Vardagsdagbok om en trädgård

Tavlan torkar så sakteliga, men är inte på något vis redo för stormålning. Jag försökte mig på några streck och duttar där det var hjälpligt torrt. Lite rostfärgat, lite svart, horisontellt och vertikalt. Lite ovalt. I tankarna formar jag en linje, tjockleken, färgens mättnad, gubbens öga (det blir en gubbe!) och skuggan av fågeln. Jag tar penseln i handen, en klick av den blandade färgen "Cadmium orange" och "Mars orange" och drar den tänkta böjda formen.

 

En fyrkant som är vackrare än min linje.

På duken fastnar en darrig och ojämntjock båge!!!!


Den knivskarpa bilden jag har i min hjärna lastas alltså i form av signaler på några tågvagnar i mina nervbanor. Nervbanorna är lite gamla och slitna så transporten blir skakig och en del av lasten, några färgfragment här och en skarp linje där, ramlar av och mosas av tågsättet.

Skakig färd = förlust av last.

Vid resans slut sker avlastningen och, hoppsan, där föll ytterligare en del last. De ömkliga resterna förs i ilfart av fingrarna, lite darriga vid det här laget, till den slutliga överföringen, via en lång pensel, till duken.  


ÄR DET KONSTIGT ATT DET BLIR USELT????!!!!!


Nu har jag i alla fall bestämt att eländet ska hängas upp oavsett hur resultatet blir så jag tänker kämpa på. Som väl är tar det nog ytterligare fjorton dagar innan jag kan göra något ytterligar på duken.

En tavla som jag gjorde i höstas i form av ett kollage när
det behövdes en rolig och röd färgklick i gästrummet
Jag ska kanske hålla mig till det - stjäla från andra
och foga samman efter min smak och mitt tycke.

Det är lätt att inbilla sig att man besitter mer talang än man i själva verket gör, men att det ska vara så svårt... Jag får fundera på fortsättningen av utformandet. Jag vet att jag vill ha med en korp, favoritfågeln, i någon form.

Korpen, Corvus corax, är min stora favorit, en vacker fågel
som lever i livslångt förhållande med sin partner, sympatiskt.
Den är en duktig problemlösare har det visat sig i tester och den
kan bli upp mot 40 år gammal, men det är nog i fångenskap
skulle jag tro. Vem vill hålla denna vackra fågel fången?

Pippin den lille har piggnat till och vid frukosten stängde jag in mig och honom i matrummet där han fick flyga fritt. Det gjorde han med inlevelse! Skrek och gol av upphetsning när han såg vildfåglarna landa i äppleträdet utanför för att tugga i sig av talgbollarna. Han är en riktig akrobat och hängde och dinglade i rullgardinsnöret. Utanför dörren skrek Sixten ut sin frustration över att inte få vara med och leka...
Nu är Pippin återbördad till kylskåpet, ovanpå naturligtvis, och där är han betydligt stillsammare. Han är inte särskilt rädd, jag kunde klia honom på magen när han var ute och hade landat på burtaket. En lösning på hans fortsatta varande måste till, kylskåpet kan icke bli hans permanenta hem för då kommer han förmodligen att få psykiska problem! Om ni känner någon, som känner någon....

Vi kan kanske inte packa in Pippin den lille så här fint, men
leverera honom i bur vid någons dörr är vi beredda att göra.