Vardagsdagbok om en trädgård

När min syster och jag var barn sade vi mamma och pappa, inte far och mor, till våra föräldrar. "Miior" sade många småungar, inte syster och jag ty Språket Skulle Vårdas. Mamma som kom från Halmstad, som låg långt, långt borta där man talade annorlunda, avskydde de skånska diftongerna. Vi rättades om vi kom hem och lät som övriga ungar på gården. Mamma hade i kraft av sitt föräldraskap makt och vi lydde snällt, stängde till om de värsta diftongerna och talade som mamma ville. Det gillade inte mina klasskamrater som tyckte att jag spelade "fin" och retade mig för det.

Att tala väl och att vara vältalare är ju
inte riktigt samma sak...
Om vältalaren Sokrates talade väl vet
jag icke, men det gjorde han säkert.

Vi skulle också vara raka i ryggen. Mamma själv föregick med gott exempel. Alltid bråttom, alltid rakryggad. Jag gick så rakryggad att kamraterna påstod att jag lutade bakåt! Det har emellertid rättat till sig med åren och numera intar min kropp en ledigare hållning. Dock ringer mammas ord "Räta på tyggen!" ibland i mina öron och då sträcker jag lydigt på mig - säkert nyttigt för en rygg som börjar bli lite rundare.

En korsett är inte heller så dum
om man vill hålla sig rakryggad.

Bordsskicket var viktigt i barndomshemmet. Redan som små fick vi lära oss att inte ha armbågar på bordet, sitta raka i ryggen, tugga med stängd mun ( en dödssynd att smaska), inte prata med mat i munnen, inte på något villkors vis stoppa kniven i munnen och att äta upp det som fanns på tallriken. Ingen lämnade bordet förrän alla var klara. Enkla regler som vi, givetvis, följde. Förutom att äta upp kanske...

Slicka på tallriken kan möjligtvis katter och hundar göra...

Det fanns inte så mycket som gick att äta när jag var barn, det mesta var fullkomligt oätligt. Bruna bönor, ärtsoppa, blomkålsstuvning och sådant. Och blodkorv. Och nästan allt övrigt. Då följde jag inte "ätaupp"regeln. Tvärvägrade. Min mun föreställde sig hur vidrigt det skulle kännas om en ärta eller böna hamnade där och käkarna låstes effektivt igen. Mamma slutade lägga upp sådan mat åt mig. Klok mamma. Mamma lagade ingen annan mat åt mig heller, klokt eller oklokt - vet inte. Om familjen skulle äta middagar som passade mig hade det blivit ganska enahanda. Kalops och Biff Stroganoff. I stort sett det enda som var ätligt. Jag var en matvägrande liten sticka.

En stor del i vår uppfostran gällde artighet mot äldre personer. Vi flickor skulle alltid niga som hälsning. Det var så givet och inrotat att det aldrig behövdes någon tillsägning om det. Jag neg långt upp i åren. Vi skulle alltid öppna dörrarna för en äldre person och samtidigt niga artigt. Det var oförlåtligt att inte lämna sin plats i spårvagnen åt äldre. (Fanns det inte  till och med en skylt om det i spårvagnen?). Det var självklart för oss, uppmaning behövdes inte. 

Spårvagnar, nigningar och annan artighet är
numera museala ting och företeelser.

När vi systrar blev större kom det till nya förbud och tabun. Ett definitivt tabu var dansstället Arena vid husarkasernen i Malmö. Vi systrar, som absolut inte var gamla nog att gå ut och dansa, fick av föräldrarna höra att till Arena gick inga "fina flickor". Vad nu det var för någonting. Kanske flickor som inte lät sig kyssas och andra, ännu värre, hemskheter utan "höll på sig". Pappas värsta scenario var att se sina döttrar gå dit. Bli Fallna Flickor med rödmålade munnar, högljutt flamsande på gator och torg. Mammas och pappas skräckpropaganda hade önskad effekt, syster och jag var så rädda för detta syndens näste att vi gick över till andra sidan Regementsgatan när vi var tvungna att passera det.

Fallen kvinna - jomenvisst!
Hon visar ju brösten och bär rött!
Undrar om flickorna som gick och
dansade på Arena såg ut så här?

Dagen som började så vacker har övergått i det vanliga tristgråa. Mullvadsfällorna är inspekterade men av mullvaden orörda. Vanligt trist hushållsarbete i form av strykning skall utföras. Blomkålssoppa ska kokas och slevas i maken när han återvänder från sin tur till Stockholm. Jag hinner säkert med att titta i en tidning också - vi har fortfarande ingen fungerande telefon, så samtal med omvärlden inkräktar inte på min tid!