Vardagsdagbok om en trädgård

Om man hamnar på den berömda öde ön och får välja i förväg vad man absolut måste ha med sig (bisarra tanke), vad skulle man välja. Vad skulle du välja? Vad skulle jag själv välja? Skulle jag kunna tänka rationellt och ta med nödvändigheterna. Vad är nödvändigt egentligen. Nödvändigt för att uppehålla livet. Mat och dryck - jovisst. Tändstickor måste man ha. Jag borde veta - jag har ju faktiskt nästan hamnat på en öde ö en gång.

En båttur i skärgården tillsammans med familj och systerfamilj. Det var länge, länge sedan. Mer än trettiofem år. På den tiden rökte jag. Riktigt inbiten rökare. Såg alltid till att cigaretterna var med - och det var de. Två familjer med, då, sammanlagt fyra barn blev en hel drös med människor. Till en hel drös med människor krävdes en jättepackning av filtar, dynor, handdukar, sololjor, mat i form av fast mat för de som hade tänder och kunde tugga normalt, och puréer för de tandlösa i besättningen. Drycker av olika slag, varma och kalla. Kam och spegel för de fåfänga. Och så cigaretterna. De, då, livsnödvändiga.

Det tuffades ut i skärgården. Långt, långt ut. Det hann rinna mycket vatten under båten. "Svanen" hette hon och såg lite grand ut som "Rundan" i Malmö. Fast vit. Vi åkte i många timmar ut till en vacker och öde ö.

Allt lastades ur båten och vi slog vårt dagsläger på klipporna. Bredde ut oss med dynor, filtar och sololjor. De större barnen lades i blöt och det minsta barnet hängdes upp i ett träd. Av en badrock gjordes en funktionsduglig hängmatta som bebisen stängdes in i. Det var varmt och skönt och förmodligen inte så mycket luft inne i badrockskokongen så ungen somnade tvärt. Och så var vi av med några i besättningen och lugnet infann sig. Och rökbehovet.

När jag hade letat igenom packningen tre gånger insåg jag det fasansfulla - Inga tändstickor! Och en öde ö! Man måste i alla lägen vara kreativ, annars överlever man inte. All kreativitet plockades fram och så även en träpinne och en bit drivved. Infödingar har i alla tider (nästan) gjort upp eld genom att snurra en pinne mot en bit torrt trä. På något sätt. Jag försökte. Snurrade och snurrade. Jag försökte tills jag blev väldigt varm om fingrarna. Det var emellertid det enda som blev varmt. Drivveden var kall och omedgörlig. Icke samarbetsvillig det minsta. Jag gav upp. Det gjorde inte rökbegäret.

Svåger hov upp sin röst och sade sig tro att det nog fanns bebyggelse på andra sidan av den öde ön. Jag var desperat, tvingade med storasyster som färdledare, och så satte vi igång vår expedition. Travade över mossbevuxna klippor och genom barrskogar. Varmt och svettigt, men nödvändigt. Efter en lång vandring under svåra umbäranden (jag fick skoskav) kom vi över till andra sidan av ön. Och - jodå, det fanns urinevånare! Två av dem höll på med något arbete vid en brygga. Att de inte skrämdes till döds när två svettiga kvinnor kom rusande ut ur skogen och började ropa på eld!  Men de visade sig vara vänligt sinnade och donerade en hel ask tändstickor. Med darrande händer kunde jag tända min så hett efterlängtade cigarett och så var det bara att starta återtåget. Expeditionen hade lyckats och bytet återfördes till baslägret. I triumf!

Efter den svåra strapatsen fick vi så den välbehövliga fikan. Den kokta bebisen plockades rosig och glad fram ur sin badrockskokong och fick sin puré och de barn som legat i vattnet kallades upp för att äta stora ostsmörgåsar och för att deras skrynklig hud skulle återta normalt slätt utseende. Och jag, mest tillfreds av alla, bara rökte och rökte...

I kväll är det konsert: Dvoràk, Liszt, Bruch, Beethoven, Ravel. "Feel good-konsert". Ja, det återstår att se och höra.