Vardagsdagbok om en trädgård

Ett nytt litet flickebarn är fött i släkten. Såg sitt första lampljus tidigt i morse. Föddes av en maginfluensasjuk mamma! Det gick det också.






Det får mig att minnas mina egna tre förlossningar.

Första barnet, en son, föddes 1962. Då var det stora vattenlavemang som gällde för att man skulle föda "rent". En och en halv liter om jag minns rätt. Som skulle ut igen under stor vånda.




All könsbehåring skulle bort och rakades av med rakhyvel som lämnade små, små blödande sår. Allt skulle vara rent. Man skurades ljusröd i ett badkar av en beskäftig och hårdhänt personalkvinna. Inget upphåll för att det råkade komma en värk inte. Tjafs. I födelserummet lämnades man ensam med sitt onda. Timme ut och timme in. Pappor var inte tillåtna att närvara - vad skulle de där och göra. Pappor = besvär. Då och då tittade en människa in och tryckte en trätratt mot onda magen. Sedan - ensam igen.




Jag minns att jag kröp runt i förlossningssängen, där skulle man nämligen hålla sig, fick inte lämna den. Opraktiskt för personalen om man var uppe och sprang när de skulle lyssna i tratten. Plats och ligg! Lustgasmaskinen drogs in i rummet mot slutet av förlossningen. Inte förrän det precis var dags att trycka ut barnet var personalen på plats. Drog ut gossebarnet, tog honom med sig och gick igen. Återsågs i en glaskärra när jag kördes till eget rum, blodtrycket var högt. Gossen åkte till rummet med övriga nyfödda. Jag kan inte minnas ett vänligt, uppmuntrande eller tröstande ord. Kallt, kalt och sterilt. 




Andra barnet, en dotter, föddes 1965. Det stora vattenlavemanget hade krympt till en liten histora, stor som en tandkrämstub. En klar lättnad. Den skrubbande damen och badkaret hade ersatts av en dusch som man fick klara av på egen hand. Rakningen var minimal. Pappor var tillåtna att närvara och medverka. Så blev det emellertid inte. Jag befann mig redan på  BB, var inlagd sedan ett  par dagar för  högt blodtryck och äggvita i urinen.

 


På natten satte förlossningen igång och tanken var att jag skulle ringa efter barnafadern som alltså skulle närvara. Telefonnumret var bortsopat ur min hjärna! Kunde inte vårt eget telfonnummer! Kunde inte ringa efter den blivande tvåbarnspappan! Personalen var inte till någon hjälp. Tänkte minsann inte gräva fram vårt telefonnummer. Seså, nu måste vi upp till förlossningen! Det får vara, du klarar det säkert själv! Och det gjorde jag ju. Helt klart oftare besökt av trattdamen, jag var ju lite grand i riskzonen. Glada tillrop och uppmuntran fanns inte då heller - det hade helt enkelt inte blivit modernt! Inte i Malmö i alla fall! Det tog bara ett par timmar att föda dottern, så lustgasen hann aldrig plockas fram. Jag hann aldrig tära på det förrådet. När dottern var född visades hon upp - och bars bort. Återficks inte förrän vi åkte ner på avdelningen igen.




Tredje barnet, en dotter, föddes 1971. Här skulle protesteras! Jag skulle vägra lavemang och vägra att vara ensam med min smärta i ett urtråkigt förlossningsrum. Jag skulle inte rakas. Jag skulle inte ligga där timme efter timme utan glada tillrop. Jag skulle stanna hemma så länge jag bara kunde. Jag skulle föda på mitt eget sätt - nästan. Steg upp på morgonen när jag kände att något var i görningen. Duschade och tvättade håret. Lade makeup - viktigt!




Inget mer hände, lade mig igen och sov några timmar. Dagen förflöt lugnt och utan ont. Det var fars dag så vi åkte och gratulerade farfar. Åkte hem och lagade spaghetti och köttförssås. Nu hände nog något. Något började kännas och aptiten var inte så stor. Mormor som skulle passa de stora barnen tillkallades. Men nu måste vi nog ge oss iväg. Hann precis in. En kvinna ropade mina data som jag bekräftade medan en annan satte en skjorta på mig och en tredje rullade fram en bår. Snabbt upp till födelserummet där barnet föddes medan jag lyftes över till förlossningssängen. Kvickt och lätt! Dramatiskt men odramatiskt. Jag styrde själv min förlossning. Aldrig mer skulle någon få bestämma över min kropp! Det klarade jag så bra själv. Efteråt mådde jag utmärkt och barnet också. Jag var fortfarande fräsch med hår och makeup på plats!





Dagen är regngrå och disig - en riktig skånsk tidig vårdag. Mullvadshögarna ligger som fula bruna vårtor i gräsmattan och talgoxarna drillar. Katten Timjan är orolig och ska ömsom ut ömsom in. Blöt som en mollusk får han torkas torr med hushållspapper som vi är storkonsumenter av.

Eftermiddagen ska få förflyta stilla. Maken möblerar om bland böckerna, som återigen blivit lite för många. En del ska transporteras bort, sorgligt...