Vardagsdagbok om en trädgård

En tur in till Malmö för ett besök på villa- och trädgårdsmässan. En dyr historia - fyrtio kronor i parkeringsavgift och två gånger etthundratrettio kronor i inträde. Bara för att titta på samma smutsvita julrosor som visades i fjol! Och samma fröstånd med samma fröer, samma hoyasällskap i samma stånd som i fjol, samma pelargonsällskap i samma stånd som i fjol - förmodligen samma hoyor och pelargoner som i fjol också.




Helleborus förstår jag mig inte på. Dessa tråkiga blommor som alltid tittar ner i backen och alltid har smutsfärg. Smutsig vit, smutsig rosa, smutsig lila. Om man vill ser hur blomman faktiskt ser ut (jag vet inte varför man skulle vilja det), får man lägga sig ner på marken. Möjligtvis kan man imponeras av deras relativa tapperhet. Blommar, icke som det sägs till jul, men i januari/februari. Jovisst - tappert.





I villaavdelningen var det samma värmepannor, samma  "prydnadsspisar", som eldas med någon slags vätska, och en rasande mängd av badkar, armaturer och köksskåp. Badkar med en glassida. Det var nog den enda nyheten - ett fynd för en exhibitionist.





Ingen mässa utan demonstrationer av mirakelmedel, mirakelmetoder och mirakelredskap. Det är alltid en liten kortväxt göteborgare som demonstrerar miraklet. Mirakelfönsterskrapan - liten tjock göteborgare. Mirakeldammsugaren - göteborgare med kolsvart färgat hår. Mirakelmattan som suger åt sig smutsen - stor göteborgare med tordönsstämma. Gemensamt för alla är en göteborgsk svada som oavbrutet rinner ut mellan deras läppar. I tre mässdagar. Beundransvärt!






Lite kompletteringshandling krävdes trots veckohandlingen. Vi är, som jag sagt tidigare, storkonsumenter av ägg. Det går åt trettiotre ägg i veckan - för två personer - ett svårslaget rekord. Äggröra varje morgon, måtte jag inte tröttna innan idealvikten är nådd. 

Vi borde nog satsa på en egen hönsfarm
om vi ska äta så mycket ägg. Enligt maken
måste vi ha minst trettio höns för att vara
självförsörjande.

Till äggröran tre rejäla skivor rökt eller kokt skinka. Det blir många paket skinka i veckan. Skinka kan vara god eller hemsk. Den hemskaste är, förmodligen, gjord av hoppressade bitar och har ett överdrag av något obeskivligt slemmigt. Sådan köpes icke. Men några skivor av Jakobsdals (ett göteborgsföretag) rökta skinka går bra. Allt är ju numera, dessvärre, färdigskivat och förpackat i något slags normalstora paket. Mannen, som i min ungdom stod bakom köttdisken, med den vita båtmössan käckt på sned, är utdöd. Stendöd. Kommer aldrig åter. Han som med hurtig röst sade: "Och hur många skivor vill frun ha, åtta kanske?" och så skivades det upp åtta eller elva skivor. Eller två. Man önskade och det verkställdes. Till flydda tider återgår min tanke än så gärna! En del var bättre förr.






Helgfrid har infunnit sig, brasan värmer gott, maken står i köket och lagar mat, katterna sover. Tillvaron är behaglig.
Rapport har inkommit från yngsta dottern: Koltrasten hördes i kväll söder om Skurup. Det bästa vårtecknet av alla.