Vardagsdagbok om en trädgård

Hemma från min korta utflykt kunde jag konstatera att här på åsen är det vinter - utanför Lund tar den slut. Olika falla, inte bara ödets lotter, utan även snöflingorna. En blek sol försökte tränga genom gråmolnen under bilfärden och lyckades nästan, i alla fall så mycket att solglasögonen åkte på. Vårvintertecken? Här hemma ligger snön fortfarande heltäckande över buskar och träd, på ett vackert och upplysande vis.Talgoxen satte emellertid sången i vrångstrupen och tystnade när snön kom. Kanske det blir lite ny vårsång till helgen då vackerväder är utlovat.

Hos äldsta dottern sopsorteras det. Sju eller åtta olika boxar, påsar och kassar, som nästan fyller ett eget rum. Hårdplast, mjukplast, kartonger, cellplast, metall, äppleskal och UNIDENTIFYED. Den påsen är bra. Efter att en långs stund ha stått och viridit och vänt på en liten flärp som är bortdragen från en plastgrunka och ha velat mellan mjukplastsoppåsen och hårdplastsoppåsen tröttnar jag och slänger den bland övrigt oidentifierbart gods. Jag är icke renlärig när det gäller sophantering. På hemmaplan tycker jag att vi är duktiga som sorterar glas, kartong, tidningar. Tre kassar som står i den skrubben i vårt hem som inte innehåller någon mus. Men den är granne med musskrubben. Och så har vi förstås UNIDENTIFYED-kassar. Ganska många under en vecka för att vara ett hushåll på två personer, varav ingen är blöjbarn.

Nu ska det emellertid bli helt andra bullar. Vi har köpt en kompost. En varmkompost som ska monteras ihop och sättas upp på en plats som redan är utvald. Ett litet gatt mellan stängslet till fårhagen och syrenbuskarna. Syrenblommorna ska förta stanken från ruttnande överblivna kålblad, gammal kalops och ännu äldre fiskgratäng. Vad som händer när syrenen blommat över har jag ingen aning om. Vi får väl vistas i en annan del av trädgården. Fåren får väl låta bli att beta i den änden av hagen.

Nu sägs det ju emellertid att en välskött kompost inte ska lukta. Vet fiskresterna om det? Att när vi placerat dem i gröna behållaren ska de uppföra sig på nytt sätt och bli luktfria? Det är ett mysterium som vi förhoppningsvis kommer att få svar på till sommaren. Inne i behållaren händer sedan magiska ting med vår gamla kalops. Så här står det i lilla handboken:

"Placera Gröna Johanna på jord eller gräs på en lövskuggad och vindskyddad plats i trädgården. Placeringen på jord eller gräs gör att maskar lätt kan ta sig in i behållaren via hålen i bottenplattan. När temperaturen överstiger +30°C vänder maskarna åter ner i jorden och mikroorganismer tar över nedbrytningsprocessen i behållaren. Det är viktigt att varva innehållet i behållaren med ca 1 del trädgårdsavfall och 2 delar matavfall för att få en bra balans i processen. Efter ca 6 månader kan du hämta färdig mull ur din Gröna Johanna."

Jag gillar inte sådana förnumstiga beskrivningar som tar allt för givet!

Tänk om maskarna  som bor hos oss inte hittar till komposten? Vår trädgård är stor och en mask är liten. Det blir lång väg för den att gå från trädgårdens utkanter. Masken kommer att vara ganska trött när den väl kommer fram. Och om de hittar dit, har ork kvar och sätter igång att arbeta med alla äckligheterna som ligger där - kryper runt och tuggar i sig det och så - då blir det rätt som det är sommar och varmt! Trettio graders värme och maskarna måste fly för livet! Hur går det för en gammal utarbetad och trött mask då? En som gör sisådär en centimeter i minuten hinner ju inte undan. Måste plikta med sitt liv. En maskslav som dör på sin post, vår kompost! Och hur sonar jag ett sådant dödsfall?

Jag hörde minsann talas om ett gäng maskar (hos en mig närstående mansperson, nämligen sonen) som dog en massdöd i en överhettad kompost. Luftningen hade misskötts, maskarna var tydligen gamla, trötta och kunde inte springa fort nog och massdöden var ett faktum. Nya maskslavar fick hämtas från en närliggande trädgård. Så ska jag inte behandla mina maskar! Varje kväll ska jag gå till komposttunnan, lyfta på locket och tacka för dagens arbetsinsats.