Under en långpromenad




...med Arwen flyger och far tankarna genom hjärnan, okontrollerade och osorterade. Min hjärna är ganska skarp - det vet jag. Och om man som jag hamnar väldigt högt på Stanford-Binettestet tillhör man de två procent av populationen vars tankar borde syssla med att lösa ekonomikrisen, fundera över kvantfysik och kvarkar, lösa Fermats stora sats, eller åtminstone uppfinna en bäranordning som gör det skönare för handen att bära en tung plastkass fullastad med mjölkförpackningar! Det senare har jag i och för sig gjort, men det verkade så jobbigt att genomföra med patent och allt som krävs och pengar kostar det och inte vet man om det skulle löna sig och inte vet man om folk skulle köpa den där den låg vid kassan i en liten plastlåda och kostade fem kronor och var blå eller röd eller rosa och trind och greppvänlig och ingen visste vad den skulle användas till!

Om allt detta rör sig alltså inte mina tankar, utan om

M A T !!!!!!

Varför finns mat alltid i mina tankar från det att jag avslutat frukosten till det att jag sitter i soffan på kvällen och undrar över vad det kan finnas för något gott att äta till långfilmen/På spåret/konserten? Det är något med mig och mat som jag inte själv förstår. Jag är som en hund eller varg som tror att man måste passa på medan mat finns och äta så mycket som möjligt, för dåliga tider kunna komma och si då veta man icke om föda överhuvud taget kommer att kunna dras hem till kulan.


När jag var barn (då när livet lekte och allt var okomplicerat och ofarligt) åt jag aldrig. Det är sant! Mamma gick till doktorn med mig för hon trodde inte att jag skulle överleva så lite näring som jag fick i mig. Jag åt två saker: kalops och brylépudding. Nu var det inte mat som serverades en vardag så det blev nog inte så mycket ätande för min del. Och visst var jag skranglig som barn - skranglig men frisk! Nu är jag inte skranglig längre. Om jag fortsätter så här kan man snarare kalla mig "rundnätt" - ett hemskt ord!

Mina tankar rörde sig alltså kring ämnet MAT. Det måste finnas (faktiskt) ett oändligt antal maträtter i världen och ändå lagar vi i våra respektive familjer till våra standardrätter, ständigt återkommande ungefär som restskatt. Barnfamiljer = spaghetti och köttfärssås måndag, fiskpinnar tisdag, falukorv och potatismos onsdag o s v,  o s v. Vi, maken och jag, skiljer oss förvisso inte från mängden även om vår mat ofta är lite mer invecklad beroende på makens intresse för lagningen och mitt för ätningen. Men varför är vår matfantasi så begränsad egentligen. Det vi laborerar med är ju mest olika kryddningar, ingenting känns som något riktigt nytänkande, inte ens det som duktiga och kreativa kockar tävlar med. Det hela blir mest konstigt och komplicerat.

I dag står det L E V E R på vår meny. Jag äter egentligen inte lever. När jag var barn fick jag ha en lapp med hemifrån där det stod:

.............. har vår tillåtelse att slippa äta i matbespisningen i dag då hon inte tål lever.

Målsman

Dock kan jag i dag tycka att det ser gott ut och luktar gott när vi någon gång äter ute och maken beställer just lever. Alltså har jag anmält mig som ett villigt offerlamm att testa en hemlagad version med bacon, äpplen och pyttelite timjan. Till detta karamelliserade palsternackor och sparrispotatis. Vi får väl se vad omdömet blir.


Njaae..    Avätet - men jag tror inte att det kommer stå på min matfavoritlista, tack i alla fall käre make.. 


En helt annan sak. Fick ett dataspel av maken i julklapp, Lara Croft, "Tomb raider Underworld". Jätteroligt tycker jag som gillar att se på när barnbarnen spelar sina "World of Warcraft" och annat. Det var  ju bara det att det krävs en dator som är stark som en Hulk och det är inte min lilla laptop. Priser på ny och starkare dator kollades. En så kallad "speldator" med rätt kapacitet kostar ca 15 000 kronor - icke att tänka på. Fröken Croft får returneras även om det svider i hjärtat. Vad tänker speltillverkarna på egentligen. Jag får nöja mig med lägga patiens eller spela luffarschack.



Nu önskar jag er alla en skön söndagkväll och skänker en extra tanke åt er som ska arbeta och träla i morgon.



Skogseva




 


Kommentarer
Postat av: Yngsta dottern

Det kallas matberoende! Ingen ovanlig åkomma, bara besvärlig att komma till rätta med... Men med lite nya intressen (t ex gymmet), en rejäl dos självdiciplin och lite jävla anamma så är det väl inget oöverkomligt! Men det vet du ju...

By the way, svär ofta över att din plastkasseidé inte omvandlats till realitet när jag är och handlar tungt...

2008-12-28 @ 18:54:17
Postat av: Kör Eva

Nästa gång maken lagar lever så kommer jag gärna med något annat till dig. Bara jag får din portion lever. Som står högt på min önskelista över mat.

Ja jag tycker nog också att du skulle förverkligat den där matkasseprylen.

Jag tror faktiskt jag har sett något liknande men kommer inte ihåg var det var någonstans.

Ha det gott.

Kram

2008-12-29 @ 07:39:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0