Vardagsdagbok om en trädgård

Min hjärna ser ut som alla andras. En vänsterhalva och en högerhalva. I min vänstra halva finns mitt medvetande, min språkförmåga, mitt matematiska tänkande (inte så utvecklat hos mig), logik, min analytiska förmåga och annat som låter lika knastertorrt. Min vänstra hjärnhalva arbetar tydligen bara med en sak i taget.





Min högra hjärnhalva står för trevliga saker som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga (underutvecklad hos mig), formkänsla, igenkänning av ansikten, musikalitet och så vidare. Denna trevliga halva kan arbeta med många olika saker samtidigt.






Jag är en människa med en bättre utvecklad höger hjärnhalva än en vänsterdito. Jag är färg och form. Jag är känslor och tankar. Jag är intuition och kreativitet.






Min vänsterhalva tar ofta högerhalvan i upptuktelse. Högerhalvan har lätt för att bli lite för känslosam. Högerhalvan skulle gärna vilja rädda oss alla till en bättre värld. Högerhalvan har många enkla och bra lösningar på stora problem. Då smyger vänsterhalvan fram och börjar sortera, analysera och förmana. Smula sönder och omintetgöra.







Högerhalvan vill mycket som vänsterhalvan sätter P för. Högerhalvan formar en orange cirkel på min tavla, men genast är vänsterhalvan där med sin kritik och analysering av  form- och färgval. Vänsterhalvan är min värsta kritiker. Full av pekpinnar och duktig på att döda allt impulsivt hos mig.






Ibland går hjärnan på högvarv. Samarbetet mellan hjärnhalvorna fungerar oklanderligt. Det snurrar och surrar. Det bearbetas och konstrueras. Det analyseras in absurdum. Det sker alltid nattetid. När det borde vara tyst och lugnt i mitt huvud. Jag har inget knep för att lugna ner min hjärna och få den att gå på lägre varvtal. Kan bara ligga där och lyssna till surrandet och känna vinddraget av alla tankar, analyser och antaganden.

Ibland är hjärnan förvånansvärt trög och ovillig till minsta lilla arbete. Lågpresterande. När man bäst behöver den. Känner verkligen inte för att komma med lösningar på problem. Kan inte argumentera eller ens minnas ett vanligt namn. Inte ens fast det är känt och uttalat många gånger under årens lopp. Hjärnstrejk.






Det är bara att hoppas att denna, för det mesta fungerande och ibland välfungerande, vitala del av ens person kommer räcka livet ut. Något så när oförstörd. Med pigga vindligar där förbindelserna är intakta. Där färg och form och känslor finns kvar. Det som ju faktiskt är jag.