Vardagsdagbok om en trädgård

Jag talade med gamle åklagaren som vanligt i dag. Om sorg och om glädjestunder. Han talar mycket om sin hustru, död sedan några år, och berättar gärna om hur det var när han såg henne för första gången. Hon var sköterska på sanatoriet i Norrland, dit han rest för behandling av sin tbc.


 

Österåsens sanatorium i Norrland där åklagaren vårdades var känt
för att vara ett kulturcentrum för tbc-patienter. Hit inbjöds ofta föredragshållare,
musiker, teaterfolk och konstnärer. Den legendariske överläkaren
Helge Dahlstedt hade en stor konstsamling som han smyckade Österåsens 
väggar med. Numera är Österåsen ett hälsohem.

Dagen efter hans ankomst skulle en genomgång av  hans hälsotillståndet ske, och när han kom in i undersökningsrummet stod hon där...  Med ryggen mot honom hängde hon upp hans röntgenplåtar. Han tyckte att hon hade en alldeles ovanligt snygg nacke.




 

Hos geishorna var det nästan bara i nacken som
inte täcktes, därför betraktades den som särskilt
sensuell.
Det vita sminket innehöll förr bly - inte så hälsosamt
för de stackars geishorna som fick blåsor och sår
i ansiktet. 

Det blev en omedelbar kärlek dem emellan och ett slags specialtillstånd fick utverkas för åklagaren, så att han kunde besöka sin kära på det lilla rum hon hade under takåsen i sanatoriebyggnaden. Hon hade också tbc och gick med ena lungan gasad, men arbetade i den utsträckning hon orkade.




 

Vad man kan utläsa av denna röngenplåt har jag ingen
aning om. När jag var barn "skärmbildades" man - jag
antar för att upptäcka eventuell tbc.

Deras kärlek ledde naturligtvis till äktenskap, som blev osedvanligt lyckligt. De skaffade aldrig barn, jag tror att det berodde på att hennes lungkapacitet var nedsatt och hjärtat "klent", men jag har aldrig frågat. De hade varandra. Deras tvåsamhet räckte för dem. Deras umgängeskrets var inte så stor och den tunnades av naturliga skäl ut med åren. Det spelade inte så stor roll för dem, de trivdes så bra med varandra. När åklagarens hustru det sista året blev tröttare satt de långa stunder i soffan bredvid varandra bara för att känna närheten och för att hålla varandra i handen.

Detta är nog en trygg hand att hållla i.

Så dog hans hustru. Efter femtiosex år tillsammans var åklagaren ensam. Väldigt ensam. Amputerad, säger han. Tvåsamheten förbytt i ensamhet.  Han säger att det inte underlättar att tänka på hur lycklig han har varit, det blir bara värre, lyckan är ju för alltid försvunnen och det gör ont.

Jag förstår honom. Åklagaren är nittio år gammal, det är klart att han kommer att sörja sin hustru den tid han har kvar att leva. Att hans liv aldrig mer blir meningsfullt. Att det känns som en lång och ensam  väntan.

Väntan på vad kan man undra.... Vi får alla veta så småningom.
Åklagaren tror definitivt inte på ett liv efter detta - jag vet inte vad jag ska tro.

Vissa dagar är gråare än andra och detta var en sådan dag.