Pennor och piktur

Vid mitt fruktösa letande efter poesiboken igår grävde jag fram en dyrgrip ur sekretärlådan, en gammal huvudbok från min pappas föräldrahem, en gård på landet söder om landsvägen. Boken omfattar åren 1916, -17 och -18. Min pappa var nyss fyllda trettio, bokhållare, och han förde gårdens böcker vid den tiden. Pappa hade en otroligt vacker handstil, som ingen idag kan efterlikna. Han skrev med slingor, bågar och snirklar.







Vem skriver så här vackert i dag?  Det var pappas vanliga sätt att skriva.
Titta särskilt på versalen i "Koladugården".




I huvudboken har var och en sin egen sida. Svinen, hönsen, fåren, koladugården. Vart och ett av de sex barnen  (några bodde fortfarande hemma) har sina båda förnamn vackert präntade över var sitt uppslag. Där är många poster med skosulningar och cykellagningar, tyginköp och sylön. På sidan "Privat" finns bland annat "Snus - 15 öre" och "Ett par skor till Mor - 11 kronor". En stor post ,"kursavgift - 50 kronor" står på en av mina farbröders sida. Det kan ha varit kursavgift för hans arkitektstudier. Kanske den lilla tavla jag nyligen låtit sätta ny passepartout på kom till vid den kursen. Det är spännande att fundera runt och trist att inte veta - och att aldrig få veta.



 



Jag inbillar mig att min farbror har ritat av ett gammalt hus i
Malmö. Kanske fortfarande befintligt. Det finns några korsvirkeshus
kvar på Östergatan, även om många revs när Caroli city byggdes.


 

Pappa förde livet genom kassabok. När jag var liten skrev han med bläck och stålpenna. Med sådana skrivdon blev handstilen väldigt personlig. Trycket på pennan, mängden bläck man fångade upp, lutningen - allt bidrog till att göra stilen personlig. Det var samma sorts pennor vi använde i skolan när vi fick börja att skriva med bläck i tredje klass. Då kom det till ett nytt ämne på schemat: "Välskrivning"!  Det är ju sedan länge bortsorterat bland ämnena som varande tramsigt och onödigt, men det kanske inte var så dumt ändå. Jag lärde mig att skriva ganska vackert med den svåra bläckpennan. Jag försökte för något år sedan med samma typ av stålpenna - omöjligt att få det snyggt! Färdigheter försvinner när man inte vidmakthåller dem.







Jag minns att stålpennan raspade mot pappret när man skrev.
Det var en konst att skriva utan att lämna "plumpar".




Så småningom övergick pappa till att skriva med reservoarpenna. Jag tror att det kan ha varit i slutet på 40-talet. En modernitet hade gjort intåg i hans liv! En mordernitet som faktiskt fanns redan vid förra sekelskiftet. Jag kan inte erinra mig att hans stil förändrades med den nya typen av penna. Han skrev lika vackert. Däremot har jag för mig att det var lättare att sätta plumpar. Reservoarpennorna kunde helt omotiverat släppa ifrån sig en för stor dos bläck. Lite mer okontrollerbara än de gamla stålpennorna, som ju inte heller var helt lätta.








En vidareutveckling av den gamla
stålpennan. Bläckhornet fanns
inne i pennan, praktiskt!




Jag har också ägt en reservoarpenna, inköpt i Köpenhamn och en gåva från käre maken. Jag tror dessvärre aldrig att jag lärde mig rätt teknik och det blev aldrig riktigt snyggt när jag skrev. Handen hade vant sig vid de moderna kulspetspennorna. Den reservoarpennan har försvunnit  - som så många andra saker i mitt liv. Numera tycker jag om att använda kalligrafipenna med bred spets när jag skriver.






Ju bredare spets desto mer förlåtande
för skriften. Det kan se riktigt tjusigt ut.
Man måste förstås ha en ganska vidlyftig
handstil om det ska bli bra.




En promenad har företagits i det vackra men kalla vädret. Vinden, den lilla, var isande kall och jag beslöt mig för att gena genom skogen hem. Jag kan skogen och har gått där många gånger. Jag kom lite fel när jag skulle gå genom ett uppvuxet granparti. Kom helt galet och visste faktiskt inte var jag befann mig. Nu är skogen inte så stor så det var bara att gå rakt fram  - förr eller senare skulle jag stöta på en stig. Det gjorde jag också men inte alls där jag hade trott. Jag borde inte släppas ut på egen hand! Jag kom i alla fall hem och nu börjar jag till och med tina upp lite. Nästa gång ska jag komma ihåg att ta med telefonen...





God eftermiddag önskar


Skogseva

Kommentarer
Postat av: Yngsta dottern

Mormor köpte ett bläckhorn och en stålpenna till mig när jag blev nyfiken på tekniken. Undrar om det inte också fanns ett övningshäfte med bokstäver i äldre stil som förebild? Jag tror inte jag blev något vidare på att skriva men den i alla fall, kan nog bero på att intresset inte höll i sig så länge...

Kram

2009-02-18 @ 19:08:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0