Vardagsdagbok om en trädgård

När Gud skapade kvinnan slarvade han med urinrörskonstruktionen. Man kan ju tycka att resultatet skulle bli bättre med tanke på att han faktiskt hade fixat ett fint fungerande rör tidigare. Adams. Långt och fint. Eventuella bakterier som försöker ta sig upp genom det röret hittar aldrig fram. Går vilse redan halvvägs och dör av utmattning.

En levande och grann bakterie.

Men så skulle Gud alltså till att göra en kvinna, med allt vad det innebar. Han hade ju faktiskt aldrig gjort någon tidigare. Bara en man. Och det var ju mycket enklare. Såklart. Men en kvinna med alla hennes tillbehör... Det skulle förutom allt annat vara äggstockar och äggledare, livmoder och urinrör. Javisst,  ja - urinrör! "Hoppsan, hur ska det få plats", tänkte nog Gud. "Här är ju redan fullt! Jag får kapa det en liten bit." Och så kapade han av ett långt stycke som han slängde på sophögen, och de fem centimeter som blev kvar tråkade han ihop med allt annat inkråm som han sedan stoppade in i kvinnan. Som blev ett sant måndagsexemplar om man tänker på rördragningen!

Kvinnligt inkråm.

I kvinnans korta urinrör frodas allt som frodas kan. Minsta lilla bakterie hittar dit och förökar sig tusenfalt. Urinvägsinfektioner och blåskatarrer. Feber och frysningar. Jämmer och elände. På grund av Guds lilla misstag har jag varit tvungen att äta många kurer antibiotika i mitt liv. Jag är en bidragande orsak till att bakterier blir resistenta. De fortsätter glatt att kräla omkring i mig i den icke fungerande antibiotikasoppan. Jag är kanske den som därmed slutligen kommer att orsaka människans undergång och tippa denna värld över ända. Bara för att Gud inte satte sig ner och tänkte till ordentligt i sitt kvinnoskapande!

Detta är icke Gud som funderar över något
av alla sina och mänsklighetens problem,
utan Rodins "Tänkaren".

Det finns konstiga saker som verkligen inte är skapade av en Guds hand, utan av någon som tänker mera kommersiellt. En tingest som ska få oss kvinnor att för en kort stund fungera som män. En kisstrut. Vi ska likt män stå upp och kissa. Slippa sitta på en förorenad allmän toalettstol. Vi kan helt enkelt ställa oss bakom en buske och på något vis, jag vet inte hur, aptera struten och stå där och kissa rakt in i busken.

Tja... jag vet inte precis. Ett sätt är att försöka hålla sig och gå på den toalett man känner sig säker på - den egna. Den där bara egna välkända bakterier bor.

Kommer ni, som har några år på nacken, ihåg denna skylt som satt på
insidan av lägenheternas toalettdörrar. En ramsa som man kunde utantill
när man var barn på 40- och 50-talet.

 Fram för friska urinrör - och om de inte är det, fram för effektiv medicin! Jag för min del önskar att forskarna struntar i strutar och satsar på att få fram effektiva "kiss"piller - åt oss som är skapta med sekunda rör!

Solen lyser och jag vill inte. Jag vill ingenting. Jag är vårsjuk. Inomhus tittar jag ut på det vackra och längtar luft, sol, ljus. Om jag går ut till våren vill jag in. Stänga om mig, krypa in i en filt, hoppas att solen försvinner.

Jag skulle kanske bo vid en mörk skogstjärn.

Vårvelande, vårovilja, kanske vårfientlighet. Varför ska ljuset komma så plötsligt efter en lång trist period. Det är krävande. Kräver pigghet. Och gladhet.

En glad fan?

Jag vet ju att det är ljuvligt, vårsol, bofinksång - skönt grönt. Men min själ vill inte, mår inte bra, hänger inte med, längtar tillbaka till mörker, filtar, inomhusliv...

Jag är kvar i mörkret.

Det är likadant varje vår. Jag dröjer kvar i vintern och vill inte gå vidare. Kan inte acceptera soljuset. Ögonen vill stänga sig, blunda för det ljusa och avslöjande. Kroppen vill skydda sig mot de stackars få plusgraderna. Det är för varmt, det är för kallt.

Kan en ögonbindel hjälpa mig över de värsta dagarna?

Jag känner igen mina syptom. Om några veckor har ljuset hunnit in i min själ, jag är i kapp med våren och i full fart i trädgården. Då vill jag bara vara ute, ute. Känner mig instängd om vädret hindrar mina utomhusaktiviteter. Älskar solen, älskar jorden, älskar allt som växer.

En murklocka växer på väggen vid vår trappa, tappert blommande varje
vår - den ger inte upp...

Jag kan inte minnas att vi höll
varandra i hand. Det var nog för
avancerat för dåtida tolvåringar

Davy Crockett (Fess Parker) dog inte
bara i filmen utan alldeles på riktigt i
slaget vid Alamo 1836.

Är en vit lögn bättre än en svart sanning?

Ännu tidigare... Jag kanske var tio. Min baddräkt var gul. Jag var mörk och min baddräkt var gul. Det var fint. En klasskamrat var med i simklubben Ran. Hon var senig och stark, en kropp som gjord för simning. Hon hette Esmeralda. Denna flicka lyckades få med mig till simträning en gång. Alla flickorna som skulle träna var bredaxlade och hade mörkblå simdräkter, var vana vid vattnet och kunde dyka. Jag var mager och hatade att få vatten i öronen. Jag kunde definitivt icke dyka. Jag brukade likt en gammal dam använda trappan för att komma i vattnet.

Numera är vatten i öronen inte så stora
problem som det var när jag var yngre.
Jag avskydde när det kluckade och
brusade långt inne i närheten av hjärnan!

Simtränaren gjorde det han var där för att göra, beordrade sina blivande stjärnor upp på startpallarna för en träningsrunda. Jag, som nu var en bland de som skulle tränas till framtida segrar, manades upp på en av pallarna. I min gula baddräkt. Bland de övriga mörkblå simdräkterna. Avvikare! De mycket unga, bredaxlade och vattenvana flickorna med simmössor på huvudet dök ner i vattnet. Jag förstod vad som väntades av mig men jag kunde inte det där med dykning... Jag hoppade i med fötterna först! Innan jag hade kommit upp till ytan hade de övriga flickorna hunnit simma nästan hela bassänglängden. Jag kämpade och simmade på. Alla de andra hade simmat sina längder och var uppe ur bassängen. När jag äntligen hade kommit så långt att jag gjort min vändning och var på väg tillbaka, såg jag att "min" tidtagare knäppte av uret och gick därifrån. Vilken nesa!

Så mycket tid som krävdes för att jag
skulle simma två bassänglängder
fanns icke till förfogande i simklubben
RAN.

När jag kravlat mig upp ur bassängen, iförd min avvikande gula baddräkt och med öronen fulla av vatten, letade jag rätt på tränaren och talade om för honom att jag fortsättningsvis icke skulle kunna träna, då mina föräldrar skulle komma att tvinga mig följa med till vår sommarstuga. Vareviga lördag! Härliga nödlögn - du fanns till hands då också.

Om man ljög blev man svart om munnen.
Åtminstone när jag var barn.

I första klass blev jag bjuden på kalas till klassens lilla kändis, Ingela. Hon hade varit med i "Barnens brevlåda" - minsann. Av någon anledning hade hon fattat tycke för mig och inviterade mig alltså till sitt kalas. Med invitationen följde dock ett villkor. Jag fick inte komma om hon inte fick minst fem kronor i present. En ofattbart stor summa pengar för ett litet barn 1950. Jag vågade inte tala om för mamma att min närvaro var villkorad. Sade bara att jag absolut ville ge födelsedagsbarnet fem kronor - mindre var inte att tänka på! Mamma var mycket bestämd - några fem kronor kom inte på fråga. Fem kronor, en mindre förmögenhet! En och femtio kunde jag få ge bort. Och så kunde vi köpa ett hårspänne också. Punkt slut. Mamma hjälpte mig att göra i ordning presenten. En tändsticksask kläddes med fint papper på utsidan och fodrades invändigt med rosa bomull som mamma tog ur en av sina smyckeaskar. Tre femtioöringar putsades blanka och lades ned i asken tillsammans med hårspännet och så anträdde jag den tunga, tunga vandringen till kalaset.

Oputsade 50-öringa är inte så fint att få i present...

Födelsedagsbarnet tog nådigt emot mitt lilla paket och öppnade det. Hennes mamma tittade på och blev förtjust över de blanka pengarna och hårspännet, sade åt  födelsedagsbarnet att tacka, vilket hon gjode. Vi var alla väluppfostrade och blev vi ombedda att tacka så gjorde vi det. Men när hon och jag blev ensamma ett ögonblick nöp hon mig hårt i armen och väste i mitt öra: "Sade jag inte att jag skulle ha minst fem kronor, VA!!!" Jag fick säga som det var, att lilla mamma vägrade låta mig ge bort en sådan förmögenhet. "Du ska aldrig mer få komma på mitt kalas" väste den lilla radiostjärnan i mitt öra, och gick för att packa upp nästa present. Liten diva vid sju års ålder!

En annan liten diva, en söt sådan,
Shirley Temple.

Vaknade till en vårdag. En frukostomelett tillagades tämligen snabbt och åts lika snabbt, tidningen ögnades genom. På med mina Aigle och ut i våren. Vindstilla och värmande vårsol klockan tio på förmiddagen. Ett startskott hade tydligen gått för bofinkarnas sjungande - de drillade öronbedövande. Första drillarna för denna våren. Duvan kuttrade ljuvt, tålmodigt pockande. Koltrasten satt långt borta och gjorde sina första sångförsök. Taltrasten som annars ligger någon vecka efter koltrasten med sin sång hördes med en kort liten drill.

Taltrast "Turdus philomelos" En av de vanligaste
skogsfåglarna, känd för sin vackra sång.
Sjunger ofta från en grantopp.

Skogsvägen var kletig som en skogsväg ska vara på våren. En motorsåg hördes på avstånd, gallringsarbete? Större arbete är nog tänkt att utföras med den stora skördare som hade körts in på en röjningsgata i skogen. Snart finns där en öppning som totalt förändrar landskapsbilden.

Om man vill att det ska låta lite bättre kan man kalla
kalhygget för "föryngringsyta". Det gör dock inte
området som sådant vackrare.

Jag var tvungen att stanna ett ögonblick och lyssna. Det lät som tranor... Jodå, långt borta hördes ljudet från en tranflock  - ett ljuvligt ljud och den verkliga bekräftelsen på att våren är på väg. Snart, snart kommer de att välla in över oss i tusentals.

Det finns inte mycket som är så  vårligt och livsbejakande
som att höra en tranflock trumpeta i skyn...

Små snöfläckar, stora som de nystrukna näsdukar pappa alltid hade i fickan, låg fortfarande kvar här och var, men kommer att vara försvunna till kvällen.

Pappersnäsdukar fanns inte förr. Pappa
använde tunna, fina näsdukar i bomullsbatist
som mamma fick tvätta och stryka.
 

På eftermiddagen ett lunchmöte i Malmö med mina gamla altkamrater. Ett lunchmöte som sträckte sig fram till middagen. En glad historia med massor av mat, vin, skratt. En riktig "tjej"träff, även om jag tycker genuint illa om ordet "tjejer". Jag är kvinna, inte tjej. Men av någon anledning blir vår träffar väldigt "tjejiga". Det blir otroligt lössläppt och skrattigt. Skämten flödar och vi kan skratta både åt och med varandra - en härlig känsla. Jag är så tacksam att jag får vara med på träffarna, trots att jag faktiskt inte längre är med i kören. Ni är alla glada, härliga kvinnor som det är ett sant nöje att få tillbringa ett antal eftermiddagstimmar med då och då. Jag känner mig mentalt upplyft - tack för det!

Glädjen efter en altträff sitter i länge...

Första viporna dansade över fälten på väg in till Malmö - dagen har varit fylld av vårtecken. Termometern steg till tio plusgrader i ett nafs och allt andades hoppfullhet. Jodå, våren kommer minsann i år också.

Tofsvipan "Vanellus vanellus" - en
vårlig luftakrobat.

Maken fixar kvällsmat - undrar om jag kan förmå mig att äta något. Magen är full av sallad, vin och chokladkaka med vispgrädde. Ett stort avsteg från vår diet - jag har sannerligen syndat hela eftermiddagen!

När min syster och jag var barn sade vi mamma och pappa, inte far och mor, till våra föräldrar. "Miior" sade många småungar, inte syster och jag ty Språket Skulle Vårdas. Mamma som kom från Halmstad, som låg långt, långt borta där man talade annorlunda, avskydde de skånska diftongerna. Vi rättades om vi kom hem och lät som övriga ungar på gården. Mamma hade i kraft av sitt föräldraskap makt och vi lydde snällt, stängde till om de värsta diftongerna och talade som mamma ville. Det gillade inte mina klasskamrater som tyckte att jag spelade "fin" och retade mig för det.

Att tala väl och att vara vältalare är ju
inte riktigt samma sak...
Om vältalaren Sokrates talade väl vet
jag icke, men det gjorde han säkert.

Vi skulle också vara raka i ryggen. Mamma själv föregick med gott exempel. Alltid bråttom, alltid rakryggad. Jag gick så rakryggad att kamraterna påstod att jag lutade bakåt! Det har emellertid rättat till sig med åren och numera intar min kropp en ledigare hållning. Dock ringer mammas ord "Räta på tyggen!" ibland i mina öron och då sträcker jag lydigt på mig - säkert nyttigt för en rygg som börjar bli lite rundare.

En korsett är inte heller så dum
om man vill hålla sig rakryggad.

Bordsskicket var viktigt i barndomshemmet. Redan som små fick vi lära oss att inte ha armbågar på bordet, sitta raka i ryggen, tugga med stängd mun ( en dödssynd att smaska), inte prata med mat i munnen, inte på något villkors vis stoppa kniven i munnen och att äta upp det som fanns på tallriken. Ingen lämnade bordet förrän alla var klara. Enkla regler som vi, givetvis, följde. Förutom att äta upp kanske...

Slicka på tallriken kan möjligtvis katter och hundar göra...

Det fanns inte så mycket som gick att äta när jag var barn, det mesta var fullkomligt oätligt. Bruna bönor, ärtsoppa, blomkålsstuvning och sådant. Och blodkorv. Och nästan allt övrigt. Då följde jag inte "ätaupp"regeln. Tvärvägrade. Min mun föreställde sig hur vidrigt det skulle kännas om en ärta eller böna hamnade där och käkarna låstes effektivt igen. Mamma slutade lägga upp sådan mat åt mig. Klok mamma. Mamma lagade ingen annan mat åt mig heller, klokt eller oklokt - vet inte. Om familjen skulle äta middagar som passade mig hade det blivit ganska enahanda. Kalops och Biff Stroganoff. I stort sett det enda som var ätligt. Jag var en matvägrande liten sticka.

En stor del i vår uppfostran gällde artighet mot äldre personer. Vi flickor skulle alltid niga som hälsning. Det var så givet och inrotat att det aldrig behövdes någon tillsägning om det. Jag neg långt upp i åren. Vi skulle alltid öppna dörrarna för en äldre person och samtidigt niga artigt. Det var oförlåtligt att inte lämna sin plats i spårvagnen åt äldre. (Fanns det inte  till och med en skylt om det i spårvagnen?). Det var självklart för oss, uppmaning behövdes inte. 

Spårvagnar, nigningar och annan artighet är
numera museala ting och företeelser.

När vi systrar blev större kom det till nya förbud och tabun. Ett definitivt tabu var dansstället Arena vid husarkasernen i Malmö. Vi systrar, som absolut inte var gamla nog att gå ut och dansa, fick av föräldrarna höra att till Arena gick inga "fina flickor". Vad nu det var för någonting. Kanske flickor som inte lät sig kyssas och andra, ännu värre, hemskheter utan "höll på sig". Pappas värsta scenario var att se sina döttrar gå dit. Bli Fallna Flickor med rödmålade munnar, högljutt flamsande på gator och torg. Mammas och pappas skräckpropaganda hade önskad effekt, syster och jag var så rädda för detta syndens näste att vi gick över till andra sidan Regementsgatan när vi var tvungna att passera det.

Fallen kvinna - jomenvisst!
Hon visar ju brösten och bär rött!
Undrar om flickorna som gick och
dansade på Arena såg ut så här?

Dagen som började så vacker har övergått i det vanliga tristgråa. Mullvadsfällorna är inspekterade men av mullvaden orörda. Vanligt trist hushållsarbete i form av strykning skall utföras. Blomkålssoppa ska kokas och slevas i maken när han återvänder från sin tur till Stockholm. Jag hinner säkert med att titta i en tidning också - vi har fortfarande ingen fungerande telefon, så samtal med omvärlden inkräktar inte på min tid!