Vardagsdagbok om en trädgård

Min pappa var född 1887. Pappa var en man som var präglad av den bondesläkt han stammade från, den tid han växte upp i, såklart, och den relativt långa period han tillbringade i USA. Han var stram, arbetsam och plikttrogen, en god berättare, hade en bra sångröst som han aldrig använde, och jag kan inte minnas att han någonsin höjde sin röst. Jag var ganska rädd för honom och vi stod varandra aldrig nära.




Vi hade bil så långt tillbaka jag kan minnas, storasyster vet säkert exakt vilket år den första bilen kom. Bil hade ju var och varannan i Amerika och det tyckte pappa var en nödvändighet här hemma också. Vår bil var nästan den enda som stod parkerad på gatan, i övrigt tomt. Bil var lyx och verkligen inte var mans egendom.





Vi gjorde Söndagsutflykter. Kaffekorg, filt, hustru och två småflickor packades in i bilen och så körde pappa oss långt, långt bort. Han var fantastisk duktig på att hitta spännande och vackra platser för våra utflykter. Vi kunde åka till "Ön" och vi kunde åka på "Guppiga Vägen". Ibland ville pappa bara köra på måfå och se vad just den där lilla vägen ledde fram till. Den ledde alltid fram till ett hus eller en gård där den tog slut. Mamma och vi flickor ojade och vojade oss när pappa sin vana trogen körde in på den lilla, lilla vägen för att se var den skulle leda. Vi visste...




Pappa brydde sig inte om våra böner att slippa hamna på ännu en gårdsplan, utan körde på. Sedan blev det ett baxande och backande för att komma därifrån. Ofta kom gårdens befolkning ut, bilar var ju som sagt inte så vanliga som i dag, och då slog sig pappa glatt i samspråk med dem. Det gick väl an att han talade med dem, det var ju bara det att han sade "DU" till alla! Till adel, präster, borgare och bönder - alla utan undantag! Han hade vistats i USA i många år och där sade man "You" till allt och alla. Det tyckte pappa var praktiskt och importerade det alltomfattande ordet när han flyttade tillbaka till Sverige. Sade aldrig mer "Ni" till någon person. Var alltså långt före sin tid. På 40- och 50-talet titulerades det alltid. Det var "Fru Jönsson", "Lagman Nilsson" och "Herr Truedsson". Det var bara pappa som sade "DU" - rakt upp och ner. Skammens rodnad lyste på småflickornas kinder när pappa slog sig i slang med folk. Vi väntade bara på att det skulle komma. Förr eller senare var han ju tvungen att säga det... Och.. nu.. ja... Där kom det... "DU"... Vi ville sjunka genom jorden. Varför skulle just vi ha en pappa som inte kunde vara som andra pappor och säga "Ni".




Pappa var en "hästkarl". Det hade nog alltid funnits hästar i hans yngre liv och han gjorde rekryten på Skånska Dragonregementet i Ystad. Han hade god hand med djur. En söndagsutflykt tillbringade vi i en hästhage. Kaffekoppar och saftflaska uppdukade på filten. Solen lyste över idyllen. Pappa fick för sig att han skulle visa sig på styva linan. Han skulle visa hur man tog sig upp på en osadlad häst - utan hjälpmedel så att säga. En häst valdes ut och med ett tigersprång satt pappa på ryggen på den! Den vilt främmande hästen fann sig snällt i att pappa red några barbackarundor på den. Ganska modigt av pappa om man tänker efter - hästen kunde ju varit en vrensk sådan, oinriden och obenägen att bära en vilt främmande person på sin rygg. Att pappa var nämare sextiofem år gammal gör det hela än mer imponerande!




Pappa hade ett drag av svärta i i sitt sinnelag - ett drag som gått i arv till mig. Ett drag som jag tror drog genom hela hans bondefamilj. Lite tungsinta sådär. Emellanåt i alla fall. Eller kanske mer allvarsamma. Min lättsamhet är ett ganska tunt skal runt den svarta och lite tungsinta insidan. Den insidan - arvet efter pappa - förvaltar jag väl!