Nostalgia

I fyrtiotalets Malmö fanns det gott om barn. Det kryllade av barn och småungar. I hyreshusens små lägenheter trängde familjerna ihop sig med sina stora barnkullar. Tre barn var inte så många, fyra och fem vanligt. Oftast i tvårumslägenheter, tre rum - rena lyxen! Barnen fanns överallt - i trappuppgångar, parker, på gator och gårdar. Fast i trappan fick man inte leka, då kom farbror Blixt och mullrade och då flydde man snabbt ut på gården igen. Farbror Blix var gårdskarl och rensade igensatta toaletter, fixade rinnande kranar och morrade åt oss ungar om vi vågade oss ut på den lilla gräsmattsplätten som hade ett lågt gult (tror jag) staket runt omkring och en grön skylt där det stod:



Gräsmattan får ej beträdas


Gräsmattan var en grön prydnad framför huset och nåde
den som satte sin fot på den. Vi balanserade på det låga räcket
som omgärdade den och om man föll ner på fel sida och
trampade på det gröna tittade man sig snabbt omkring för
att se om någon hade uppmärksammat den begångna synden.




Leka fick vi göra på gården. Gården hade, och har, 5-våninghus på tre sidor och var vår skyddade och ombonade lilla värld. Sju trappuppgångar mynnade ut på gården. I varje "trappa" bodde mellan tio och trettio(!) barn i varierande åldrar, så lekkamrater saknades aldrig. En del av barnen var förstås stora, för oss redan tanter och farbröder som vi småflickor neg för. I adertonårsåldern fick de bidra till familjens försörjning om de inte "studerade".  I bostadsbristens Malmö fick ungdomarna snällt bo hemma till långt upp i åldrarna och det i trånga lägenheter. Det krävdes nog en hel del tålamod både från tonåringarna och föräldrarna för att klara av det.






Unga flickor var kopior av sina mödrar. Tonårsmodet
kom inte förrän på 50-talet med Gunilla Pontén.



"Våra" hus stod färdiga 1945 då vår familj flyttade in. Då var jag två år och storasyster fem år. Modernt och fint var det i lägenheten med badrum, gasspis och kylskåp. Tvättstuga i källaren med en stor gaseldad tvättmaskin, vådsamt bullrande centrifug och ett torkrum med lika bullrande fläkt. Tvättmaskinen  fick fyllas på med vatten upp till en viss nivå, tvättmedel hälldes i  och sedan fick man vakta termometern och stänga värmen vid rätt temperatur. Maskinen skulle gå ytterligare en stund och sedan tömmas på vatten. Efter det tre sköljningar minst. Krana i och tappa ur för hand. Det tog sin lilla tid att tvätta och det blev mycket spring - upp och ner.






Persil var tvättmedlet som användes
 - om jag minns rätt.


I källaren fanns också ett mangelrum med en stor stenmangel som kunde klämma fingrarna av en, och ett piskrum där man piskade mattor. I piskrummet en fläkt som var så stor och så farlig att jag fortfarande känner obehag vid tanken på den. Renligheten stod högt i kurs och det var ett ständigt tvättande, manglande och piskande bland husens kvinnor. Med jämna mellanrum kom Aniticimex och lyfte på madrasserna och tittade bakom tavlorna efter oönskade djur. Man kan tänka sig vilken skam det hade varit för en hårt slitande hemafru om något litet kryp hade hittats.






Här lektes det på gårdarna vid Regementsgatan så det stod härliga till. 25:ans ungar
låg i ständig fejd med 27:ans, mest i form av munhuggning och utslängda glåpord.
Biltrafiken var sannerligen inte störande på fyrtiotalet och de miljövänliga spåvagnarna
hade ännu inte skrotats av de dåligt framsynta styrande!



Bland barnen på gårdarna fanns det självklara ledare och på vår gård hette hon Rita. Rita var snäll. En lekledare av stora mått. Hon organiserade, styrde och ställde. Hon arrangerade teaterpjäser och fick oss alla att tigga oss till en slant för inköp av kräppapper i ljusblått, gult, rosa, grönt. Sedan syddes det för brinnande livet nere på gården. Små kjolar och liv i kräppapper. Det snurrades till små kräppappersblommor att ha i håret. Kronor till prinsen och prinsessan klipptes av "guldpapper". Den kungliga karossen drogs av två större pojkar som inte var pigga på att klä ut sig, men som kunde tänka sig att agera hästar.






Någon förälder ägde tydligen en kamera och förevigade det kungliga följet.



Gatorna var lika självklara lekplatser som gården. Ville vi ha ytor var det gatorna som gällde. Där spelades brännboll och hoppades långrep. Det var inte många gånger vi behövde hoppa upp på trottoaren för att släppa fram en bil. Inte heller var det många bilar som stod parkerade - bil var inte var mans egendom. Gatubullret ganska lågmält.






Rgementsgatan i höjd med Borgarskolan. Lindarna står fortfarande på plats.
De fälldes för att bilarna skulle ges bättre plats, om jag inte minns fel.
Biltrafiken är inte så överväldigande precis.



Nu börjar snart nostalgiska tårar falla i tangentbordet och jag tror inte att det tål väta därför säger jag: "God eftermiddag på er alla".


Skogseva

Kommentarer
Postat av: GunillaS

Vilken fin bild av vårt barndomshem.Kommer du ihåg Sankt Bernhardshunden Nero som bode i min trappuppgång på 5 våningen när han promenerade på Regementsgatan ensam ner till Apoteket, tillbaka igen och väntade på att bli insläppt när någon skulle antingen ut eller in, matte till Nero var föreståndare på Apoteket Pantern.

kramar GunillaS

2009-03-02 @ 20:29:26
Postat av: Anita

Jag ska läsa i morgon igen, för nu är det sent.Ja, det var inte alls något dåligt ställe att växa upp på. Den andre hunden i familjen med Nero hette Grogg. Kram

2009-03-02 @ 22:40:37
Postat av: Kör Eva

Vilka fina bilder.

JAg kommer nästan ihåg hur det var.

Min mamma och jag promenerade ofta till Kronprinsen och biblioteket när jag var liten på slutet av 50- talet.

Ohhh vad jag saknar spårvagnen.4:an

God kväll

Kram

Eva

2009-03-02 @ 22:42:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0