Vardagsdagbok om en trädgård

Jag försökte mig på en sudoku. Maken och jag är mästare på vanliga korsord. Den svåra varianten. Eller snarare den svårsvåra varianten. Sådana som det inte finns så många av. Möjligtvis DNs söndagskryss. Det kan finnas ett och annat som måste letas reda på på nätet eller plockas fram ur en uppslagsbok, men vi är duktiga. Inget skryt, det bara är så. Nu skulle jag alltså testa sudoku. Den kallades i Sydsvenskan för "Lätt". Jomenvisst det var den ju. Superlätt. Där är en etta och där är en fyra alltså måste trean vara i den rutan. Lätt som en plätt. Inte så många rutor kvar. Där är en sjua och där är en tvåa alltså måste åttan....men där är ju redan en åtta! Vi möblerar om lite... Där är en sjua och där är en etta alltså måste trean vara... Vad sjutton! Där har jag ju redan placerat en trea! Jag suddade och flyttade om men fick det icke att stämma - jag lade ner projektet. Vek argt ihop tidningen och kastade den i tidningshögen. Här skulle aldrig mer lösas någon sudoku. Och så påstod Sydsvenskan att det var lätt. Jo pyttsan!

Det är något med mig och siffror som inte går ihop. Vi är icke kompatibla som det så vackert heter. Har heller aldrig varit. Och kommer - oavsett vad käre maken säger - aldrig att bli. Käre maken påstår att det är ren ovilja från min sida att vilja lära mig, men även om käre maken oftast har rätt i sina påståenden har han i detta fallet gruvligt fel. Jag har en defekt i min hjärna där mitt matematiska kunnande borde sitta. Där är det så tomt så det skramlar. Jodå, jag kan plus och minus. Numera kan jag lägga samman två och två och får det till och med för det mesta att bli fyra. Jag kan också lägga samman tresiffriga tal - inga problem. Men ändå är det något som fattas. Jag kan icke se det logiska i matematiken. Den som tydligen är självklar för de flesta människor. Och jag kan definitivt icke se skönheten i den. Det finns kufar som hävdar att matematiska problem och matematiska lösningar har en skönhet. Som sagt, kufar.




Jag var ett litet barn en gång för länge sedan. Började skolan och fick lära mig räkna. Läsa kunde jag sedan lång tid tillbaka. Fnös över kamraterna som satt och stavade sig igenom "Mor är rar" och "Far ror". Men så var det det där med räkning. Konstiga krumelurer som kallades siffror. Femmorna hade magar och åttorna såg ut som snögubbar. Magarna och snögubbarna kunde läggas ihop och dras ifrån varandra. Då blev det nya figurer. Jag visste aldrig vilken det förväntades bli. Det fanns ett, säkerligen mycket pedagogiskt, sätt att få de små barnen att räkna rätt. Som ett pussel där förutsättningarna var givna och svarets pusselbitar skulle läggas på rätt plats. När man var klar med hela pusslet vändes det upp och ner, och se - fram trädde en stilig baksida där trekanter, fyrkanter och cirklar visades i sina fulländade former. Om man hade räknat rätt! Jag vet inte hur många gånger jag lade matematikpusslet och sedan vände upp en baksida där en halv cirkel satt ihop med en halv trekant och en halv fyrkant med en halv cirkel! Det ville sig icke! Min hjärna var icke skapt för dessa märkliga krumelurer som alla andra kallade för siffror! 

Bamse ser ut att ta det lätt
med siffror - som är så svåra!

Om man har svaga sidor får man skaffa sig ett kompensationsområde. I mitt fall läsning. Jag hade sedan länge knäckt läs- och skrivkoden och jag läste och läste. Fick ofta läsa högt för klasskamraterna. Flytande och utan att staka mig. Ögonen flög över raderna och omvandlade de så välbekanta krumelurerna till ord och till meningar. Ögat såg hela ordet och inte de enskilda bokstäverna.  Skriva gick lika strålande och orden var lätta att forma, här behövdes minsann inget ljudande. Detta var något jag var bra på - låt mig läsa, låt mig slippa räkna. Låt mig slippa fler sudoku...