Det var kapuschong-, halsduk och vantarväder så upptill höll jag värmen, men som alltid blev benen kalla och det var skönt att komma hem och duscha varmt.
Välbehövligt efter en flåspromenad.
I dag är det salladsdag, inget upphetsande precis, men när maken "lagat" den så brukar den vara delikat.
De här är inte mina, lite för nya för att passa mig. Jag tror inte att det
i dessa tidningar finns annonser som: "En sådan tur att jag använde
Jukon sårsalva. Mina hämmoroider äro läkta och jag är som en annan
människa!"
Jag har några stycken bland annat två styck "Vårt Hem" från 1933 och 1934. Däri kan man läsa noveller som heter "Dygdens triumf" eller "En hjältes bravader". Det finns en annons i en av tidningarna, "Radiumstrålar inifrån" och i annonsen står det bland annat:
"Naturens eget underbara grundämne - äkta radium - i vetenskapligt avpassade doser tränger in i hela kroppen och bestrålar leder och lemmar. Utstrålningen förminskas icke dag för dag; tvärtom kraften blir kvar i kroppen i veckor och månader. Det är därför radium går framåt år från år som det vetenskapligt erkända medlet mot gikt, ischias och reumatism. Miradium-Salt fås på alla apotek till kronor 6.50 pr glas, vilket räcker till en hel månads Radium-kur."
Det låter inte så rasande nyttigt tycker jag men i början av förra seklet var ordet "radioaktiv" synonymt med "hälsosam".
En person som använt sig av ovanstående mirakelkur
borde nog sitta inlåst i en välskyltad bunker.
Eller:
"Aginal tabletten, starkt skumbildande antiseptiskt och tillförlitligt. Försäljes å apotek och i välsorterade sjukvårdsaffärer."
Någon som vet vad det kan vara? Jag gör det inte, men jag gissar på något i preventivt syfte.
Njaee.. kanske inte sådant skum....
I samma tidningar kan man också läsa att en Fyffes banan ökar arbetslusten och ger bättre resultat. Att Sloans liniment botar alla vrickningar och stukningar. Man kan läsa en artikel om prinsessan Maria, "Min kamp för tillvaron" (hmm.. säkert svår!) och en annan om hur man skördar apelsiner i Kalifornien, "Tre apelsiner för tjugofem öre".
Det var tydligen inte bara Josephine Baker som kunde
snörpa ihop en klädsam banankjol.
I tidningarna finns ett par sidor om sytips med mönster eller hänvisning till "köpe"mönster. Jag gillar deras tips - hör här:
"Randigt och rutigt går bra att använda i blusar och ger tilfälle till en mängd uppslag och variationer. Och då det i vinter är mer modernt än någonsin med det randiga och rutiga böra vi som kunna kläda oss i dessa tyger ta vara på tillfället och göra oss en vacker blus i en klädsam färg. Men kom ihåg, mina feta systrar, att rutigt är omöjligt för er att använda. Randigt i lämplig form gör er däremot smal - om ni inte sätter ränderna på tvären, förstås."
Iget hymlande med storlekarna här inte! Man är inte kraftig eller så, utan en fet syster som ska ha vett att inse det och klä sig därefter!
Randigt och rutigt. Rutigt är inte kul, men randigt
är jag ganska förtjust i. Men om jag tänker efter
har jag ägt skotsrutiga kiltar för trettio år sedan.
Preskriberat alltså.
Oavsett vilken storlek jag har haft genom åren har jag aldrig varit randig, rutig eller blommig, utan svart. Alltid svart. Jag hör till de personer som tycker att grått och brunt kan se lite "skrikigt" ut. På mig i alla fall.
Jag äger ett par högt älskade grå jeans. Det tog väl
tre år för mig att vänja mig vid den skrikiga färgen,
nu är jeansen på väg att "ta slut".
Jag gjorde en dumhet för två år sedan. Gick till en sömmerska i Lund och beställde en klänning. Jag är väl ingen klänningsmänniska. Kjolmänniska ja, men klännning.... Det hela berodde på att jag hade hittat ett fantastiskt vackert och mycket stormönstrat, tunt linnetyg, beige, brunt, svart, lite vitt. Stormönstrat. Stiliserade växtdelar, slingor kanske, blommor - sa jag att det var stormönstrat!
Stormönstrad tapet som hade gett mig svår ångest
om jag skulle behöva dela bostad med den!
Sömmerskan ropade lovord över tyget som var (och är) mycket vackert och mycket - stormönstrat. Klänningen skulle sys upp i en mycket enkel modell, rakt upp och ner, som ett fodral (Fodral För Fet Syster). Det färdiga resultatet var mycket snyggt, och stormönstrat. Den provades - och hängdes in i garderoben. Bortkastade tusenlappar. Till jag helt sonika klippte av klänningen på mitten, tvärs över blixtlås och allt, fållade in lite upptill, och vips hade jag en urtjusig stormönstrad kjol. Med en svart top till känner jag mig normal och inte som en vandrande, knubbig djungel.
Grön djungel som inte det minsta påminner om min kjol.
Sens moral:
Lyssna till veckotidningarna anno 1937, de vet precis vad som klär, respektive inte klär en kvinna som har lämnat sylfidstadiet. Så det så!
Felköpen när det gäller kläder duggar ganska tätt tycker jag. Det som i butiken sitter snyggt och är bra i färg, material och form, är när man provar på hemmaplan hopplöst illasittande, korvande, skavande, i tyger som noppar sig eller blir så statiska så att man känner sig som ett privat elverk. Man får beundra säljförmågan hos butikspersonalen. Förmodligen kastar de sig ner bakom kassorna, vridande sig i skrattparoxymer, när man lämnar affären med de trånga byxorna i den fula färgen!
Ingen av dessa färger finns i min garderob.
Jag lutar mer åt begravningsentreprenörhållet.
Jag köpte en gång en snygg vit tröja (just det, vit, inte svart). Det var svårt att få in armen i ärmen. Den var ganska smal, ärmen alltså. "Det ska vara slimmade ärmar nu", sade biträdet. Och det annamade jag och bar hem tröjan med de slimmade ärmarna. Sedan skulle vi bort en kväll och jag skulle ha min nya vita tröja med slimmade ärmar. Jag krånglade mig i den... Mina armar stod rakt ut från kroppen! Gick inte att böja! Tröjan fungerade som en korsett på mina armar och att äta och dricka utan hjälp var inte att tänka på. Av med tröjan (med visst besvär) och på med något annat. Den vita slimmade tröjan skänktes till en person med pinnar till armar.
Här hade tröjan passat,
men det är trist att behöva bli
anorektiker för att komma
i sina kläder.
I dag förklarade maken, redan när han hämtade in morgontidningen, att någon promenad var inte att tänka på för hans del i alla fall. Vinden ven runt knuten, termometern visade på noll och det var ganska omysigt. Men efter frukost lättade molnen lite och jag drog på mig vinterstassen och promenerade ner till Genarp där maken hämtade upp mig efter att ha handlat några liter vispgrädde och andra feta ting som behövdes. Genarpspromenaden är ganska trevlig, tar cirka femtio minuter och går genom skogen, på skogsvägar, utmed en å och vidare in i Genarp. Det var kapuschong-, halsduk och vantarväder så upptill höll jag värmen, men som alltid blev benen kalla och det var skönt att komma hem och duscha varmt.
Välbehövligt efter en flåspromenad.
I dag är det salladsdag, inget upphetsande precis, men när maken "lagat" den så brukar den vara delikat.
Må så gott alla ni arbetande och trälande människor och tänk på att nu har ni avverkat en av fem arbetsdagar.
Skogseva
Skogseva
Kommentarer
Postat av: Kör Eva
Hur kunde du stå ut med att stå(sitta) bredvid mig i kören.
Jag som alltid har blå bruna eller grå skrikiga byxor.
Ja smaken är som baken.......
Ja jag kan bara meddela att det var inte kul att cykla idag heller. Men jag hade såklart varma kläder.
Ha det bra.
Min ena arbetskamrat säger : Påbörjad vecka är avslutad vecka.
Så det så.
Kram
Eva
Postat av: Skogseva
Herregud Eva, jag hinner ju inte ens kontrolläsa själv innan du kommenterar..
Alla som vill får ha skrikiga går och blå färger - det tycker jag är modigt!
Kram
Eva
Postat av: Kamilla Nyström
Hi hi,,jag är oxå lite sån, svår med färger! Fast lila gillar jag! När jag köper något blir det ändå alltid den svarta! Alternativ är vitt och lila. Men om valet står mellan en lila klänning o en svart, blir det den svarta för det blir för "mycket" annars!
Som "kör Eva" skriver, påbörjad vecka är avslutad vecka! jag brukar säga, är det måndag är veckan slut, är det den förste i månaden är det snart ny månad,,, ehh, februari,, är året slut snart ha ha,, jag önskar ju det iallafall,, men ungefär så fort går det! Kram
Trackback
